Kullamannen är mitt första 100-miles-lopp någonsin och var årets A-lopp tillsammans med Ultra Trail Monte Rosa stage race (UTMR). Har i.o.f.s. gjort distansen en gång tidigare (maj 2020) som en egen utmaning men aldrig som ett race.
Förberedelser
Har aldrig sprungit eller tränat så mycket löpning och antal höjdmeter som under 2021 så känslan och formen var väldigt god. Inga skador eller känningar som spökade heller. Fick dock inte riktigt till det under UTMR i början på september så revanschlustan var stor. Drog på mig en förkylning med 3 veckor kvar till race vilket naturligtvis kom otroligt olägligt och skapade lite oro i lägret men lyckades bli frisk och få till några bra pass innan start vilket ökade självförtroendet lite. Jag är verkligen inte den som tror på helvila veckan eller veckorna innan race och jag har aldrig läst ett seriöst träningsprogram som rekommenderar totalvila innan tävling (där du vill prestera), däremot tror jag stenhårt på successiv och kontrollerad nedtrappning och formtoppning så att kroppen står pigg och redo på startlinjen, men det är en enorm skillnad mot total vila. Jag tror helt enkelt på att hålla igång kroppen så att den inte stelnar till eller tappar ”momentum” givet att man inte är sjuk eller skadad sista veckorna (och då kanske man ska överväga om man ska starta över huvud taget). Men alla är vi olika.
Allhelgonahelgen
Åkte ner med ett stort gäng från TR4F på torsdagen i 3 bilar. Ytterligare några tog sig ner själva och bodde på egen hand. Vi handlade det sista på ICA Maxi i Ängelholm innan vi svängde förbi vandrarhemmet som vi hyrt hela och dumpade in all packning och mat. Alla fick eget rum med dubbelsäng vilket var jäkligt skönt. Åkte sen in och rekade parkeringsplatser i Mölle där vi skulle lämna bilarna på morgonen. Lagade pastamiddag tillsammans innan vi förberedde det sista i dropbags, la fram löparkläderna och packade race-ryggorna. Allt klart för show time. La mig kl. 22 och somnade 22:30.
Klockan ringde 03:30. Klädde på mig, tejpade bröstvårtor, smörjde in fötterna och skrevet med vaseline, åt lite frukost men packade med det mesta att äta på bussen till start. Vi åkte från boendet kl. 04:20 och klev på bussarna i Mölle kl. 04:45 som skulle ta oss till Båstad. I Mölle lämnade vi även den dropbag som skulle till Ängelholm. Resan till Båstad tog ca 60 min och på bussen fylldes de sista energidepåerna på med resten av frukosten. Framme i Båstad hämtade vi nummerlappar och GPS-tracker samt fäste dessa på ryggan. Ett obligatoriskt toalettbesök hanns med trots kön från h-lvetet, kompletterade med ytterligare vaseline där det behövdes. Ner till startområdet för att lämna dropbag och sen gå till starten. Fick höra att den var uppskjuten 20 min så bara hitta lite lä för kulingvindarna som blåste kallt innan vi 5 min innan start gick till startfållan.
Race:et
Mäktig känsla i startfållan tillsammans med 450 andra 100-miles-löpare och pampigare start får man leta efter när de börjar spela Kullamannen-melodin. Rökmaskinerna drog igång och plötsligt började nedräkningen…. ten, nine, eight….. gåshud och rysningar deluxe. Fältet släptes iväg med speakerns uppmaning ”RUN”.
Hängde ihop med Maria, Micke och Bella första 5 km i soft tempo vilket var skönt. Ingen stress utan bara snack och garv för att komma in i löpningen lite. Sedan kom de första backarna och våra vägar skildes åt.
Från Grevie backar efter ca 16 km sprang jag någon mil med en 21 år gammal Leopold, svensk amfibiedykare i det militära men uppvuxen i Australien innan militärtjänstgöringen, och vi pratade bl.a. lite militär disciplin och överlevnadsstrategi och det jag tog med mig var uppmaningar som "tveka aldrig".... och "eld och rörelse"... Tyckte det passade i sammanhanget. Om han gick i mål.... you bet! Tänk om jag själv varit så där mogen när jag var 21....?! Framtiden ser onekligen ljus ut.
