 |
| Lag #16 aka Bananen och Biffen. (foto: Andreas Mühlich) |
.... och återigen ber jag om ursäkt för en väldigt lång race report men luften är fortfarande fri och du väljer själv om du vill läsa eller inte OCH jag har faktiskt full förståelse för att inte riktigt alla jag känner är intresserade av detta (ha ha), det är nörderi ut i fingerspetsarna och är kanske först och främst skrivet för medlemmarna i klubben för inbördes beundran men samtidigt ger det kanske de som är lite intresserade en inblick i hur ett race av den här kalibern är. Jag har helt enkelt försökt sammanfatta mina upplevelser, känslor och tankar vilket, tro det eller ej, är väldigt kul att kunna gå tillbaka till en mörk novemberdag då regnet står som spön i backen. Okej, då kör vi.
ÖtillÖ Utö swimrun weekend består egentligen av två lopp, ett kortare på lördagen (Sprinten) som Lotta (min sambo) körde och ett längre på söndagen (World Series) som jag körde och min story handlar först och främst om just söndagens lopp.
ÖtillÖ Utö Swimrun World Series är på pappret ca 43 km långt och består av 21 löpsträckor på totalt 37,8 km där den längsta är 6,7 km samt 19 simsträckor på totalt 5,2 km där den längsta är ca 600m. I år startade 187 lag (av 203 anmälda) varav 24 damlag, 45 mixlag och 118 herrlag.
 |
| Karta över banan (öppna i google maps). Tävlingen går över och runt tre stora öar; Utö, Rånö och Ålö i Stockholms södra skärgård. |
- Alla distanser >>
Vad kan jag säga? Ytterligare en fantastisk och solig varm dag att minnas! 3:e året i rad. En riktigt härlig dag i skärgården som tillbringades med en ny partner Johannes som jag med hjälp av Lollo i ÖtillÖ-organisationen hittade 21 timmar innan start då hans partner också hade varit tvungen att kasta in handduken i sista stund. Min ordinarie partner Andreas hade dragits med förkylning sista veckan så under fredagen tog han det kloka, men naturligtvis tråkiga, beslutet att inte köra då förkylningen tyvärr inte släppt. Så förstå att jag blev glad när jag hittade en likasinnad att få köra med så nära inpå, för om någon var taggat att köra så var det jag.
Johannes och jag hann som hastigast mötas redan under sprinten på lördagen då jag var funktionär och han var ute och hejade på några kompisar och vi bestämde oss på stående fot att köra ihop. Kul och ganska modigt av oss tycker jag.
Jag blev faktiskt lite nervös till en början när jag fick höra att Johannes, som är 25 år (bara det, han kunde faktiskt vara min son), jobbade som attackdykare på Berga örlogsbas, med sedvanligt vältränad granitkropp, men gällande just swimrun hade han "endast" provat på Utö sprint 2017 så erfarenhetsmässigt i swimrun hade jag mer i bagaget vilket lindrade ångesten lite. Vi hade båda börjat simma först på "äldre" dagar också så på pappret såg matchningen ut att vara ganska bra (om vi bortsåg från åldersskillnaden ha ha). Även målsättningen att ha en kul dag i skärgården med klarade cut-off:er kändes rimlig och samstämmig. Min egen målsättning att ta föregående års sluttid på 6 h 17 min höll jag dock för mig själv för den sa ju inte honom något. Vi visste ju egentligen inget om varandra och då är det svårt att sätta några relevanta målsättningar. Det fick bli vad det blev. Samtidigt förstod jag också att hans yrkesval visade på en sedvanligt liten risk att ett eventuellt misslyckande skulle bero på honom då just kraven på attackdykare är att de ska kunna fortsätta jobba långa perioder under extrema förhållanden i alla miljöer med ett minimum av bekvämlighet. Ha ha, m.a.o var han som klippt och skuren för swimrun och en drömpartner för mig. Var det någon som skulle tuffa på i all oändlighet så var det Johannes. Jag kände mig faktiskt en smula stolt.
