Race report - Väsjöbacken Megahill Ultra 100 miles

på

Väsjöbacken Megahill Ultra 100 miles

Precis efter målgång. Foto: Stefan Leeiner


Här kommer min story från en helt galen och fantastisk helg i Väsjöbacken i slutet på maj då jag sprang 100 varv i vår egen GAG-bana som  mäter 1 mile och +-100 hm per varv. 

Orkar du inte läsa allt vilket jag har full förståelse för så har du en bra sammanfattning på 90 sekunder i den här podden från Ultramarathon.se - ULTRAAKTUELLT, 1 juni 2020. Spola fram till 13:18.

Kort bakgrund

Alla trail- och Alp-lopp som jag och mina trailpolare skulle ha kört under 2020 började ställas in från och med mars i år och det pågår fortfarande så mot den bakgrunden kom vi i min löparklubb (Trailrun4fun) fram till att vi borde hitta på något eget evenemang som kunde hålla motivationen uppe och att ha något att se fram emot.

.... och yes, jag vet att det här är ett i-landsproblem men det är ändå vår verklighet.

Många av oss har tränat dedikerat under hösten, vintern och våren för att vara som starkast nu när säsongen drog igång på allvar, men i och med läget så riskerades all träning lite att "vaskas" så det fanns helt enkelt ett ganska stort behov av att få utlopp för vår ackumulerade träningsmängd och inlagrade energi.

Väsjöbacken Megahill Ultra Weekend

Allt mynnade ut i en idé om ett eget evenemang och en inbjudan som gick ut till medlemmarna i klubben i början på maj där vi lanserade idén om Väsjöbacken Megahill Ultra Weekend 29-31 maj (ett namn som det finns en ganska stor gnutta ironi i, läs det med tysk brytning och tänk dig en logo av svart, silver, orange och en massa eldflames, töntigt, eller hur).

Tanken var i alla fall att det skulle vara en individuell utmaning där du med hjälp av Väsjöbacken strax norr om Sthlm, med dess stigar och höjdmeter, själv bestämde din utmaning eller om du bara ville komma förbi och köra några varv som pepp eller helgträning.

Det kunde ex.vis vara att "bestiga" olika berg i antal höjdmeter, ex.vis Kebnekaise på ca 2100 m.ö.h., eller köra ett valfritt antal varv på vår egen 1 miles slinga på 1.6 km och 100 hm (vi kallar slingan GAG som en hyllning till ett barn i Jarlabankeätten som dog i ung ålder, Estrids förstfödde son) eller valfria andra stigar, det fanns kort och gott inga regler, kom dit och gör det du vill var väl grunden i idén.

Deltagarna skulle också få sköta sig helt själva med tidtagning, mat, dryck, kläder etc. så det var ingen samordning alls utan helt självförsörjande vilket gjorde det otroligt enkelt att arrangera. Det krävdes bara en inbjudan.

Kravet var ju naturligtvis att det kunde genomföras inom ramen för FHMs rekommendationer med coronaettikett etc. så alla deltagare fick hela helgen på sig att utföra sina utmaningar för att undvika trängsel i backen.

Du uppmanades att också göra din utmaning "offentlig" i eventet, helt enkelt för att kunna inspirera andra men också för att inte banga när det väl var dags (lätt hänt annars).

En stor fördel med att hålla sådana här grejer enbart inom vår lilla trailgrupp är att här hittar du förståelse och pepp istället för att bli idiotförklarad och ifrågasatt (ha ha, väldigt vanligt om du nämner för andra). Vi är lite av samma skrot och korn så att säga. Ingen frågar egentligen VARFÖR utan tycker för det mesta att det är helt normala saker att göra en ledig helg när du själv får välja din tid. Den vanligaste frågan är snarare HUR du tänkt genomföra det eller VAD du ska göra.

Min utmaning

Jag var egentligen ganska tidigt säker på att jag ville köra en rejäl utmaning och gärna något jag aldrig gjort förut och då låg den klassiska distansen 100 miles nära till hands. Sträckan fanns på tungan redan när idén om helgen dök upp, men tanken skrämde mig också eftersom det är en sträcka jag aldrig gjort förut och jag visste också att det skulle innebära 10.000 positiva höjdmeter samt kanske löpning över +40 timmar över två nätter  (mitt tidigare distansrekord från High Coast Ultra 2019 låg på 130 km, +- 3.500 hm, tog 21 timmar och jag sprang mellan 21:00 till 18:00 dagen efter).

