DRÖMMAR, INSPIRATION, MOTIVATION & FÖRÄLSKELSE
Försöker summera 5 dagars äventyrslöpning i Schweiz tillsammans med Martin Eklund för några veckor sedan och kanske för första gången är det riktigt riktigt svårt att faktiskt beskriva vad vi varit med om. Det är i.o.f.s. inget nytt fenomen. En bild, film eller en text kan omöjligt beskriva unika upplevelser, tävlingar eller platser, det måste upplevas själv…. men jag ska försöka att ge en bild av vår resa och de äventyr vi gjorde samt försöka ge tips och råd om du själv vill göra något liknande.
Varnar som vanligt för ett sjuuuuukligt långt inlägg, sorry. Jag går i terapi för det men det verkar inte funka, haha. Och att läsa är ju frivilligt.
Kortfattad bakgrund
Vi tog ett sent beslut någon vecka innan avfärd och bokade en sista minuten-flight ner till Schweiz och byn Wilderswil utanför Interlaken. Vi flög till Zürich och hade bokat en hyrbil som vi plockade ut direkt efter landning på onsdag lunch. Resan till hotellet tog 2 timmar på magiska vägar och när vi började närma oss Interlaken såg vi plötsligt resans stora mål torna upp sig på andra sidan den smaragdgröna sjön Brienzersee - den låååånga (ca 20 km), höga (ligger på mellan 1900-2300 möh och ca 1500 hm upp från sjön) och skräckinjagande (ser ut som en drakrygg) bergskammen Hardergrat/Brienzergrat. Vi bara gapade och tittade storögt på varandra…. DÄR ÄR DEN!
Om vi backar bandet 3-4 år så snubblade jag över en fantastisk blogg som beskrev just Hardergrat och sen den dagen har jag *drömt* om och planerat in i minsta detalj för att genomföra det äventyret. Snacka *inspiration*!!. Ni bara måste kolla in den sidan… Det finns inget jag inte läst om kammen och jag har tittat på säkert 100 bilder och ett 30-tal YouTube-klipp från andra som besökt kammen. Varje höjdkurva är studerad och namnet på alla toppar man tar sig förbi under äventyret är inpräntat i huvudet. Att då plötsligt få se den i sin fulla prakt mitt framför ögonen var en fantastisk upplevelse och jag tror både jag och Martin fick tårar i ögonen, så vackert var det. Pulsen skenade och förväntningarna ökade!
Jaja, dagens mål var INTE att göra hela kammen för det kräver en tidig start, lång tid på kammen, extremt bra väder och torra stigar men vi hade sagt att om vädret var okej när vi kom ner så skulle vi i alla fall försöka ta oss upp i början på kammen på eftermiddagen för att få en uppfattning av vad vi hade framför oss.
#1 onsdag
Sagt och gjort så bytte vi direkt om till löparkläder när vi checkat in på vårt charmiga lilla hotell Edelweiss Lodge i hjärtat av Wilderswil och hoppade in i bilen och drog iväg till starten (630 möh) för dagens äventyr som låg strax utanför Interlaken. Vi tog oss upp på kammen via lite andra stigar än de vi planerat att använda under själva D-dagen, helt enkelt för att få lite variation, men väl uppe på kammen så finns bara en stig…. och den går verkligen mitt på kammen.
Vi kom upp vid berget Roteflue (1730 möh) efter att vi tvingats tänka om lite då den tänkta och väldigt spektakulära stigen Graaggetor trail tydligen var avstängd, troligen pga ras då det regnat mycket sista tiden. Vi landade uppe på kammen mitt i en tät skog och tog ”höger” bort på den tekniska stigen fylld av rötter, lera och stenar. Efter några km löpning så öppnade kammen upp sig och breda gräsbeklädda ängar tog vid samtidigt som träden glesades ut. I horisonten såg vi den första tydliga toppen Suggiture (2085 möh) torna upp sig och foten av det berget fick bli dagens mål. Det brukar sägas att det är där som den ”riktiga” kammen börjar.
Lite moln hade börjat dra in och Martin observerade några mörka moln som var på väg åt vårt håll så när vi hörde första mullret en bit bort så bestämde vi oss direkt för att vända trots att vi hade någon km kvar. Vi strök även planen på en rundslinga och valde att ta samma stig ner som vi kommit upp. Det började regna och stigen ner blev rejält lerig och hal men eftersom vi ville fort ner gick det undan ändå. Åskar och blixtar i bergen är inte kul. Bra erfarenhet att behöva ta sig ner på en rejält brant och hal stig också vilket inte var helt lätt. Det slutade med att vi var ute i drygt 3.5 timmar och fick ca 17 km och 1.350 hm och vi var precis tillbaka i tid för att kolla semifinalen i fotboll mellan England och Danmark.