.... men jag undrar hur han (eller kanske ännu mer hans polare) tänkte egentligen .... - "ska jag/han köra med en 47-årig gubbe, det kan ju bara gå på ett sätt...!?". Well well, det var inget han eller de sa i alla fall.
Söndag, 20 maj
------------------
Race-day och vädret var strålande, inte ett moln på himlen, lite sydlig vind från början som ökade något på slutet och temperaturen var nog upp mot 22-23 grader i skuggan redan tidigt på morgonen. Helt SJUUKT varmt m.a.o, i alla fall för att kuta runt med en svart neoprendräkt, och samtidigt isande kallt i vattnet (8-12 grader beroende på var). Som vanligt när det gäller Utö swimrun helt enkelt.
Jag hade redan under lördagen hämtat ut vårt startkit så när Johannes tillsammans med 300 andra swimrunners och deras fanclub:ar anlände med båten från Årsta havsbad kl. 08:15 gick vi direkt bort till tältet där race-briefing skulle hållas. Stämningen var så där härligt nervöst förväntansfull som den oftast är inför större utmaningar och inramningen med sol, värme och miljön på Utö och i hamnen gjorde det ännu mera magiskt. Hann mingla med alla polare som skulle köra och den återhållsamma euforin att snart vara igång gick inte att ta miste på.
Vi satte oss ner och lyssnade plikttroget på säkerhetsgenomgången från Mats och Micke men det kliade precis överallt i kroppen att få gå iväg och byta om. Inga ändringar i år mot tidigare förutom att vi alla fått en ihopvikbar mugg att använda efter andra vätskestationen om vi ville ha något att dricka. ÖtillÖ har nämligen bestämt sig för att skippa alla pappersmuggar som annars används vilket är ett mycket bra beslut, inte minst för miljön.
Efter mötet drog vi bort till vår base camp som som vanligt låg hos Madde och Martin som bor och jobbar på ön året runt. Där hade vi hela altanen och gräsmattan att hälla ut våra grejer och botanisera i pryl-djungeln, heeeelt sjuuuuukt vad mycket prylar, hur var det nu.... less is more?!
Jag nojjade (som vanligt) lite över vad jag skulle ta på mig men bestämde mig till slut för att bara köra ett tunt ull-linne under våtdräkten. Neoprenpannbandet fick följa med också. Körde även med de avtagbara ärmarna då ett provbad i hamnen precis innan start skvallrade om riktigt kallt vatten då huden började sticka av kylan (som sen i.o.f.s. aldrig var något problem då jag längtade efter varje simning i hettan - också som vanligt alltså). Valde även de mindre gröna paddlarna för att försöka orka simma med okej teknik hela tävlingen (vilket varit ett problem på tidigare tävlingar då jag tagit de större gula och blivit rejält trött i axlarna på slutet). Tog även på mig mina trotjänare Icebug Zeal (swimrunskor) som varit med sedan 2015 och aldrig gjort mig besviken men de sjöng verkligen på sista versen så det var en liten chansning.
Alla sträckor, energistationer och cut-off:er var sedan tidigare även nerskrivna på paddlarna så nu var vi redo för start.
Vi tog oss bort mot startområdet och jag körde en sedvanlig uppvärmningsjogg bort till målportalen och sista uppstigningen för att visualisera målgången. Lite dynamisk stretching av min stela kropp på det så var även den redo för start. Mötte upp Johannes och gick in i startfållan. Värmen var redan här extremt påtaglig så vi tog ett snabbt dopp i hamnen och lät det isande vattnet omfamna oss och rinna in i våtdräkten. Kallt... men samtidigt skönt och uppfriskande. Lite surr med andra lag i startfållan och sen var det plötsligt bara 60 sekunder till start. Race-mode på.
Pang!