Alltså väntade jag någon vecka innan jag gick ut med det, helt enkelt för att själv landa lite i projektet och tanken. Var det görbart? Har jag den träningen som behövs? Vad behövs i form av mat, dryck, energi, kläder etc. för att kunna vara självförsörjande i Väsjöbacken en hel helg? Det var många frågor som jag inte riktigt hade alla svaren på och tiden för ytterligare förberedelser var kort, bara några veckor, alltså fick den träning jag gjort vara "good enough", resten hinner jag planera för och förbereda. Till slut bestämde jag mig, jag spänner bågen, det är fullt görbart och planeringen började.

Under veckorna som gick droppade det in ett 30-tal olika utmaningar från medlemmar i klubben på allt från enklare träningspass och "jag kommer förbi och hejar" till bestigning av olika toppar, Martin Eklund spände sin båge med hela 50 miles +- 5.000 hm osv.  Just den här delen var otroligt kul där vi ömsom peppade och ömsom drev friskt med varandras satsningar, naturligtvis med glimten i ögat.

Sista veckan gick det upp för mig att ytterligare en polare skulle försöka sig på 100 varv vilket gav en enorm kick. Jag var alltså inte ensam utan delade samma dröm med Robert Hasslund som också var villig att spänna bågen tillsammans med mig och Martin just den här helgen. Faan Robert, du är helt AMAZING som hoppade på det här med 1-2 veckors varsel. Ha ha, snacka dåligt omdöme. Vi garvade och undrade vem som hade värst hybris och kass självinsikt.

Tisdagen 26 maj

Checklistorna var klara och jag började lägga fram det jag skulle ha med mig. Fortfarande en väldigt bra känsla i kroppen och att jag hade "det stora äventyret" framför mig. Få nu för faan inte corona!

Onsdagen 27 maj

Vaknade med ångest deluxe och sjukdomskänsla (som jag alltid gör inför större utmaningar), va faan är det jag gjort, vilket jävla pucko....!!

Torsdag 28 maj

Sov bättre och visste att idag skulle jag inhandla det jag behövde i mat och dryck. Känslan bra i kroppen. Så länge jag har något att pyssla med så går oron och ångesten att hålla på avstånd, det är när jag sätter mig ner eller ligger i sängen och börjar fundera som den kommer som ett brev på posten. Jag förstår ju att det här är kroppens sätt att förbereda sig lite och i efterhand kan jag ju garva lite åt eländet men när man är mitt uppe i ängsligheten och osäkerheten inför större äventyr så är det inte alltid så kul.... men det hör till. Om inte annat så visar det ju lite på magnituden av äventyret. Jag behöver de här känslorna innan vissa utmaningar helt enkelt. Det är en del av "kicken" och den mentala förberedelsen. Sinnena skärper sig, huvudet rensas från allt onödigt, fullt fokus på "uppgiften". Väldigt befriande i slutändan faktiskt.

Fredagen 29 maj

D-DAY. Vaknade pigg trots att jag bara lyckades sova ca 5 timmar. Tankarna och lite ångest hade hållit mig vaken. Packade det sista och fick skjuts till backen vid 12-tiden av Lotta som kom och hämtade mig. Hon undrade lite försiktigt varför jag hade så mycket grejer med mig (fyllde hela bilen). Jag förklarade kort att jag ska springa lite i backen under helgen och att jag troligen kommer vara där till söndag lunch. Hon kollade lite konstigt på mig men ställde inga följdfrågor och jag valde att inte förklara mer ingående än så. Tror hon är lika intresserad av min traillöpning som jag är av en myggas sexliv, vilket kanske är en (liten) del i förklaringen till att vi är skilda idag, ha ha, men vi är bra vänner som tur är.

Lotta drog iväg som en avlöning och jag bar upp grejerna till platsen där jag skulle ha mitt basläger (BC) där jag började med att slå upp ett enormt 6-personers-tält med tre rum; 2 sovrum och däremellan ett "vardagsrum". Jag tog ett av sovrummen där jag la in mina ombyteskläder, liggunderlag, sovsäck, kudde etc. och anledningen till att jag hade med mig sovgrejer var att jag skulle ha någonstans att krascha ifall jag behövde sova en kortis eller om något hände, visste ju inte när jag skulle vara klar på söndagen heller.

All mat och dryck ställde jag på min sida i vardagsrummet förberett för att kunna "ta i farten". I samma veva dök Robert upp och han imponerades stort över vårt BC. Han blev snabbt installerad i det andra sovrummet och vi började närma oss vår start som skulle ske kl. 14.00. Några andra hade redan påbörjat sina utmaningar, bl.a. Ann Josefsson och Mathilda Blumenthal som var där på lunchen och några nya anlände för att hänga med oss de första varven.