#2 torsdag
Väderutsikterna var inte goda och att göra Hardergrat fanns inte på kartan (vilket oroade oss lite för prognosen för resterande dagar såg inte heller så bra ut) så vi bestämde oss för att ta turen från Wilderswil, upp på Schynige Platte och vidare bort till Grindelwald. Av de rundor vi hade i pipen för veckan hade den bäst förutsättningar för dagen så valet var enkelt. Molnigt, dimma och regn var dock något vi behövde räkna med men det fanns ett större orosmoln och det var att det fanns en liten risk för åska senare på em. Ryggorna packades (som vanligt) med allt i säkerhetsväg för en dag i bergen, inkl. first-aid, komplett yttre regnskal, dunjacka, Gortex-jacka, skalvantar, dunvantar, mössa, buff:ar och bivi-bag vilket gav en startvikt på ca 4 kg inkl. vatten, energi och godis. På kroppen hade vi långa sommartights, keps och ulltishor samt stavar i händerna.
Vi startade direkt från vårt hotell i Wilderswil och kom efter drygt 1 km fram till foten av berget (590 möh) och stigen som skulle ta oss 1500 hm upp till Schynige Platte (1967 möh). Spektakulär och vacker stigning som delvis gick parallellt med en tåglinje som går hela vägen från Wilderswil upp till toppen vilket absolut kan vara ett alternativ om du enkelt vill komma upp och slippa den första stigningen (kostar mellan 400-600:-/pers).
Stigen var avstängd halvvägs upp för ras/underhåll men efter att ha pratat med några locals så bestämde vi oss för att fortsätta uppåt. När vi försiktigt passerat rasområdet så mötte vi killen som höll på att fixa och han sa bara grüß gott. Efter ca 2.5 timmar nådde vi toppstationen och tog en kaffe, cola och vaniljpaj innan vi rörde oss vidare på fantastiska löpbara stigar mot nästa etappmål, bergshyttan Männdlenen (2344 möh). På vägen dit blev vädret sämre och vi rörde oss i dimma och moln med lätt regn med en sikt på ca 100-200 m. Efter några timmar var vi framme och till vår glädje hade de öppet så vi beställde in varsin stor cola, en kaffe och en smörgås med gruyere-ost på, inte gratis direkt men så värt det.
Mätta och belåtna stapplade vi ut från stugan och temperaturen hade fallit några grader samtidigt som vinden tilltagit något och vi skulle vidare upp till toppen av Faulhorn (2680 möh) så regnjackan åkte på. Drygt halvvägs upp mullrade det plötsligt till av åska i närheten så vi ökade farten för att snabbt passera toppen innan stigen vände neråt igen. Kort därefter lystes himlen upp runt omkring oss när vi befann oss på ett större snöfält och smällen kom omgående så vi insåg att vi var mitt i åskvädret. Fy fn. När moder jord visar sina naturkrafter är man liten. Låg 15 meter bakom Martin och såg hur han instinktivt hukade sig ner i samma sekund som smällen. Rädslan och adrenalinpåslaget kom direkt, pulsen löpte amok. Snabb överläggning av våra alternativ innan vi valde att skippa toppen som låg ca 100 hm upp och istället skråa längs med bergssidan på en mindre stig för att sen snabbt ta oss ner till liftstationen First (går till Grindelwald) . Vi valde också att springa med ca 100 m lucka som säkerhetsåtgärd.
Kan ärligt säga att jag nog aldrig varit räddare i vuxen ålder och då är jag inte rädd för åska. Försöker alltid ha koll (visst kontrollbehov) där mina val och hur jag agerar ska basera sig på kunskap, erfarenhet, planering, förberedelser, observationer etc. och vill verkligen inte lägga mitt liv i någon slumpgenerator, men så blev det nu… eller så kändes det i alla fall. Vi borde inte ha varit där vi var med facit i hand, men jag är i alla fall stolt över hur vi hanterade situationen givet förutsättningarna, att vi snabbt utvärderade våra alternativ (som vi faktiskt hade koll på), hade en dialog om vad var och en tyckte, innan vi snabbt tog ett gemensamt beslut som vi skyndsamt exekverade. Viljan att återse mina barn och min familj blev extremt tydlig där och då och vi sprang nog båda så snabbt vi kunde neråt med hjärtat i halsgropen. Nu gick det undan.