Kl. 10:15 small startskottet och alla for iväg som skållade troll uppför backen mot värdshuset (ha ha, också som vanligt). Kolla filmen här så förstår du och har du inte varit på Utö så kan jag förklara att den backen är brant och perfekt för oss gamlingar att dra sönder en (gubb)vad eller paja baksida lår om du slarvat med uppvärmningen.
 |
| Taggad #16. |
Ön kokade av en massa funktionärer och publik och som vanligt hade alla som bor och jobbar på ön slutit upp i evenemanget och festen. Helt makalöst. The island of love, helt klart! Sån pepp!! Alla bara skrek. Kolla här >>
 |
| 2:a simningen. Skönt hinder i form av äkta segelbåt i skala 1:1. |
Vid campingen (T1) precis innan första sim hade vi placering 161 av 187 (102 i män) vilket visar på den lugna starten men redan vid kyrkan/Gula villan (T2) efter 2 simningar hade vi avancerat 29 placeringar (22 i män). Sen kom en lång löpsekvens med bara en simning mellan Gula villan (T2) och Ryssnäset (T4) där vi tappade 15 placeringar (13 i män) men vi höll igen lite på tempot på löpningen för att spara på krafterna, framförallt på grusvägen ner mot Ryssnäset (T4), så det var inte så konstigt kanske. När vi kom ur skogen vid grusvägen innan T4 stod även vår fanclub (Lotta, Clara, Andreas och Anna) och skrek vilket gav massa energi och här fick vi även sällskap av Elin och Tove (#417) vilket alltid är kul så vi sprang och småsnackade oss ner söderut i hettan.
Den inledande delen av tävlingen ägnade vi även lite åt att lära känna varandra och vi snackade mycket om Johannes utbildning och jobb som attackdykare och kommande äventyr där han inom en vecka skulle ner och jobba i FN-tjänst i 6 månader i Mali. Väldigt intressant och spännande och nästan så jag önskade att jag var 25 igen. Lite mer allvar och action på hans jobb än mitt är väl en bra sammanfattning av det samtalet.
Efter Ryssnäset (T4) hade vi hittat en fart som verkade passa oss bägge så då vågade vi öka lite på löpen samtidigt som växlingarna började sitta riktigt välsmort vilket gjorde att vi under kommande 3 korta simningar och 3 korta löp samt det makalöst fina trailavsnittet på Ålö ner mot Båtshaket avancerade hela 31 placeringar (18 i män) till placering 116 (75 i män). Det gick bra här!
Ska tillägga att vi under själva race:t egentligen inte hade en aning om vår placering eller var vi låg i fältet men så här i efterhand går det att se våra tider och placeringar vid hela 12 tidsstationer utefter banan, utöver start och mål. Dock har man ju en känsla för hur det går i relation till lagen runt omkring sig (snabbare/långsammare/jämna).
 |
| Fantastisk utsikt och 5 min till Båtshaket (T5, cut-off 1). |
Vi nådde första cut-off:en vid Båtshaket (T5) efter 2 h 16 min med hela 29 min till godo så där unnade vi oss lite extra paus och fyllde på vätske- och energidepåerna ordentligt. Här var det en "fullt ös medvetslös" stämning hos publiken och funktionärerna så vi blev sjukt peppade av att komma hit. Sån energiboost!! Min sambo Lotta med anhang av Clara, Andreas, Anna, Anders, Anna och Kicki stod och hejade och skrek + säkert 100 andra samt att jag kände flera av funktionärerna från lördagens funktionärsjobb. Wow! Det verkligen kokade! Närmare känsla av idol och världskändis är svårt att komma och Båtshaket är troligen världens bästa energistation inom swimrun. Bara att uppleva stämningen där är värt att ställa sig på startlinjen (eller att följa med och heja).
 |
| Sjukt klart vatten på östra sidan av öarna. Den här bilden är troligen tagen vid Ålö Storsand. |
 |
| #16 vid Ålö Storsand (foto: Kristina Widerberg) |
 |
| Peter & Elisabeth. Grymma swimrunners! |
 |
| Mat och dryck vid T7. Viktigt!! |
 |
| Munnarna fulla vid T7 :-) |
Det var bara att borra ner huvudet och köra.... om det var varmt....? det var så GALET varmt. Solen verkligen stekte obönhörligt från en klarblå himmel och vi kryssade fram som två fyllon på vägen för att hitta de få skuggpartier som fanns.