Med 10 min kvar sladdade Martin Eklund in som skulle köra 50 miles och 5.000 hm. Han bar allt han hade med sig i två pappkassar. Sorterat och klart för att ta i farten. Ett äkta ultraproffs. Såna brukar ha sina grejer i simpla påsar av någon konstig anledning.

Strax innan start

Jag, Martin och Robban snackade lite snabbt ihop oss om hur vi skulle lägga upp taktiken och jag och Robban enades om att vi skulle köra i block om 10 varv och sen kortare gemensam paus (varje block räknade vi med ska ta ca 3 timmar) till att börja med. Min plan var från början att köra i 4-timmars-block, men att köra 10 varv var ett väldigt bra beslut för det blev väldigt tydligt vad varje delmål skulle vara.

Hann också snabbt smörja in mig då solen gassade från en klarblå himmel. Det var varmt (kring 18-20 grader) och ganska lite vind. På med shorts, t-shirt i ull, tri-keps och solglasögon.

Jacob Wollberg dök upp med en startpresent i form av helgens första vetelängd (men låååångt ifrån den sista) och han fick vara den som räknade ner. Vi ställde upp nedanför backen (jag, Martin, Robban, Gustav Henriksson, Suzana Cuturic, Mats Sjöstedt och Åsa Axelsson). Jag drog ett sträck i gruset vilket fick symbolisera startlinjen och kollade klockan. 5, 4, 3, 2, 1.... pang, så gick starten. Jacob filmade och det sista jag hörde när vi kom fram till backen efter 50 meters jogg var att Jacob vrålade "DÅRAR" efter oss, ha ha.

Varv 1-100

Jag kommer inte gå igenom alla varv och jag kommer säkert missa att nämna någon av alla fantastiska människor som kom och hängde med mig under helgen men jag ska försöka summera lite känslor och vaga minnesbilder jag har från några av mina 100 varv.

Den största behållningen av helgen är i alla fall, BY FAR, all kärlek och omtanke som jag fick av alla. Den är omöjlig att beskriva egentligen utan måste upplevas för att fullt ut förstå (som det mesta), men en sak är helt säker och det är att den var långt över alla förväntningar. Så ett stort tack till alla inblandade för en av mina absolut starkaste och underbaraste upplevelser någonsin i livet (på riktigt). Den slås nog nästan bara av att se mina barn födas, utvecklas och växa upp eller av de förälskelser och kärlekar jag gått igenom i livet och då förstår ni kanske hur känslomässigt stort det här var. Vilken löparfest det blev. Jag är så evigt tacksam. En egotripp deluxe.

Första tvivlet kom nog efter varv 10. Martin, Robban och jag hade en liten gissningslek där vi frågat varandra när vi trodde vi skulle känna av en första kroppslig negativ reaktion och vi gissade nog alla kring varv 20, dvs. efter ca 6 timmar. Men vid 75 höjdmetersbacken i liftgatan på varv 11 efter drygt 3 timmar kände jag mig plötsligt trött i benen uppför. WTF!! Inte bra. Du vill inte få såna känslor så tidigt. Bara att vifta bort.

I övrigt flöt det på bra. Vi höll våra 10 varv och sen en lite längre paus (Martin bestämde sig för att skippa pauserna helt utan körde ett annat upplägg där han tog med sig energi och dryck i farten). Vid varv 25 började jag och Robban hamna lite i ofas med varandras tempo så då gled vi isär men vi fikade även tillsammans vid mitt varv 30 och jag tror även vid varv 40.

Under eftermiddagen och kvällen fick vi även sällskap av massa härliga människor som obehindrat spred massa glädje, pepp och skratt i kubik omkring sig, bl.a. Johanna Paulsson, Linda Andersson, Sofie Hellsing, Anna Fischer, Mikael Näslund och Svante Andersson. Just där och då lekte livet.

Fredrik Andersson kom förbi med sin 8 åriga dotter och rev av några varv tillsammans med henne och frågade då om det var något vi ville ha och unisont svarade jag och Robban (och Paméla som körde några varv med oss) att en svalkande alkoholfri öl vore ju inte fel i värmen. Döm om vår förvåning när vi hittade tre kalla öl nästa gång vi passerade BC. Tack Fredrik!!