Åskan fortsatte att mullra och en och annan blixt lyste upp molnen. Känslan var inte bra, t.o.m. riktigt dålig. Några 100 hm längre ner passerade vi en liten stenhydda/vindskydd som vi snabbt tog skydd i. Där stod redan 4 personer så vi trängde ihop oss och började lustigt nog prata ultralöpning. De hade traditionell tung vandringsutrustning och vi hade ultralätt löputrustning så frågorna var många. Ett och annat nervöst skratt ekade ut i dimman och minst två blixtrar slog ner precis i närheten vilket gjorde valet att hänga kvar där tills vidare väldigt enkelt. Här åkte också i stort sett alla kläder på eftersom vi börjat frysa lite. Efter 45 min vågade vi oss ut då åskan avtagit lite för att med snabba steg ta oss de sista 5 km ner till liftstationen. Regnet hällde ner och efter någon km var åskan återigen lite för nära för att det skulle kännas bra så känslan av tacksamhet och glädje när vi nådde First gick bokstavligen att ta på.
Vi kollade snabbt upp när sista liften ner till Grindelwald gick (18:00) innan vi gick upp till baren!! och beställde varsin stor stark för att lugna nerverna lite. Kanske den godaste och mest välbehövliga ölen någonsin. Resan ner kostade 400:-/pers och tog ca 25 min och väl i byn var det bara att springa någon km ner till tågstationen för att ta tåget tillbaka till Wilderswil. På trötta ben stapplade vi in i hotellrummet efter 26 km, 2350 hm och 9.5 timmars äventyrande. Wow, vilken galen dag. Många minnen, erfarenheter, lärdomar och upplevelser som kommer ta lång tid att smälta. Tack Martin för att vi tillsammans tog oss nerför Faulhorn. Kommer aldrig glömma den löpningen.
Läs mer om den turen >>
#3 fredag
Redan på kvällen innan hade vi sett att väderprognosen ändrats lite så det såg betydligt bättre ut och plötsligt var Hardergrat ett alternativ. Dock kräver den rutten en tidig start (kring 05:00) och det hade regnat massor hela dagen innan så vi bestämde att det fick bli morgondagens/lördagens äventyr istället då stigen förhoppningsvis hade torkat upp lite också. Då skulle vi även ha tid att köpa frukost och matsäck som vi kunde förbereda samt se till att komma i säng i rimlig tid. Att även lördagens och söndagens väder såg väldigt bra ut gav oss två chanser att lyckas också.
Med det bättre vädret så bestämde vi oss i alla fall för den spektakulära turen till toppen av berget Schilthorn (2970 möh) och den kommer för alltid att vara förknippad med James Bond vilket du kommer förstå. Starten av rundan gick längst in i den fantastiskt undersköna dalen Lauterbrunnental med byn Lauterbrunnen i mitten och Stechelberg längst in. Alltså WOWOWOWOWOWWOW. Det blev *förälskelse* vid första ögonkastet. Kan inte minnas att jag varit på en vackrare plats på jorden. Den är som tagen ur vilken naturepisk Disney-film som helst, Sagan om ringen och Sound of Music kan slänga sig i väggen!! För att ge er en bild av dalen så grönskar den av ängar och träd, är fylld av pittoreska alpstugor, bondgårdar, kossor och übermysiga byar med en fors i mitten kantad av en slingrande väg och tågräls, runt om är det lodräta väggar på 200-400 hm på båda sidor om dalen som är supersmal, kanske 700-800 m på det smalaste partiet. Från de lodräta väggarna kastar det sig inte en, inte 10, inte 30 utan kanske nära 100 vattenfall som var och ett är ett naturfenomen i sig. Man häpnar. Känslan blir ju inte sämre när trottoarerna i den lilla byn Lauterbrunnen är fyllda med vandrare, cyklister, alpinister, hippies, turister, trail-löpare, hanggliders och liknande äventyrare på väg till dagens upplevelse. Känslan av att vi var på helt rätt ställe var högst påtaglig.
Längst in i dalen tar vägen slut vid byn Stechelberg (910 möh) och där finns en stor betalparkering (som kräver cash/mynt, ca 10 FR) som vi parkerade vid. Det går även bussar hit. Stigen börjar direkt där asfalten slutar och vi kunde på en skylt läsa 6h till Schilthorn. Översatt till ”vår” fart så betydde det ca 4 timmar. Vi visste också att det skulle bli en tuff stigning upp till Schilthorn som är på hela 2100 hm i delvis svår bergsterräng.
Stigningen börjar direkt och man springer in i en liten sidodal vid namn Sefinental, också med lodräta väggar runt omkring, och följer en mäktig fors ca 5 km innan man viker av uppåt. Efter ca 8 km kom vi till dagens första mål, Rotstockhütte (2042 möh) där vi tog en kaffe, cola och chokladpaj och snackade lite med ägarna om vår planerade rutt. De önskade oss lycka till med uppmaningen om att vara lite försiktiga och upplyste oss också att de var lite osäkra på underlaget då det snöat en del på högre höjd sista dygnet så de visste inte riktigt hur mycket snö som kommit, hur mycket som låg kvar eller exakt på vilken höjd.