Johannes hade cabbat ner men min dräkt saknar dragkedja bak och är riktigt tight så det var för mycket strul att försöka få ner dräkten men jag öppnade upp fram och drog ner ärmarna (som är löstagbara) och hoppades det skulle räcka.
Den lilla vind som fläktade kändes mest som en överhettad värmepistol mot huden så den hjälpte inte alls. Här började vi också se lag som fick problem med värmen och försvann upp i skogen för att göra "något" men vi lyckades köra på utan problem fram till T8 (cut-off 2, Gula villan, samma som T2) där vi fick välbehövlig vätska och en kanna kallvatten innanför våtdräkten och en över huvudet. Hur skönt var inte det.
På nästkommande sträcka på grusvägen förbi hopptornet och skolan började vi känna oss starka igen, framförallt jämfört med lagen runt omkring oss som nu hade börjat gå i backarna vilket konstigt nog gav extra energi så vi la i en växel till (kändes det som i alla fall). Simningen tillbaka till Persholmen (ön utanför Gruvbyn) som var dagens längsta kändes befriande och välbehövlig för en överhettad kropp. Lustigt hur olika samma sträcka kan upplevas. 2016 frös jag arslet av mig här och kände inte fötterna när jag klev upp på klipporna.
När vi passerat hamnen och Gruvbyn (T9, cut-off 3) där folk skrek som i extas och kommit in i skogen på väg mot ängarna och simningen på östra sidan vid Rävstavik tog Johannes täten och ökade farten då han plötsligt fick en skön feeling i en nerförsbacke, så det var bara att haka på hack i häl. Farten var bra och växlingarna satt fint och vi plockade ytterligare 7 placeringar (5 i män) mellan T8 (Gula villan) och Rävstavik (T10).
Vid T10 blev det en snabb drickapaus innan vi brände vidare mot avslutningen nere vid Barnens bad (T11) och här fick vi kontakt med ytterligare 4 lag (2 män) som var inom räckhåll framför oss. Vi sa inget till varandra där men vi hade pratat om det tidigare att blir det en fight på slutet så ger vi allt vi har då (men inte tidigare) så jag ökade det jag kunde och Johannes var inte sen att hänga på, han fattade vinken. Tävlings-mood på. Ett av herrlagen simmade vi förbi mot sista ön Tallholmen och två lag (varav ett herrlag) plockade vi i skogen uppe på Tallholmen och när vi gick i för sista simmet låg ett damlag precis före oss men de var starkare i vattnet så rycket fick vänta tills efter simningen då vi gav allt sista sträckan till mål.
 |
| Målgång. |
Sammanfattningsvis avslutade vi riktigt starkt där vi tog det s.k. ärevarvet (T9 - Finish) på 55 min och plockade hela 8 placeringar (5 i män) innan mål. Den känslan!
Väl i mål möttes vi av tjo och tjim av ett 10-tal egna supporters (bl.a. Lotta, Andreas, Anna, Madde, Anders, Anna, Åsa, Kicki, Robert, Albin och Berit) vilket var så ballt. Rysningar igen. Speakern var helt galen och vi fick kramar av arrangörerna och medalj runt halsen. Vilken dag. Vilket race.
Resultat
------------
- Totalt var 203 lag anmälda varav 187 lag startade. Av dessa var 24 damlag, 45 mixlag och 118 herrlag, 175 lag tog sig i mål, resten bröt (9 st.) eller klarade inte cut-off:erna (3 st.) av olika anledningar.
- Vår tid lag #16: 5:52:45
- Placering män: 63 av 118 startande varav 111 lag kom i mål.
- Placering totalt: 100 av 187 startande varav 175 lag kom i mål.
- Personbästa för mig både placerings- och tidsmässigt. Jippiii!!
- Johannes lyckades med PB i både antal löpta km och simmade meter under en dag och nu gjorde han båda på samma dag, det är mäktigt. Grattis!
 |
| Inte vi på bilden men känslan stämmer rätt bra överens med hur det känns efter målgång. |
Tack Johannes för att du ville dela det här äventyret med mig.
Tack ÖtillÖ för en som vanligt grymt arrangerad swimrunhelg med lyxtillbehör och extra allt.