Jag själv hade alltså sällskap nästan hela fredagen av en massa sköna människor och i skymningen anslöt Tomas Tallin som hängde med ända till kl. 24 vilket visade sig vara en jäkla tur för när det var dags för pannlampa så hittade jag inte min i tältet, utan fick låna hans när han var färdiglöpt. Så det blev två varv i komplett mörker då jag fick ligga efter honom, innan jag fick "ärva" hans. Jag fick iofs låna Robbans extralampa (tack) men med den såg jag inte ens handen framför mig så den var inte mycket att ha på de tekniska partierna på Väsjöbackens baksida. Tomas hade även med sig ett nyinförskaffat tält och beslöt sig för att testa det och sov helt enkelt över i backen så han kunde vara med ett gäng varv på lördagen också.

Under natten mellan fredag lördag så sprang jag själv ca 3 timmar och Martin, Robban och jag passerade bara varandra ett fåtal gånger, men med hjälp av pannlampornas sken kunde vi ibland se var de andra var i mörkret vilket gav lite trygghet och en slags gemenskap. Känslan var god i kroppen och jag tror vi alla höll ett ganska okej tempo. Temperaturen var helt perfekt, månklart och vindstilla så jag sprang endast i t-shirt och shorts med en buff runt halsen. Det var faktiskt en väldigt speciell känsla att springa runt där i min lilla bubbla. Jag var helt ensam med mina föreställningar och tankar och världen lite försvann runt omkring mig när jag helt gick upp i den som någon filosof så fint sagt. Känslan av här och nu var i alla fall högst påtaglig och jag kände mig lite som en förlängning av naturen runt omkring mig. Fantastisk känsla.

Vid 3 tiden dök plötsligt Stefan Leeiner upp i mörkret och höll mig sällskap nästan 2 timmar innan Stefan Eriksson tog vid kring 5-tiden, han hade gått upp kl. 3 och kört ända från Uppsala-hållet för att få vara med, helt fantastiskt. Och så här flöt det på. Det fantastiska var att inget av det här var bestämt innan utan alla valde att självmant dyka upp för att supporta mig eller få några egna varv i banan. Innan kl. hade slagit 6 hade ytterligare människor anslutit, bl.a Isabella Hedberg som smitit iväg från sina barn en kortis för att få några varv innan frukost. Hon dök sen upp igen med barnen och rev av ytterligare 5 varv tillsammans med dem i ett "barnsligt" tempo. Vilka äventyrare, tror de är typ 6 och 9 år, det är riktigt starkt gjort.

Strax efter 6 på lördagsmorgonen gick Martin i mål med sin utmaning 50 miles och ca 20 min efter hade jag min lite längre paus efter 50 varv. Kul att hinna sitta ner och snacka en stund med honom. Han hade känt sig stark på slutet och lyckades hålla god fart. Hans fru Carin anslöt med frukost i högsta hugg och de löstes av i backen, hon skulle köra 30 varv och han skulle hem till barnen och sen coacha lite fotbollsmatcher. Hur man maxar en helg med egna äventyr och familjebestyr.... Pigg coach!? Troligen inte.... Kanske lite stel också.... ha ha.

Där bestämde jag mig också för att fortsättningsvis gå ner på 8 varv per block (och härifrån blev min disciplin ganska kass, mycket pga att det var nu som de flesta människor började dyka upp med fler distraktioner (ex.vis mer mat och sköna människor som jag ville hänga lite med). Det slutade med att jag höll första och andra 8 varvsblocket till varv 64 för att sen gå över till "behovsstyrd" paus, vilket i praktiken blev var 3:e varv.

Ett stort gäng som skulle starta sina utmaningar vid 8-tiden samlades och jag tog ett startfoto innan de drog iväg, bl.a Jacob Wollberg, Daniel Lexander, Sjur Jensen, Olof Philipsson, Gunnar Troili, Rickard Lundin, Charlotte La Fleur och Anna Odell. Jag försökte hänga på men släppte efter 100 meter, ha ha.

Vid lunchtid var det säkert 40 pers i backen som antingen höll på med sina utmaningar, var klara eller bara kom förbi för att heja. Anna Odell höll på med sina 51 ggr upp och ner för backen, Linda Andersson visste inte hur många hon gjort men var glad för det och hon hade även varit där under fredagen några timmar och spridit glädje och pepp, Anna Ericson och Jesper Carlsson letade efter varandra och gav glada tillrop till oss övriga samt inte att förglömma Jespers "vågen" varje gång vi passerade varandra, Bertil Winzenburg och jag hade lite "lucköppning" efter att inte ha setts på nästan ett år och Johan Ivars berättade klassiska självupplevda bonkarhistorier vilket även var temat på min diskussion med Fredrik Wester och Valter Karlsson. Förlåt, men det är så kul att surra om sånt där. BONK!