Med den informationen så betonade vi båda återigen för varandra att vi alltid har alternativet att vända ifall det inte känns bra. Vi har också erfarenheter från både, vandring, löpning och toppturer i snö och mycket beror ju på de aktuella förhållandena. Ovanför bergshyttan låg molnen täta som ett lock över dalen så vi visste också att en del av passagen uppåt skulle ske genom molnen.
Först kluriga passagen var genom en brant fors med stora stenblock som vi var tvungna att korsa och strax efteråt försvann stigen upp i molnen. En bit upp kom första snön och det var inte helt lätt att följa markeringarna men det fanns spår i snön som vi följde och vi hade också båda rutten i våra klockor/mobiler. Efter lite trixande och klurande kom vi plötsligt ur molnen och kände solens stekande kraft…. det var verkligen varmt som i en bakugn. Från kammen ovanför oss såg vi plötsligt tre personer, varav 2 i shorts!! som var på väg mot oss och vi snackade kort med dem när de passerade. De hade varit uppe vid passet Rote Härd (2683 möh) och vänt, helt enligt deras plan.
Från det passet vek vi av höger mot Schilthorn och skylten hintade om en ”vandring” (= scrambling) på ca 1 timme. Toppen låg också dold bland moln så vi såg inte riktigt hur långt det var. Härifrån fanns heller inga fotsteg i snön men ”stigen” var ändå enkel att följa pga att den gick mitt på kammen. Det gick inte att gå fel helt enkelt, haha. Pulsen ökade lite då det var rejält luftigt på båda sidor och ju högre upp vi kom, desto smalare blev kammen och högre blev stupen runt om. På de värsta partierna fanns dock stålvajrar att hålla sig i och på den mest exponerade delen satt det en ståltrappa förbi en lodrät vägg. Det kittlar ändå rätt mycket i magen när du går på en trappa och ser igenom fotstegen rakt ner på den klippiga marken 500 hm under dig. I alla fall jag tittar alltid lite extra mycket i de lägena på konstruktionen, dimensionerna och skicket på bultar etc. för att försäkra mig om att det ser hållbart ut. Nu var vi ju i Schweiz så allt såg tipp-topp ut som tur var.
Den här sista timmen upp till toppen är bland det häftigaste jag gjort på ett par trailskor. Det var sannerligen spektakulärt. Hade hela tiden en löjlig känsla av att vara James Bond på uppdrag (töntigt, jag vet) och jag gick omedvetet och nynnade på soundtracket till filmerna medans vi tog oss uppför. Kunde även höra Martin nynna på den, omedvetet eller inte, jag vet inte, haha.
Plötsligt började vi se skymtar av civilisation då stora byggnader tornade upp sig längre bort på kammen och det första huset hade 007 målat över hela sidan. Att vi kommit rätt var ingen tvekan. För att komma upp sista biten och in i den stora huvudbyggnaden var vi tvungna att klättra igenom en del avspärrningar och de fanns ju där för att hindra turister från att gå ut på kammen. Känslan av att vara Bond minskade ju inte direkt av detta, haha. Vi gick runt lite i huset som innehöll en restaurang som snurrar 360 grader, en butik, ett stort Bond-museum (tydligen världsberömt) och en liftstation för den stora gondolen som kommer upp från Mürren. Bara att gå in på toaletterna var en upplevelse i sig och allt genomsyrades av Bond-tema. Ovanför pissoarerna stod det ex.vis "Shake, don't stir!". Det var inte direkt PK om jag säger så men det är ju inte Bond heller, väldigt bra och exklusivt gjort i alla fall. Vissa av besökarna gick runt i Bond-kläder och någon hade päls och någon kilt. Rätt coolt ställe faktiskt och jag sa till Martin att om vi någon gång kommer tillbaka hit så ska vi kunna ”dra av oss” trailkläderna och kliva ut i smoking så fort vi kommit in genom dörrarna.
Vi stannade för lunch och kaffe innan vi försökte hitta vägen ut på kammen på andra sidan byggnaden och det var inte helt lätt ska jag säga. Alla dörrar ut var stängda och vi började rycka i ”staff only” dörrar för att se om det gick att komma ut.. men icke. Till slut lyckades vi via ett av soldäcken och återigen ett ålande genom diverse avspärrningar ta oss nerför en stege och ut på kammen. Där möttes vi av en skylt som förbjöd högklackat (haha). Lite roligt faktiskt. Sen följde ca 30 min läskig kamvandring nerför i 40 cm nysnö innan vi nådde lite flackare områden där vi kunde börja småjogga lite.