Tack alla härliga swimrunpolare som också var på plats och körde eller funktionärade under helgen. Sån energiboost.
Tack Madde och Martin för att ni år efter år öppnar upp ert hem för oss som vill ut och leka i skärgården. Ni är bara bäst! Love you!
Tack Lotta för att du ville dela den här helgen och upplevelsen med mig. Det ger så mycket energi att ha dig utmed banan. Love you!
Tack Utö!
Vi kommer tillbaka!
Enebyberg Swimrunners
———————————
Fantastiska prestationer av alla naturligtvis men där de mest spektakulära kanske är.....
..... och .......
Hatten av för båda lagen! Jag har även förstått att arrangörer med Michael Lemmel i spetsen, funktionärer och publik stod och skrek sig hesa för att få båda lagen förbi cut-off:erna i tid så all heder till er. Kämparinsatserna ovan är enligt mig själva definitionen på PANNBEN i absoluta världsklass!
 |
| Även funktionärs-Åsa fastnade på bild. |
Oavsett resultat och placering hoppas jag dock att alla eller de flesta av oss är nöjda med våra egna prestationer. Alla har vi olika förutsättningar och resor fram till startlinjen och under racet så det går inte att jämföra men jag tycker det är så kul att vi är så många som verkligen gillar swimrun, det är ett som är säkert. Och i längden är det kanon att vi är så många i klubben för det ökar sannolikheten att snabbt och med kort varsel hitta ersättningspartners ifall det händer något med ens partner.
Lag med deltagare från Enebyberg Swimrunners (dvs. minst en är medlem i vår facebook-grupp = medlemslista) i World Series var;
- Annika Westin och Anna Westlund, #402
- Nina Lovén och Liselott Silwer, #407
- Paula Kirkegaard och Mikaela Waller, #408
- Johanna Paulsson och Sofia Pärson Björk, #415
- Elin Sterner och Tove Strömberg, #417
- Maria Rohman och Elisabeth Pärsdotter Westman, #493
- Helene Pratt och James Pratt, #317
- Linda Doktár och Patrik Söderqvist, #337
- Johan Ahlberg och Johannes Falck, #16
- Niklas Svidén och Tobias Larsson, #23
Kul med hela 6 lag i damklassen (av totalt 24 på startlinjen!!). Var är alla killar kan man ju undra?
Även i sprint hade vi flera lag representerade under lördagen;
- Kristin Ekblom och Anna Skaring, #411
- Monique Stalås Hörnsten och Alexandra Svanström, #423
- Åsa Lindé-Larsson och Kicki Jacobsson, #424
- Lotta Ahlberg och Clara Tesch Tunberg, #428
- Ingmarie Nilsson och Anna Foghammar, #431
- Linda Doktár och Peter Nyström, #313
- Göran Héden och Erik Edman, #24
Så'klart flest tjejer även här! Vad har ni gjort av era gubbar/partners (eller vill ni ha en stund för er själva)? Tvinga med dem på nästa torsdagsträning…..
LÄRDOMAR
-----------------
- glad över att jag hade med mig en extra softflask på 500 ml som vi kunde fylla på längs med vägen så att vi hade dryck även på de längre löpsträckorna, det behövdes en dag som denna.
- det mjuka extraglas vi fick med oss för att använda på vätskestationerna fungerade bra, jag förvarade det i höger strumpa.
- jag måste fixa blixtlås bak på min våtdräkt så den enkelt går att cabba ner. Helt värdelöst att det inte går som det är nu. Höll på dö överhettningsdöden på grusvägen tillbaka.
- i år tog jag de mindre paddlarna (gröna) vilket jag tror resulterade i att jag orkade hålla en bättre simfart rakt igenom loppet. De gula hade nog gjort mig muskulärt tröttare vilket vi förlorat på i längden.