Sprang på Peter Elmlund strax innan Hovs hallar efter ca 40 km så vi slog följe till Båstad. Skönt att springa och snacka bort några timmar samtidigt som vi hjälptes åt att hålla farten och energin uppe.
Överlag gick faktiskt racet väldigt bra och jag hade inga större problem utöver de attribut som loppet bjuder alla deltagare på i form av distans, underlag, mörker, väderförhållanden och kupering.
Smärtan och stumheten i benen kom efter ca 55 km men det gick att behålla fart ändå tack vare att energinivån var okej överlag.
Det var även väldigt bra väder och grymma förhållanden för att vara Skåne i november, kring 8-10 grader varmt hela dygnet, dock extremt blåsigt men oftast från rätt håll, generellt torra stigar också med några undantag….…161 km är dock jäkligt långt oavsett väder 😂.
Bytte underställströja i Båstad efter 55 km och i Ängelholm efter 93 km, i övrigt lät jag allt vara, bytte ex.vis aldrig skor eller strumpor även om jag hade förberett de alternativen i alla dropbags.
Satte mig heller aldrig ner i depåerna utan stod upp för att undvika den förrädiska känslan av ”vila och mys”. Även stelheten och att du snabbt blir kall som kommer av för mycket tid i depåerna (som är utomhus) undviks och det kan vara skillnad mellan målgång och DNF. Fick höra att de i USA kallar det ”beware of the chair” vilket faktiskt är ett grymt bra råd om du nu inte måste sätta dig ner för att ex.vis byta skor eller fixa med något problem.
Körde på sportdryck (320 kcal/500 ml) och gels (100 kcal/förpackning, vanliga och med koffein) från Maurten som var basen i min energiplan samt fyllde på sportdryck från Umara och vatten i depåerna. Tog 6-7 salttabletter och 2 koffeintabletter samt några koppar kaffe och varm buljong i depåerna. En smörgås och en kanelbulle åts i Båstad och lite vanligt godis som 3 Snickers, 2 Bounty och 1 Japp slank också ner under löpningen. Hade även förberett en mattermos med varm Gulaschsoppa som åts upp i Ängelholm. Lite hembakad chokladkaka i vätskedepån i Svanshall efter 123 km åt jag glupskt upp också. Samt 1 banan….. Summa summarum…. låg på ca 200-300 kcal energiintag i timmen, resten togs från mitt kroppsfett.
Hade en dipp efter Båstad (ca 60 km), precis efter depån i Ängelholm (94 km) och mellan Ängelholm och Svanshall (kring 115 km) då det gick betydligt tyngre och långsammare ett tag med ganska mycket gångavsnitt men som en blixt från en klar himmel så gick det plötsligt lättare igen, mest mentala problem alltså, haha. Oftast var det den muskulära smärtan i benen som gjorde sig påmind eller en extrem stelhet och då var det skönare att gå ett tag…. men det går att springa så då är det bättre att springa än att gå (vill påpeka att det här inte är någon farlig smärta utan det är trötta muskler som fått nog, smärtan kommer och går också samt flyttar runt i kroppen).
Sprang stora delar av loppet tillsammans med en kille som heter Micke och vi hittade varandra redan vid Ängelsbäckstrand efter ca 75 km och vi hjälpte varandra med både peppen och farthållningen, så planen att gå i mål tillsammans kändes självklar, men var i.o.f.s. outtalad. Totalt höll vi ihop ca 13 timmar. Det är något fint med de där slumpartade mötena med andra deltagare under lopp. Det enda gemensamma du har är egentligen kampen under loppet och det gemensamma målet att nå just mål. Och just den kampen för en så nära varandra. Där och då gör du vad som helst för att få med dig den andre och den ytterst mänskliga sidan är väldigt fin att uppleva, både hos sig själv och hos andra medtävlare.