Respekten för bergen och när jag rör mig i bergsmiljö på hög höjd är alltid stor och jag är på ett väldigt härligt sätt närvarande. Jag försöker hela tiden skanna av underlaget, omgivningen, vädret, riskerna, alternativen etc. och man påminns tyvärr ganska ofta om tragedier som hänt genom diverse kors och minnesplattor av folk som förolyckats längs vägen. Sånt gör mig väldigt ödmjuk och jag påminns om farorna jag trots allt utsätter mig för. Det får mig att nyktra till och alltid alltid riskminimera. Samtidigt så är det ju en del i varför jag älskar det jag gör. Äventyrskänslan är så stark. Jag brottas alltid mellan risk och äventyr och för en inre dialog med mig själv om vilka risker jag är villig att ta och jag tror att den här inre dialogen är otroligt värdefull. Vissa saker väljer jag trots allt ändå bort och vissas äventyr skjuter jag på framtiden tills jag fått mer kunskap och erfarenhet. Alla drömmar kommer ju heller aldrig att förverkligas utan vissa förblir just bara drömmar.
Nu var det nerför och har man klättrat 2100 hm uppåt och har en rundslinga så betyder det oftast att du har liknande antal höjdmeter nerför och den utförslöpan vi fick nu var bara helt galen, allt inramat av typ världens finaste utsikt. Mot slutet sprang vi genom Mürren (exklusiv pittoresk bilfri alpby på klippavsatsen ovanför Lauterbrunnen) och ner till Gimmelwald (ytterligare en exklusiv pittoresk bilfri liten alpby på klippavsatsen ovanför Stechelberg) innan vi droppade nästan rakt ner de sista 600 hm tillbaka till bilen. Shit säger jag bara. Låren var helt slut men sinnet lyckligt. Totalt landade vår tur på 2150 hm, 26.5 km och nästan 8 timmar av äventyrande. Vilken jäkla dag!!! Bond-låten ekade i huvudet resten av kvällen …..
Läs mer om den turen (vi hade modifierat den lite) >>
#4 lördag - D-dagen
Klockan ringde 03:45 och vi flög upp ur sängarna efter alldeles för lite sömn. Benen studsade inte direkt men de fungerade hjälpligt, haha. Kollade snabbt vädret för att se om något ändrats men det var samma prognos; varmt, soligt, ingen vind och risk för åska från 16-tiden. Vi tittade på varandra och var överens… vi kör. På med kläderna som blev shorts, tisha, keps och solglasögon. Smörja ansikte, nacke och armar med solskydd (50) efter lärdomen från igår då vi slarvat lite (vi såg lite ut som kräftor i ansiktet). Ryggsäckarna var till stora delar redan färdigpackade så vi stoppade bara i det sista innan vi vägde…. 8 kg. Jösses. Vi bara skakade på huvudet. Det skulle bli en tuff dag då vi visste att vi hade ca 35 km och 3000 hm framför oss. Den största boven till vikten var 4 liter vatten per skalle som vi behövde då första påfyllningen skulle komma först efter 24 km, efter att kammen var avklarad. Vi hade även preppat med rätt mycket energi. Det gäller helt enkelt att vara självförsörjande fram till Brienzer Rothorn där det finns ett bergshotell, restaurang, café och en tågstation uppe på kammen (vi är ju ändå i Schweiz).
Frukosten som intogs på sängarna bestod av snabbnudlar, skinka, frukt, juice och yoghurt vilket kanske inte var en höjdarblandning rent smakmässigt men vi fick det vi ville ha… energi. 04:35 satt vi i bilen och rullade mot Interlaken i mörkret och precis 05:02 startade vi klockorna vid Interlaken Ost (den tågstation vi skulle komma tillbaka till) där vi ställde bilen. På vägen dit hade vi även dragit varsin vätskebehållare med resorb.
Känslan när vi sprang genom ett sovande Interlaken var blandad. Självklart kändes det otroligt mäktigt att till slut vara på väg mot det äventyr vi drömt om och sett fram emot så länge, samtidigt visste vi att det skulle bli en utmaning utöver det vanliga och till och med farligt på vissa ställen, allvaret hängde lite i luften och Martin berättade att han sovit max 1 timme under natten pga lite jobbiga tankar. Sinnena skärptes omedvetet och vi förberedde oss mentalt på vad som komma skulle. Vi hade ju lite tid på oss att samla tankarna också för innan vi nådde den ”riktiga” kammen hade vi 1500 hm som skulle avverkas, delvis i mörker.