- måste fixa en annan lösning för att bära dolmen. Det funkade bra nu tack och lov men linan som gick runt mitt ben höll på att "gå igenom" dolmen som börjat vittra sönder. Kanske dags för en NY dolme också! Johannes hade en skön hemmagjord variant av två pet-flaskor, kanske kan be honom att fixa en till mig också :-)
- ull-linnet funkade bra men jag hade kanske kunnat köra utan det, fördelen är att det faktiskt svalkar även på löpen då det är fuktigt från simningen men på de två längsta löpen var det för varmt, svår avvägning, jag hatar att frysa men att dö överhettningsdöden är inte så kul det heller.
- hade med mig egen energi men åt inget av det under racet så den som erbjöds av organisationen var tillräcklig och riktigt bra, bättre än tidigare år tycker jag (olika på olika stationer men sammanfattningsvis finns ex.vis banan, apelsin, kanelbullar, kokt potatis, hemmagjorda chokladbollar och koffeingels (grymt goda), energy bars från Roobar (sjukt goda), gott & blandat (som fastnar i tänderna så du har godis i flera km att smaska på), sportdryck/elektrolyt (Precision Hydration), vatten, Red Bull, kaffe, buljong, varmkorv, vitt bröd). Däremot alltid bra att ha med sig extra energi IFALL det behövs. Du får inte gå tom, då är det over and out.
- Mina skor, trotjänare från 2015, Icebug Zeal, har gjort sitt sista race. Det var nog bara ”the force” som höll ihop de olika delarna och jag vågar inte riskera ett sönderfall mitt under brinnande tävling igen. Men de är så sjukt bra, otroligt sköna att springa i och greppet har varit outstanding, kanske klass-ledande t.o.m.. Ja ja, allt har ett slut så nu blir det jakt efter ett par nya skor, kommer nog pröva VJ Irock 2 som jag hört mycket gott om samt att jag har flera andra VJ-modeller som jag älskar, ex.vis deras dubbskor för vintern är grymma. Men kanske prövar lite andra modeller också. Tiden får utvisa…, svårast är nog att hitta några med riktigt bra grepp på våta klipphällar som enligt mig var Icebug Zeals signum.
FUNDERINGAR OCH REFLEKTIONER
—————————————
Nedan kanske blir som att svära i kyrkan men jag tar risken :-)
Det var färre startande lag i år (187 mot 229 förra året) vilket jag delvis tror beror på kostnaden (läs mer nedan) men även att tävlingen ligger en helg tidigare på säsongen än tidigare år vilket kanske gör folk "räddare" för det kyliga vattnet med avvaktande eller helt utebliven anmälan som följd. I år precis som tidigare år har vi dock haft tur med en värmebölja veckorna innan race så det har inte varit något problem de 3 år jag startat men förr eller senare kommer ett "kallt" år och då får vi se hur de löser det (troligen färre och/eller kortare simsträckor) och hur många som kommer till start och vad det kan få för konsekvenser för kommande år. Time will tell. Personligen tror jag att en så sen start i maj som möjligt är att föredra. Men det kanske finns andra fullt logiska anledningar till det tidigare datumet som jag inte känner till, ex.vis att Utö tidigare låg för nära ÖtillÖ:s nästa tävling Isles of Scilly
Priset. Det kostar 4.000:-/lag att vara med i world series (långa loppet) vilket är dyrt. Frågan är om smärtgränsen är nådd? Jag förstår att en tävling i den här klassen kostar pengar att arrangera med all säkerhet etc. som behövs men det höga priset får tyvärr till följd att färre startar och att alla startande lag mer eller mindre är stöpta i samma form och kommer från liknande sociala förhållanden. Risken är att det i slutändan blir liten "elit-klick" som åker runt från race till race där alla känner alla.
Var är lagen från förorten och landsbygden? Var är ungdomarna/de mellan 20-25 eller 25-30? Missförstå mig inte, jag har verkligen inget emot att känna många i startfållan men det vore extra kul med en större blandning av människor. Tror det behövs för sporten och tävlingarna på sikt. Grupperingar av likasinnade är inte alltid till sin fördel. Det kan skrämma dem som inte känner någon.