Vid ett tillfälle efter Utvälinge (ca 115 km) hamnade vi ovetandes på fel sida om ett staket, ett fårstängsel med dubbla eltrådar. Big mistake, BIG MISTAKE. Från början kändes det helrätt och vi sprang faktiskt och pratade om att vi läst om att just där vi var så var det lätt att springa fel genom alla kohagar och att det gällde att hålla tungan rätt i mun. Efter ett 100-tal meter började vi ana oråd då stigen framför oss försvann ut i en till synes bottenlöst dypöl och vi kunde bara ta oss framåt genom att hålla i staketet med ena handen och stödja oss i kanten av pölen med varsin stav. Vi konstaterade torrt att det var omöjligt att andra löpare passerat här om de nu inte slukats av dypölen så vi måste vara fel. Jag vred på huvudet och pannlampan och precis på andra sidan staketet en halvmeter åt sidan gick en fin och torr stig. Va f-n! Vilka hjon vi var. Som gänget i Dum & Dummare. Vad göra? Springa tillbaka 500 meter var inte ens på tapeten. Fortsätta?? Nä, dypölen blev större. Klättra över staketet?? Ja, det kanske skulle gå. Problemet var bara den DUBBLA el-tråden med el i. Vi tog snabbt fram en ¨plan¨ där Micke skulle klättra över samtidigt som jag pushade på hans bakdel. Sagt och gjort. Med trötta ben tog han sats, var nästan över .... och i samma veva kom han åt el-tråden. Hela Sveriges elproduktion verkade gå rakt igenom hans kropp för vrålet och hans plötsligt spänstiga hopp över staketet var något oväntat med tanke på tidigare status. Sen var det min tur och inte gick det snabbt eller var särskilt vackert utfört men till slut var jag över och vi båda pustade ut. Samtidigt undrade vi glatt vad det var för typ av djur som var tvungna att stängslas in med den typen av anordning. Jurassic Park i Skåne? Micke var något piggare än jag nästkommande 5 km .....
Vi nådde Mölle efter 137 km och 18.5 timmar och var redo för uppgiften att ta oss an varvet på Kullaberg. Såg faktiskt fram emot det. I Mölle insåg vi båda också att vi troligen skulle greja sub 25 timmar vilket kändes högst overkligt men sporrande.
Tyvärr bonkade Micke rejält 3 km efter att vi lämnat Mölle och framförallt nerförsbackarna blev tuffa. Framsida lår var slut. Energin som bortblåst. Jag ville inte lämna honom i mörkret medan han tyckte jag skulle dra iväg eftersom jag hade chans på sub 24 timmar så vi enades till slut om att vi skulle hänga ihop tills efter Håkullsmal (stenstranden vid havet) och Håkul (högsta toppen på Kullaberg). Vi kämpade på och blev omsprungna av säkert 15 pers som hade mer krut i benen men det var bara att acceptera. Så småningom och efter flera timmars rejäl kamp nerför och uppför nådde vi toppen av Håkul och efter lite kontroll av Micke och att han var okej så släppte jag på utför och drog iväg. ….. Den känslan…. Att ha överskottsenergi och kraft kvar i kroppen efter 22 timmar var episkt. Sprang nog om alla som sprungit om oss och kanske några till och det kändes som att de var som fastgjutna i jorden när jag passerade vilket bara gav ytterligare kraft (förlåt!).
Varvet på Kullen var magiskt i pannlampans sken och äventyrskänslan var nog som störst där med bäckmörker, enorma träd, tonvis med höstlöv på stigarna, ett argsint hav som slog in över stränderna, suset i trädkronorna och knarrande träd i vinden, ugglor som hoade i mörkret och en stig som passerade den ena galna backen eller sjuka hindret efter det andra. Storslaget faktiskt.
Att slutligen runda udden ute vid fyren och ta sig nerför branterna där i kolmörker och sen börja se ljusen från Mölle i horisonten var storslaget och gav rysningar genom hela kroppen. De sista 5 km går även på en oerhört vacker stig som slingrar sig på höjderna och längs med berget ovanför havet så inramningen och ljudkulissen där var både pampig och lite skräckinjagande … Och att till slut springa in i ett upplyst Mölle från mörkret och ensamheten och korsa mållinjen nere i hamnen och civilisationen kändes både overkligt och triumferande. Glädjen… Stoltheten…. Tacksamheten…. Hela känsloregistret spelades verkligen upp vid mållinjen.
Silverringen var bärgad på en för mig helt overklig tid, 23:30 timmar 👊. Även Micke lyckades till slut knyta ihop säcken och kom in på grymma 24:40 timmar.