En av dagens roligaste kommentar som jag hittade på facebook i efterhand var Stephen Morris som var där med Niel Coatsworth och körde en bestigning av Kebnekaise vilket blev 32 km och 2.200 hm. Han skrev .....".. 5 hours of pain.. not sure whether to thank you Johan or hunt you down!!". Ha ha.

Även Mikael Nyman och Stefan Ingelgård var där och rev av något berg (tror även de körde Kebnekaise) vilket jag i sammanhanget tror var deras höjdrekord.

Stefan Fastesson sprang inte men var där för att insupa lite härlig back-atmosfär och såg till att alla skötte sig i BC. Mikael Melto kom förbi med kanske helgens största överraskning Niklas Holmström som är lite av en Messias för oss äventyrslöpare. Han har sprungit över hela jordklotet och skrivit spalt-km om det i böcker och på sin eminenta blogg Trail Stories - Livsnjutarbloggen.se. Mötet mellan honom och Jacob Wollberg i BC har redan gått till historien som en av de roligaste ögonblicken i mitt löparliv. Jacob dissade (på skoj) Niklas alla "kassa tips" eftersom jag tagit till mig typ alla vilket enligt Jacob besudlat hans löparliv eftersom det enda jag babblar om på alla våra gemensamma äventyr är att "Niklas säger si och Niklas säger så..." ha ha. Underbart.

Någon gång tidig em såg jag att Robert låg och slappade på en madrass utanför tältet och när jag frågade hur läget var så hade han bestämt sig för att det fick räcka. Hela 60 varv fick han ihop innan han bröt, det är 6.000 hm och nästan 100 km. Bomshackalack. Riktigt grymt kämpat och väldigt smart att bryta om det inte känns helt rätt. Ibland ska man inte utmana ödet utan backen finns kvar om man vill göra sånt här i framtiden.

BC började mer och mer likna ett skönt festivalområde med folk som låg utspridda med sin mat och dryck eller precis var klara eller att de kommit förbi med familjen och lite picknick. Alla satt och snackade och myste. Det enda som saknades var musiken, grillen och kanske några kalla men det får bli till nästa gång. Det här gjorde det också svårare att gå ut på ett nytt varv varje gång jag passerade. Jag ville ju hänga kvar. Och stod jag still så gjorde det inte ont i benen. Rörde jag mig så gjorde det ont, skitont. Och det är inte "skadeont" utan bara en rejäl smärta i mjukdelarna. Värst var det i framsida lår och utförslöpningen. Uppför var naturligtvis jobbigt, men utför var ren smärta från varv 50.

Kring varv 80 så hade jag draghjälp av bl.a. Paméla Stenström, Anna-Lena Engwall, Åsa Lindé, Chatrine Ritzler och Tove Strömberg och de tog beslutet att jag behövde pizza (Paméla menar att jag betedde mig som ett fyllo, vinglig med konstig blick och sluddrig röst, ha ha) så Åsa drog iväg och fixade en pizza, inte svårare än så (tack Åsa, evigt tacksam). Till det fick jag en alkoholfri öl av Paméla. Ordningen återställd och jag kunde köra vidare.

Vid varv 83 dök plötsligt min gamla vapendragare Olle Berg upp (ni vet han stalkern från Sandsjöbacka Ultra Trippel i jan 2018) med en träningskompis/kollega (Silvana) och de höll mig sällskap i hela 8 varv. Det bästa med Olle är att han har gjort sånt här själv, han kan allt det teoretiska och lite till och har empiriska självstudier på det mesta. Vi gjorde som vanligt att jag ställde frågorna och han svarade. Emellanåt såg han till att jag fick en paus och emellanåt var han på mig om att öka lite, ha ha. När jag inte orkade snacka så drog han senaste världsläget bland nyheterna vilket slog ihjäl ytterligare 2 varv. Ana Diez som också sprang med kunde bistå med lite andra vinklar samt tillhandahöll dadlar och Läkerol. Så gott. Vid pausen efter 91 varv langade hon fram en wienerlängd som försvann i ett nafs. Sen var de tvungna att dra hemåt.