Att medelåldern är väldigt hög har jag egentligen inget problem med rent principiellt men den beror troligen också till största delen på de kostnader som är förknippade med att delta (resa, boende, startavgift, utrustning etc.). Ett svårt dilemma men något sporten och arrangörer behöver fundera på hur de ska hantera..... och visst, jag fattar, alla kan inte åka till Maldiverna eller Alperna heller men ÖtillÖ är lite av ambassadörer för sporten så de behöver nog fundera lite på hur de ska nå ut med sina tävlingar till en bredare massa, både socialt, geografiskt och åldersmässigt (om det nu inte är så att de vill skapa sitt eget Maldiverna). Hur kan de som arrangörer göra tävlingarna mer tillgängliga helt enkelt? De har ju visat sig villiga att föra en dialog kring detta så jag hoppas de får fram bra förslag och lösningar. Kanske åldersrabatt för att få in yngre lag. Samt kanske fler varianter av race och mer förlåtande regler, läs mer nedan.
De startande lagen känns överlag starkare än tidigare år (om jag tittar på tiderna) vilket troligen beror på att sporten funnits ett tag vilket gör att erfarenheten hos de tävlande är större idag samt att sporten vuxit och spridit sig, både ut i världen och till liknande discipliner som triathlon, simning och orientering vilket får in fler ”elit-tävlande” från de grupperna. Fler och fler lag har också specialiserat sig på swimrun vilket naturligtvis gör dem bättre och snabbare och även motionärerna har börjat träna mer specifikt, exempelvis växlingarna i och ur vattnet. Även utrustningen blir bättre och bättre och det ska bli kul att följa produktutvecklingen de närmaste åren.
Det kanske är så att just ÖtillÖ på sikt enbart attraherar de lite bättre lagen som satsar på sporten (pga. högre prispengar och större genomslag i media) och att många av oss vanliga dödliga framöver väljer något av alla de andra lite mindre loppen som poppat upp som svampar ur jorden. Lite som hänt inom triathlon där den stora draken Ironman sitter högst upp på tronen men jag hoppas verkligen inte att det blir så för Mats och Micke är grymma arrangörer med top-of-the-line-tävlingar på helt otroliga platser .... MEN någonstans korsar priskurvan och upplevelsekurvan varandra och där över finns det bara plats för de ”rika” och sponsrade lagen som behöver uppmärksamheten.
Det är naturligtvis en svår balansgång vilka du ska attrahera som arrangör när du har elit och motionär att ta ställning till eller om du försöker hitta en gyllene medelväg. Som "motionär" vill jag ju få allt det ÖtillÖ-organisationen erbjuder med proffsigt och välorganiserade tävlingar på unika platser, samtidigt vill jag ju ha många lag runt omkring mig att tävla mot så att jag inte behöver "springa runt själv" på banan medan halva startfältet/eliten ligger 2 timmar före. Nu har det i.o.f.s. inte varit så de år jag kört men om tiderna blir bättre och bättre är det precis vad som kan ske. Kanske går att lösa med olika starttider där eliten startar senare eller andra kreativa lösningar. Då får jag ju i alla fall se dem svischa förbi.
Jag vill dock förtydliga att jag förstår att de som arrangerar tävlingar är företag som behöver betala löner och ge avkastning till ägarna och sker inte det så finns inte företagen/tävlingarna kvar och då står vi där med skägget i brevlådan men med det sagt så tror jag ändå att det börjar bli dags att tänka lite utanför ”boxen”. OM viljan och behovet finns, annars är det ju bara att köra på som vanligt.
Väldigt kul då att i kontrast till de större arrangörerna så har många tävlingar dykt upp som arrangeras på gräsrotsnivå till betydligt lägre kostnader och en del t.o.m. i grannskapet vilket drastiskt ökar tillgängligheten för sporten. Finns även många gratisalternativ att delta på, framförallt gällande öppna träningar där du på en del t.o.m. kan låna utrustning/våtdräkt vilket är väldigt positivt. Sånt sprider sporten. Här tror jag även ÖtillÖ skulle kunna ha ett eget arrangemang på lämplig plats(er) som helt och fullt bekostas av sponsorer dit verkligen alla är välkomna och där all utrustning finns att låna (inom rimlighetens gränser naturligtvis). Lite som Sthlm triathlon arrangerar vid Sjöhistoriska. Håll det tillgängligt, enkelt, gratis och opretentiöst.