Behållningen från såna här äventyr är nog mest beundran över alla människor jag möter… medlöpare, arrangörer, funktionärer, publik som peppar och hejar…. Glädjen och kampen. Tårarna. Smärtan. Engagemanget. Viljan. Envisheten. Att kämpa till sista andetaget. Stoltheten att ha klarat det. Besvikelsen av att ha misslyckats. Känslorna blir så intensiva och tydliga när människans mest basala behov av ork, värme, mat, säkerhet och samvaro inte riktigt finns där. Nutidsmänniskan utsätter sig väldigt sällan för de miljöerna eller aktiviteterna så många av oss upplever helt enkelt något nytt och okänt i den där kampen. Det är lärorikt och det finns något riktigt insiktsfullt där i misären som inte går att framkalla på annat sätt än att utsätta sig för en riktig rejäl utmaning där du faktiskt inte vet om du kommer att lyckas eller inte. Men wow….. belöningen när du lyckas är storartad. Det kanske är klyschigt men att kliva utanför dina tidigare kända gränser får dig att utvecklas och växa, så är det bara…. Och den inre resa du gör är faktiskt helt magnifik.
Vill du se äkta kamp så kolla på Marias film från loppet >>, hon gick i mål sist av alla efter nästan 34 timmar... och trots att hon hade extremt ont i fötterna och inte kunde springa alls sista 80 km så hade hon bestämt sig.... hon skulle i mål.... det är pannben utöver det vanliga!
Tack Kullamannen för ett fantastiskt race, tack alla funktionärer som gör det hela möjligt och tack alla medlöpare för den unika stämning och upplevelse vi tillsammans skapar.
Vill även tacka alla härliga träningskompisar i TR4F som möjliggör träning året om tack vare alla galna idéer och träningspass som dyker upp. Tack även till Eleonor Dalhäll på Studio PEPP som pushar mig det där lilla extra på våra konditions- och styrkepass. Utan er hjälp hade jag inte tagit mig igenom det här loppet.
Och sist men inte minst, tack gänget för en underbar helg. Ni är bäst!
(Micke C, Maria, Niklas, Martin C, Micke H, Tanner, Jeff, Marcus, Bella, Peter och Magnus)
Om loppet (ca-siffror)
Anmälda 770
DNS 317 (41%)
Startande 453
I mål 341
DNF 112 (25%)
Distanser och mina tider (#652)
Fre 5 nov
Start i Båstad kl. 07:20
Bjärehalvön runt 55 km
Dropbag 1 Båstad (55 km), kl. 13:43 (6:23 tim)
Depåstopp ca 12 min.
50 miles (80.5 km) på 9:50 tim
Dropbag 2 i Ängelholm (94 km), kl. 18:46 (11:26 tim)
Depåstopp ca 20 min
100 km på 12:45 tim
Dropbag 3 i Mölle (137 km), kl. 01:50 (18:30 tim)
Depåstopp ca 14 min
1 varv på Kullaberg, 24 km
Kullens fyr (156 km), kl. 06:16
Mål i Mölle (161 km), kl 06:50 lör 6 nov (23:30 tim)
Utrustning
Rygga: Salomon adv skin 12 liter
Skor: VJ Maxx
Strumpor: Injinji trail midweight crew (tåstrumpor i ull)
Byxor: Långa sommartights, Salomon
Tröja: icebreaker/houdini 150gr/m2
Jacka: Tunn vindjacka, Salomon (55gr)
Buff x 2
Handskar: Black Diamond Waterproof Over mittens (skalvantar)
Vätska: 3 soft flasks x 0.5 liter som fylldes på under dygnet. Gick aldrig tom.
I ryggan hade jag även överdragskläder/regnkläder (byxor: Salomon Bonatti Waterproof + jacka: Inov-8 Raceshell Pro FZ) och en lättare dunjacka från Salomon. First aid-kit. Räddningsfilt. Toapapper. Mössa. Extra tröja. Dunvantar. Mobiltelefon. Allt ifall det skulle börja regna eller om jag blev kall eller stillastående. Inget av detta behövde dock användas.
Pannlampan Lumonite + extrabatteri + laddbehållare, powerbank samt sladdar för att ladda tfn och pannlampa tog jag ur min dropbag i Båstad efter 55 km.
Mina stavar tog jag ur dropbagen i Ängelholm/Råbocka efter 94 km.
I mina dropbags fanns allt som jag kanske skulle behöva i form av extra tröjor, jackor, godis, färdigblandad resorb, risgröt, strumpor, skor, extra byxor, vintertights, goretex-jacka, extra gels att fylla på, färdigblandade soft flaks med sportdryck, extra buff:ar, mössor, vantar….. man vet aldrig vad man behöver…..
Kommentarer
Skicka en kommentar