Så då blev jag plötsligt helt själv och jag var verkligen helt själv, backen var tom, alla hade åkt hem, festen var över...., så kändes det som i alla fall och de kommande 3 varven var de absolut värsta på hela helgen. Jag hade absolut inte förberett mig på den mentala kollaps som det innebar att gå från femstjärnigt ompysslad till "sista människan på jorden". Jag fick verkligen mörka och negativa tankar och mållinjen kändes så långt borta. Ville egentligen bara sätta mig ner bakom ett träd och gråta men körde på i en diffus vetskap om att så länge jag rörde mig framåt så kom jag närmare mål. Jag skippade pauser utan körde på. Det var mörkt, jag var trött, det gjorde ont precis överallt, det gick långsammare och långsammare. Ögonen rann, troligen inte av tårar utan av utmattning och trötta ögon eller någon diffus signal från kroppen. Sjukt deppigt..... Ångesten växte i kroppen... Faan, om jag börjar gå nu så kommer det ta hela natten.

Samtidigt... där och då fann jag också någon slags stillhet, en slags ro och fridfullhet, det kändes så ursprungligt och autentiskt att bara springa på där i mörkret, att göra det vi är skapta för att göra. Väldigt svårt att förklara men mitt i det nattsvarta, smärtan och ångesten så fanns det här enorma lugnet.

Olle menade i efterhand att det här stadiet går de flesta 100-miles-löpare eller för den delen ultralöpare igenom. Att man är en Ynk och att det är i det här ögonblicket som du får svaret på hur jävla mycket du vill nå den där mållinjen. Har du det i dig? Viljan. Han har säkert rätt och så här i efterhand är jag glad att jag fick uppleva det. Att jag valde att fortsätta trots att varje cell i kroppen skrek STANNA.

MEN plötsligt vid varvning efter 94 varv så vem står där i egen hög person om inte Stefan Leeiner. Fatta lyckan. Energin formligen välde fram i kroppen. Kärlek mellan två vänner blir nog inte bättre än så där. Jag kommer faktiskt inte ihåg om vi pausade lite för ny mat där och då, men jag minns att vi ändå höll okej tempo de sista varven. Vid varvning 97 satt plötsligt Martin i en stol vid mållinjen... Tjena! Va, fatta vad stort. Kärlek igen. Klockan var strax innan midnatt. Becksvart. Där sitter mannen som ett halvt dygn tidigare sprungit över 8 mil och 5000 hm, och sen inte sovit utan tagit familjepasset hemma!!!. Värmen välde på nytt fram i kroppen. Av förklarliga skäl så sprang han inte med oss utan tog hand om nedräkningen vid mållinjen.

.... 98 varv .... 99.... ut på sista. Alltså, fatta den känslan. Obeskrivlig. Allt jag gjorde nu skulle vara för sista gången. Den 75 hm höga och 250 meter långa backen i liftspåret, grusvägen ner mot baksidan, stigen med lite för brant lutning för att det skulle vara skönt för benen, "velodromen", ner på baksidan med teknisk terräng och stora stenblock, ut på motionsspåret, uppför den lilla branta stigen till "graffitihuset", nerför genom skogen med några jobbiga hopp och stökigt underlag, ut på och uppför grusvägen igen, nerför sista skogspartiet med "dödsbranten", ut på motionsspåret och sista backen ner utmed sjön, runda anläggningen och de sista metrarna upp till platån framför caféet där Martin och mållinjen fanns.... sista varvet hade gått fort, adrenalinet hade bedövat smärtan och jag bara körde på som i trans, på målrakan så höll jag god fart och skrek det högsta jag kunde när jag passerade mållinjen.

Efter lite kramkalas etc. så åkte Stefan och Martin hem medan jag gick och la mig i tältet. Trött som faan. Bytte kläder och satte på mig lite varmare underställ samt överdrag och dunjacka. Tog två smärtstillande tabletter. Kröp ner i sovsäcken och försökte sova.... HELT JÄVLA OMÖJLIGT. Det var kallt, jag var stel och värken from hell fanns i hela kroppen. Efter 2 timmar var jag sjukt hungrig så jag gick upp och lagade lite gulaschsoppa. Så. Jäkla. Gott. La mig igen men det gick inte att sova. H-vete. Vid 8-tiden gick jag upp och började så sakta plocka ihop BC. Messade Lotta och undrade om hon kunde hämta mig vid 10. Yes. Fortsatte att packa ihop allt. Jag var ju inte snabbast om jag säger så. Helt stelopererad.

Vid 9-tiden glider Suzana in då ska hon göra sin tredje dag i backen... hon kom på fredagen efter jobbet, var där på lördagen och så nu... Otroligt imponerande. Och hon som precis har börjat med traillöpning. Vi stod och berömde varandra ett tag innan jag samlade mig och packade ihop det sista och bar ner till bommen dit Lotta skulle komma.

Tack alla vänner för ett oförglömligt minne. Jag vet och ni vet vad ni gjorde för mig där i backen. Det kommer jag aldrig glömma.