Sprinten däremot tycker jag går från klarhet till klarhet och den är nog ett koncept som kommer att växa massor. Betydligt fler startande i år än tidigare vilket visar att det är ett populärt race. Billigare (1.500:-/lag), kortare, enklare, mindre format helt enkelt men nästan samma utmaning med bibehållen äventyrskänsla. Du behöver heller inte träna lika mycket (kanske knappt alls) för att kunna genomföra en sprint vilket leder till att fler både kan och vågar prova, det finns inga cut-off:er heller så de flesta eller alla som startar går i mål, lite mer av en folksport helt enkelt även om öppet vatten fortfarande skrämmer den stora massan. Om du kollar på bilderna från racet så förstår du, det är bara stora leenden på precis alla. Det här går nog att utveckla mer. Varför inte ex.vis försöka engagera fler företagsgrupper som åker ut och tävlar mot varandra eller kanske någon form av stafett. Jag vet att många av sponsorerna är på plats med flera lag vilket är kanon men det här tror jag kan växa ytterligare. Sprinten är en kul variant av tävling i alla fall.
Frågan är om inte arrangörerna av lite större lopp borde satsa på ytterligare en distans som ligger mellan World Series och Sprint tidsmässigt. Jag menar, organisationen och banan finns ju på plats, säkerheten också, så om de gör den mellan 3-5 timmar för de tävlande med mer generösa cut-off:er (om de ens behövs här) så borde det verkligen kunna tilltala en större massa, framförallt när fler och fler prövat sprinten i några år och söker större utmaningar men kanske inte ett 6-7-timmars-race. Sprinten idag ligger på mellan 1:30 - 3:00 h och skillnaden upp till en World series på 4 - 7:30 h är ganska stor. Det borde rimligen finnas plats för något däremellan.
På så sätt kanske fler damlag startar också vilket är lite av ett problembarn inom sporten. I klubben jag är verksam i vågar jag påstå att tjejerna står för 80% av all aktivitet på träningar (och 99% i sociala medier) men när det kommer till tävlingar så är det endast ca 25 % tjejer på startlinjen, det skulle kunna vara betydligt fler. Visst, det är otroligt kul att tävla på exakt samma villkor vilket är en av sakerna jag gillar med swimrun men om det får till följd att så få tjejer startar kanske man behöver tänka om. Jag tror snäva cut-off:er kan vara ett sådant hinder och jag tror fler banalternativ/sträckor eller tidstillägg och genväg vid missad cut-off kan vara lösningar, se nedan.
Ytterligare ett alternativ kan vara att lägga banan så att de startande istället för att plockas av vid en missad cut-off kan få ta en genväg till mål för att på så sätt hålla nere sluttiden. Så gör de ex.vis på Rockman i Norge vilket funkade finfint där de som missar en cut-off får tidstillägg istället. Alltid surt att missa en tid men hellre få slutföra racet med en målgång än att behöva avbryta helt. Tänkt dig själv, du har betalat 4.000:- samt resa, boende etc. etc. och så plockas du av efter 2 timmar 45 min. Kanske inte är jätteroligt.
Just i fallet Utö swimrun skulle det vara enkelt att låta de som missar 1:a cut-off:en vid T5 ta en genväg till T7 och på så sätt kortar man av racet ca 2 timmar. De som missar 2:a cut-offen kan skippa långa simmet och passagen genom Gruvbyn och springa direkt mot T10 och de som missar 3:e cut-off:en kan gena direkt till T11. Rent tekniskt borde det vara en barnlek att fixa i alla fall.
Är alla öppna för en dialog kring detta så blir det nog bra.
Tack och hej, leverpastej.
LÄNKAR
------------
ÖtillÖs hemsida >>
ÖtillÖ Utö Swimrun, karta >>
ÖtillÖ Utö Swimrun, distanser >>
Se hela live-sändningen från tävlingen >>
Enebyberg Swimrunners >>
Kommentarer
Skicka en kommentar