Efter någon km nådde vi dalstationen av bergbanan Harderbahn (567 möh) där klättringen börjar och stigen försvann rätt in i en tät lövskog så pannlampan slogs på och spänningen steg. Forsande vatten hördes hela tiden vilket skvallrade om att det faktiskt hade varit rejält blött sista dagarna. Halvvägs upp till första målet Harder Kulm (1322 möh) hade det ljusnat så pass mycket att pannlampan inte behövdes mer och väl uppe så tog vi en kort paus vid deras mäktiga och luftiga utsiktspunkt (byggd lite som en brygga som går ut från berget). Där mötte vi också två yngre tjejer som stod och njöt av utsikten. Den ena rökte och vi gissade att de jobbade på Harder Kulm som är både hotell, restaurang och utflyktsmål. Till vår förvåning när vi snackade med dem så skulle de också ge sig på Hardergrat. De hade nyligen hört talats om kammen och hade bestämt sig för att köra. Vi kollade lite obemärkt på deras utrustning och frågade om de hade med sig något vatten och det hade de, 1 liter var och lite kex, allt låg i en tygpåse, ni vet, såna där man tar med sig till ICA när man ska handla!! På fötterna hade de vanliga sneakers med slät sula medan vi hade rejäla trailskor med gummidubbar. Vi hintade lite snällt om att det är en tuff sträcka där man inte vill halka, att vi räknade med 8-12 timmar totalt och att vi hade 4 liter vatten var med oss och att det fanns risk för åska på eftermiddagen och att det då var högst olämpligt att vara kvar på kammen. De kanske tyckte vi var dryga men jag tror budskapet gick fram, var försiktiga, vi hade ju enbart deras välbefinnande i våra tankar. Vi önskade dem lycka till och drog iväg mot nästa mål som var toppen Suggiture (2084 möh) där vårt äventyr skulle börja på riktigt.
Efter 3.5 timmar, 11 km och 1500 hm nådde vi toppen av Suggiture där vi tog en kort paus och åt lite matsäck. Stigningen upp hade varit rejält brant och exponerad sista 200 hm med en fullständigt episk utsikt över alplandskapet, de gröna sluttningarna, de vita topparna på bergen Eiger, Munch och Jungrau en bit bort, den smaragdgröna sjön Brienzersee 1500 hm rakt under oss och framförallt…. kammen Hardergrat som vi hade rakt framför oss i solens riktning. Det gick knappt att andas och huden knottrade sig, så mäktigt var det. Gudsallmäktige kändes väldigt närvarande och jag tackade tyst för den vackraste av utsikter. Kammen var precis så spektakulär som jag hade hoppats på och som bilderna skvallrat om. Shit!!
Nästa topp var Augstmatthorn (2101 möh) och hit går det faktiskt en markerad vandringsled från Interlaken som sen viker av från kammen vid toppen vilket indirekt markerar början på en 14 km lång alpin klätterled för det är så ”stigen” på kammen är graderad enligt Schweiziska mått. Augstmatthorn är också känt för sin koloni av stenbockar så bli inte förvånad om det står ett gäng mitt på stigen. Vi hade ”tur” och de höll sig på snällt avstånd ett 10-tal meter nedanför oss. Här kom också dagens första utmaning, en rejält brant nedförsstigning på smal kam vilket kittlade lite extra i magen….. och så här flöt det på under dagen. Hardergrat består nämligen av ett 10-tal toppar som sticker upp från kammen likt en dragrygg vilka alla måste bestigas, vilket är jobbigt men inte så läskigt, för att sedan gås nerför på andra sidan vilket är betydligt läskigare och farligare. Lägg därtill en smal och gräsbeklädd (= hal) kam som du går på som på ett fåtal ställen inte är mer än 30-50 cm bred med näst intill lodräta stup på BÅDA sidor om kammen så förstår du, det går inte fort och man är sjukligt noggrann. Varje steg räknas och du säkerställer alltid att du har bra fäste innan nästa steg tas. Tanken går hela tiden…. ”Ta det lugnt. Hitta din fart. Din andning. Har jag fäste? Om jag tappar balansen…. kasta mig ner på kammen…. om jag halkar till eller en sten lossnar, se till att ha alternativ och försök snabbt få stopp." Du vill nämligen INTE accelerera nerför någon sluttning i okontrollerad rullning eller liknande. Folk dör på kammen, antingen av att de ramlar ner eller av blixtnedslag, vilket ett antal kors som vi passerade skvallrade om, så att vara seriös i sitt upplägg inför en sån här tur är ett måste, att visa berget den ”respekt” det förtjänar helt enkelt.
Drygt halvvägs ut på kammen kommer kanske turens höjdpunkt, toppen Tannhorn (2221 möh) som vi haft i blickfånget ända sedan toppen av Suggiture. Ju närmare vi kom, desto mer skräckinjagande såg den ut och egentligen är det inte själva toppen i sig som är läskig utan den knivskarpa kammen som leder upp till den (och ner ifrån den). Vi hade även pratat med folk vi mötte som sa att det tuffaste partiet från vårt håll skulle bli på andra sidan toppen och vi påminde varandra om att vi tar ett problem i taget och vi kan alltid vända.