Slutligen landade mitt äventyr på 166,5 km och 10007 hm på tiden 34tim31min41sek.

Energi/vätska

Innan racet hade jag gjort en detaljerad energiplan som talade om hur mycket jag ungefär skulle förbränna och hur mycket jag behövde stoppa i mig för att ha en rimlig chans att hålla igång i +40 timmar. Utifrån den så planerade jag mina inköp och köpte på mig lite extra smått och gott. Man vet ju aldrig vad man blir sugen på så lika bra att ha ett smörgåsbord av det mesta.

Det jag inte hade räknat med var all energi som jag blev bjuden på så nu förstår jag varför det står "MATA EJ DJUREN" på djurparkerna, ha ha. H-lvete vad mycket käk jag fick.... och alla som känner mig vet att jag aldrig tackar nej till mat. Jag formligen hällde i mig det jag bjöds på i form av coca cola, saltgurka, wienerbröd, wienerlängder, vetelängder, pizza, alkoholfri öl, dadlar, godis, kaffe, kanelbullar etc. Det var en stadig ström av energi. Tack alla. Det kändes helt amazing att få all den här uppmärksamheten och maten.

Utöver allt ovan så åt jag riktig mat 5-6 gånger under racet. Jag hade med mig ett gaskök så jag värmde på lite vatten till frystorkat eller så värmde jag gulaschsoppa eller ravioli. Sjukt gott och sjukt viktigt ( i alla fall för mig) att få i mig riktig varm mat. Varje gång jag åt riktig varm mat så tände jag till i backen. Energin verkligen flödade ut i kroppen.

Jag körde även 0.5-1 liter sportdryck i timmen av märket Tailwind vilket funkade finfint. Smakar inte så mycket sliskigt utan gick för det mesta att få ner. Hade även energikakor, gels, bloks etc. som jag tryckte i mig men i längden så började det växa lite i halsen så riktig mat blev nyckeln (och sportdryck).

Fanns även massa annan energi i form av bananer, äpplen, apelsiner, tomater, vitt bröd, saltgurka, nötter, chips, risgröt, kokt potatis, Ahlgrens bilar, Gott & blandat, Snickers, Dextrosol, salttabletter, koffeintabletter, magnesium etc. Ja, ni hajar. Allt fanns. Det gällde bara att inte glömma bort att käka. Man får inte gå på hungerskänslor utan det bästa är att ha en plan och försök följa den så gott det går. Ju mer energi du får i dig desto större chans till målgång har du. Oavsett hur mycket du stoppar i dig så kommer du ligga på minus.

Skor/strumpor/fötter.. 

Jag hade med mig hela 4 par skor. En fördel med varvbana är ju att jag har tillgång till mina grejer efter varje varv om jag vill. Började med ett par Inov-8 som jag ganska snabbt bytte ut, de var för tighta för utförslöpningen och för mjuka i sulorna. Bytte till ett par andra (Salming) som också visade sig vara lite för veka undertill. Sen körde jag nästan hela loppet i mina Salming Trail 5 som jag vet funkar och som är rymliga och ganska styva och stabila. Funkade fantastiskt bra. Sista 11 varven körde jag i ett par gamla trotjänare Salomon Speedcross efter att jag upplevt att mina Salming blev lite för stumma. Fötterna höll förvånansvärt bra och jag fick bara ett begynnande skavsår på utsidan av en stortå som jag ganska snabbt åtgärdade innan det förvärrades. Sårtvätt, ett plåster och lite tejp så var det fixat. I strumpväg körde jag med sk. tåstrumpor i ull. Bytte två gånger. Fukt är inte bra för fötterna så håll dem torra om du kan.

Stavar....

Hela förra året tränade jag med stavar, dels för att det underlättade min rehab och dels för att jag behövde ha det på mina utmaningar det året. Då var stavar the shit för min framgång. I år hade jag inte tänkt ha stavar på mina äventyr så därför hade jag inte tränat med stavar. Alltså bestämde jag mig för att köra utan från start men hade med mig ett par utifall att. Prövade någon gång kring varv 50 och körde ett varv men det kändes konstigt och farligt så jag skippade stavar helt. Skulle jag vetat att jag skulle ha gjort just den här utmaningen så hade jag naturligtvis tränat med stavar från typ årsskiftet. Min erfarenhet säger mig nämligen att jag blir snabbare, starkare och säkrare med stavar för den här typen av äventyr.