Kontrasterna är stora också. Vid passet Ällgäuwlicka (1918 möh) någon km innan Tannhorn kommer det upp stigar från båda sidor av kammen och där sitter barnfamiljer och har picknick och de hälsade glatt när vi passerade. Måste säga att jag imponerades av de som var där eftersom det kräver en stigning på hela 1400 hm, i alla fall om du kommer från sjön, sen ska de ner igen också, med barn. Sen avfolkas kammen och du lämnas ensam åt dina demoner när den branta klättringen uppför berget börjar. Det är så brant på vissa partier att du måste hålla i dig med båda händerna för att inte tippa bakåt och precis till höger om dig har du ett luftigt stup som visuellt ser ut att sluta i sjön.
Plötsligt står vi på toppen bredvid ett enormt kors och inramningen är verkligen magnifik, så pass att jag nyper mig i armen för att kolla att jag inte drömmer. Vi sätter oss ner en stund och tar in allt. Dricker lite vatten och äter lite löpargodis. Båda är rätt samlade för vi vet vad som väntar. Nerförstigningen….. Martin reser sig först och säger att han börjar lite lugnt. Själv sitter jag kvar en stund och låter miljön, pirret, förväntningarna, lyckan och nervositeten snurra runt i kroppen några varv innan jag också reser på mig. Tar ett djupt andetag och samlar mig lite, innan jag följer efter Martin.
Ja, det var smalt, ja, det var läskigt, ja, det var tom farligt, men vi var noggranna och tog det lugnt och metodiskt och till slut var vi förbi det läskigaste och vi möttes båda i ett tyst leende som gick från öra till öra. Tror det blev en high five också, eller två, minns inte riktigt faktiskt. Axlarna sjönk ner en decimeter i alla fall. Nu var det bara resten kvar, typ 20 km, haha.
Efter totalt 24 km och 8:45 timmar så nådde vi delmålet Brienzer Rothorn där vi stannade för ett längre lunch-, cola- och kaffe-stopp. Det var fullt av turister som tagit tåget upp (kostar drygt 1.000:-/pers) och känslan av att vara på ett nöjesfält infann sig lite… men jag förstod dem, vilket jäkla ställe, utsikten var episk och säkert värd varenda spänn. Servicen på restaurangen var fenomenal och de fyllde glatt våra flaskor med vatten medan vi sippade vidare på vår kaffe.
Vi ville dock snabbt vidare eftersom hotet om åska fanns i våra huvuden så efter 45 min drog vi på oss ryggorna för äventyrets sista del, en nedförslöpa på 12 km och drygt 1200 negativa hm ner till tågstationen Brünigpass (Brünig-Hasliberg) (1008 möh). Bara den sträckan är ett äventyr i sig och otroligt läcker där den går på skrå längs med bergen i behaglig nedförslutning med en helt fantastisk utsikt över smaragdsjön Brienzersee för att mot slutet mynna ut bland bondgårdar och kossor innan den ramlar ner bredvid tågstationen. Vi hann ta varsin kall dryck innan vi hoppade på tåget tillbaka till Interlaken Ost och när vi trötta och nöjda satt på tåget och tittade upp mot kammen ca 1500-1800 hm högre upp så infann sig en viss stolthet. Shit, we did it. Allt var verkligen perfekt in i minsta detalj. Alltid svårt att jämföra upplevelser men jag satt ändå och funderade på om det jag just upplevt var mitt livs största äventyr, i alla fall med löparskorna på. Summa summarum så landade äventyret på 11.5 timmar, 3150 pos hm och drygt 36 km….. om vi var trötta??? Yes, you bet, men också lyckliga ända in i själen.
Läs mer om turen >>
Min scoutning/planering av Hardergrat från åren innan (nördigt, jag vet, jag bara är sån) >>
#5 söndag
Vi sa kvällen innan att vi sover ut vilket vi gjorde men när vi väl fått i oss frukost och himlen var molnfri och benen ändå inte var helt slut så bestämde vi oss för att köra en modifierad rutt av Lauterbrunnen Obersteinberg loop längst in i Lauterbrunnental. Vi tog bilen till betalparkeringen i Stechelberg genom WOW-dalen och stigen startade precis vid parkeringen. Att stigen finns med på Unescos världsarvslista gjorde ju inte förväntningarna mindre.
Som vanligt blev det först en rejäl stigning genom episk alpmiljö innan stigen planade ut lite och gick på skrå längs med bergssidorna längst in i dalen. På vägen korsade vi enorma forsar och vattenfall och allt kändes som en enda stor fantasivärld. Ovanför oss låg molnen som ett litet tunt lock längs med bergssidorna och ovanför molnen skymtade några 4000-meters toppar som omringade dalen. Helt overkligt. Längst upp låg en liten smältvattensjö, Oberhoresee (2065 möh), som vi naturligtvis var tvungna att bada i (annars hade Linda lackat ur :-)) och kallt var bara förnamnet, men så uppfriskande och skönt efteråt.