Smärtan och stelheten

Smärtan efteråt var som värst söndag och måndag, sen började den avta men jag kunde ännu under fredagen känna viss ömhet lite här och där, framförallt i fotleder, knäleder och vissa muskler. Stelheten var också påtaglig och var något jag fick jobba med lite varje dag för att komma tillbaka till min normala stelhet, ha ha.

Sömn.... 

Jag hade ju grejer med mig för att kunna sova om jag skulle behöva, men jag kände mig aldrig "sömntrött" utan lyckades hålla igång alla timmar med gott mod. Drack mycket kaffe, många av mina gels hade koffein i sig och jag tog 3 koffeintabletter natt 1 och 1 tablett inför natt 2. Dock ledde den här vakenheten till att jag fick sömnrubbningar de första veckorna efter loppet, svårt att sova när jag borde sova och trött mitt på dagen. Det tog ett tag att kompensera nästan 60 timmars vakenhet utöver den trötthet jag fick av själva ansträngningen i sig.

Vikt

På fredag morgon innan racet vägde jag 78 kg. På måndag morgon vägde jag 80 kg varav säkert mycket var bundet vatten i kroppen. På fredagen en vecka efter vägde jag 77 kg. Det som händer är att kroppen alltid ser till att vara i energibalans. Får den för lite energi utifrån så kompenserar den med att ta från nödlagren, dvs. från mina kolhydrat-, fett- och proteindepåer i kroppen. Kolhydratlagren ryker första 2 timmarna och sen beror det lite på ansträngningsnivå etc. varifrån resten av energin kommer ifrån. Förhoppningsvis kommer det mesta från fettet då proteinförbränning skulle innebära att energin kommer från mina muskler (som då minskar).

Återhämtning....

Veckan efter loppet var jag extremt trött, extremt hungrig och extremt törstig. Kroppen var ju tömd på allt och det tar tid att fylla på igen så det är bara att äta och dricka mycket, fylla på med vitaminer och mineraler. Ta det lugnt. Försöka att inte sitta still för mycket utan röra lite lätt på sig, typ promenera. Körde en kortare swimrun på onsdagen och cyklade lite motionscykel på fredagen första veckan. Att få igång blodcirkulationen hjälper till att rensa kroppen från slaggprodukter och återhämtningen går snabbare. Däremot skippade jag alla fartpass, backpass och långpass de första två veckorna efter loppet och sen började jag successivt ta mig tillbaka till normal träningsdos vilket tog ca 4-5 veckor.

Jag upplevde tack och lov en stor skillnad mot hur det var efter High Coast Ultra då jag inte sprang alls på tre veckor. Det gjorde för ont och jag var betydligt mer överansträngd i leder och senor. Vad skillnaden beror på är lite svårt att svara på men att jag haft ett bra träningsår med många och långa tyngre långpass spelar naturligtvis in.


Varför

Den vanligaste frågan jag brukar få från icke invigda är VARFÖR. Det verkar jobbigt och gör ont, varför gör du sånt där? Är det kul?

För mig finns det många svar på den frågan men den visar tydligt att det finns en oförståelse, icke-acceptans eller dålig inlevelse hos gemene man/kvinna om varför folk utsätter sig för den här typen av utmaningar. Utmaningar eller galna saker i det "vardagliga livet tror jag är mer accepterat så där ifrågasätts de inte på samma sätt (utmanande jobb, storslagna resor, komplicerade familjebildningar, intensiva studier, galna renoveringsprojekt etc.) men så fort det har något med motion att göra så är det konstigt och udda och kanske t.o.m. provocerande. Som utövare ifrågasätts du och omgivningen mer eller mindre kräver en förklaring. Jag kan inte riktigt svara på varför det är så, kanske beror det på att de flesta har en relation till allt det andra men inte till de riktigt motionskrävande utmaningarna.

Största anledningen till att JAG gör sånt här är för att jag är nyfiken, att jag vill utvecklas och lära mig nya saker samt att jag vill utmana mig själv och testa mina gränser. Du måste troligen själv ha prövat någon fysisk utmaning för att förstå vad som krävs och vad du kan lära dig, uppleva, känna... och att det både är en mental- och fysisk resa ut i det okända som du får. Men shit så häftigt och lärorikt det är. Och känslan att klara av ett uppsatt mål utanför tidigare kända gränser är obeskrivlig.

Förhoppningsvis har jag även svarat lite på VARFÖR i texten ovan. Du får ju en upplevelse som nästan är religiös och i det här fallet så blev det även väldigt socialt och du får mycket pepp och stöd från vänner. Det säger väl allt.




Kommentarer

Skicka en kommentar