Det var galet varmt i luften så vi torkade snabbt upp innan vi fortsatte mot det efterlängtade fikat på Berghotel Obersteinberg på helt magiska stigar. Det var kossor, bjällror, vattenfall, lodräta klippväggar och vita sockertoppar vart man än tittade. Passerade ett större snöfält över en enorm fors vilket var direkt olustigt och vi antog att de hade spärrat av stigen om det hade varit farligt, men om det är något jag drömmer mardrömmar om så är det att gå igenom ett snöfält och klämmas fast i en fors under. Usch. Slutligen nådde vi hotellet och såg till vår fasa att de endast tog cash…. vilket jäkla rookie-misstag, vi hade inte ett öre på oss. Ja ja, det var bara att jogga vidare.
Avslutningen längs en helt episk traverserande stig med utsikt över hela dalen nedanför tog verkligen andan ur oss samtidigt som veckans alla km och höjdmeter började göra sig påmind i benen så det kändes helt rätt att knyta ihop säcken lite. Vi höll god fart och sista 6 km som ramlade hela 1100 hm nerför genom kohagar och längs med enorma forsar innan vi på trötta ben stapplade in i Stechelberg. Där slog vi oss ner på första bästa restaurang och beställde in pizza och pasta och kylda drycker och summerade dagen till 5 timmar, 20 km och drygt 1600 hm.
Läs mer om turen >>
Troligen hade vi ett löjligt och trött leende på läpparna när vi klev in i bilen och eftersom klockan inte var så mycket så vi tog en omväg via den exklusiva byn och vackra byn Grindelwald för att beskåda de mäktiga norra bergssidorna av Eiger, Münch och Jungfrau innan vi styrde hemåt. Väl där slog vi oss ner på hotellets uteservering i eftermiddagssolen och beställde in varsin stor stark på deras happy hour. Började samspråka med ett Schweiziskt traillöparpar som passerade och det visade sig att de var med i typ Schweiz motsvarighet till Trailrun4fun och så fortsatte kvällen. Går inte in på detaljer men vi åt middag tillsammans, såg EM-finalen i fotboll tillsammans och vi satt uppe sent och pratade löparäventyr som mynnade ut i några fantastiska tips för kommande resor men det tar vi en annan gång.
Om vi var trötta när klockan ringde 04:30 för hemfärd. YES!
Avslutar med att förklara att äventyr som dessa håller i alla fall mig sjukt *motiverad* till träning året om, att på något sätt ha möjlighet att alltid dra iväg på något om tiden och möjligheten finns.
Tack och hej.
Tips och bra källor för traillöpning i Schweiz
Kartor
På datorn >>
Som app - Swiss topo >>
Om du vill söka vandringsleder på karta, ger dig också information om en vandringsled är stängd och orsak (finns även som app) - Map hiking in Switzerland >>
Sök på toppar i närheten av där du ska vandra/springa
Kolla även vädret på olika altituder och du ser alltid på vilken altitud fryspunkten är på.
Bra källor
Inspiration och fantastiska vandrings/löparförslag, Elevation Alpinsight >>
Försäkring
Jag har en försäkring via ITRA >>. Billig och heltäckande. Bli medlem (kostar 80 sek/år) och sen kan du teckna en försäkring som gäller i hela världen för träning, äventyr och tävling i bergsmiljö. Täcker bl.a. helikoptertransport om du behöver undsättas på berget. Kostar ca 500:-/år.
Betalning
Jag skulle säga att de allra flesta ställen tar kort så du klarar dig långt på det MEN med facit i hand, ta alltid med dig lite "flash money" (eller ha ett flexibelt mindset).
Löpning
Om du gillar höjdmeter startar du från bergens fot men nästan alla rundor vi gjorde hade möjlighet att ta lift eller tåg upp och ner förbi den första initiala stigningen vilket oftast ger dig fantastisk skrålöpning och sen episk utförslöpning, bara att välja. Det är dock ett dyrt alternativ så kolla om du kan köpa rabatt-kort som ger dig billigare alternativ om du frekvent tänkt använda lift upp.
Välskyltade vandringsleder
Skyltningen är exemplarisk. I de flesta stigkorsningar står tydliga skyltar om var du är och på vilken altitud och vilka alternativ du har samt ungefär hur lång tid den sträckan tar (för en vandrare). Uppe i pass och på de flesta toppar står också skyltar och om någon stig är avstängd av någon anledning är sånt markerat.
Kommunikationer
I stort sett alla byar vi var i har tåg- eller buss-alternativ så det går att klara sig utan bil men det är dyrt så dubbelkolla sånt innan. Dock är de generösa med tidtabellerna under normala tider så det krävdes inte så mycket planering innan. Så A till B rundor är inga problem. Bara att köra.
Kommentarer
Skicka en kommentar