RACE REPORT - HIGH COAST ULTRA 2019

Högakustenbron

Ett storslaget löparäventyr genom världsarvet Höga Kusten

Shit pommes frites vilket galet äventyr! Jag vet knappt var jag ska börja någonstans....

Kanske känslorna vid målgång..... vilket i.o.f.s. är väldigt väldigt svårt att beskriva för det är en sån mosaik av känslor som väller över en när man plötsligt står där och är i mål efter nästan ett dygn på fötter och alla upplevelser och känslor som du samlat på dig under dagen och resan fram till racet formligen exploderar IN YOUR FACE. Måste troligen upplevas för att förstå, men jag gör ett försök.

För mig kände jag nog först och främst en enorm glädje och tacksamhet, framförallt en glädje över att kroppen höll då jag har haft skadeproblem och rehab:at under lång tid och rensat kalendern från all typ av prestationsbaserad idrott sedan jag skadade mig på en swimrun-träningsrunda i augusti 2018, allt förutom High Coast Ultra som har varit mitt enda mål de senaste 10 månaderna.

Att få känna sig stark igen var en helt fantastisk känsla efter en både fysisk och mental berg- och dalbaneresa i 10 månader. Det tär verkligen på mitt psyket när jag inte kan delta i sånt jag älskar som ex.vis trailöpning, den finns på något sett i mitt DNA och när jag inte själv kan bestämma min träningsmängd eller äventyr att delta i är det lätt att det blir nattsvart. Det känns nästan som att någon tar bort en del av ens personlighet. Alla som på något sätt motionerar och får skadebekymmer vet känslan. Lägg sen på passion (för det är så jag känner för traillöpning), då blir det plötsligt allvar när jag inte kan vara med fullt ut i den underbara gemenskap som finns inom traillöpning.

Tacksamhet - jag känner stor tacksamhet för varje dag jag kan hålla på med sånt här för jag vet att livet är skört och allt kan hända närsomhelst så jag tar inget för givet. Man kan bli sjuk, skadad eller i värsta fall dö knall och fall eller så drabbas någon närstående, så mitt stående tips är att inte vänta på bättre väder utan har du en dröm så se till att förverkliga den när du kan.

Jag tänker alltid på en av mina äldsta vänner som gick bort i cancer för några år sedan när jag gör sånt här. Jag brukar ha en inre dialog med honom och plockar alltid fram några gemensamma upplevelser att garva åt när det känns tungt. Han var en fantastisk vän och människa som alltid spred glädje omkring sig och kommer alltid finnas nära mitt hjärta och härligt nog så sprider han glädje fortfarande. Även min älskade och fantastiska svärmor gick hastigt bort i cancer förra året och lämnade oss alla i stor sorg och saknad. Just hennes öde var en ögonöppnare för mig för det gick så fort från sjukdomsinsikt till död att jag knappt ens hann förstå vad som höll på att hända innan det var för sent. #fuckcancer. Lev livet nu, vänta inte.

Naturligtvis infann sig också känslan av stolthet, High Coast Ultra är helt enkelt inte ett lopp man bara river av i förbifarten utan det krävs GRIT för att ta sig i mål och här stod jag nu i mål, fy faan vad jag är grym, tänkte jag (sällan jag tänker så men här gjorde jag faktiskt det).

Även en enorm känsla av trötthet välde över mig, kroppen var verkligen tömd till sista energidroppen, det fanns inget kvar, allt var lämnat på banan, jag var slut som artist, äventyret var över. Konstigt nog är det enormt befriande att ibland vara HELT slut, så där på gränsen. Kroppen är verkligen en fantastisk skapelse som trots den trötthetskänslan kan mobilisera kraft att ta sig framåt.

Som exempel kan nämnas att de sista 4-5 km av loppet var helt vidriga ur ansträngningssynpunk. Just där lämnade nämligen tävlingsbanan vandringsleden och vi hänvisades via snitslar upp och ner för baksidan av Varvsberget i en slags apokalyptisk slutstrid som hade kunnat gå hur som helst. Jag var mentalt redan i mål och på mitt etappkort hade jag skrivit att de avslutande 6 km skulle vara LÄTTA. WTF!? Tävlingsledningen hade i och för sig informerat om denna justering men att de skulle vara så här sjuka i huvudet och sadistiska kunde nog ingen ana. Skit samma, det visar i alla fall att det ALLTID finns mer att ge (om det behövs) för här plockade jag fram krafter jag inte trodde fanns i mig. JAG SKULLE I MÅL. Läste en annan deltagares race report och han gick så långt som att han ville skjuta ansvarig. HA HA.

Euforin - den här typen av utmaningar är helt klart min form av drogberoende. Galet vilka känslor ett sånt här äventyr kan framkalla, både fysiska och mentala lyckorus. Alla borde verkligen testa någon form av lämplig utmaning som ligger lite utanför ens egen komfortzon, vad som helst, behöver inte ens vara motionsinriktat. Bara att få den känslan när utmaningen är genomförd är helt sjukt berikande och beroendeframkallande. Kör bara kör säger jag. Finns inget att vänta på. Passa på medan du kan. Handlar det om uthållighetsidrott får du även den fysiska tröttheten som är väldigt befriande att uppleva ibland.

Smärta - kommer faktiskt inte riktigt ihåg exakt hur j-vla ont jag hade vid målgång men efter ca 3 mil började det smärta lite här och var i kroppen så de sista 10 milen handlade mycket om att uthärda diverse smärtor, framförallt i fotleder, höftböjare och framsida lår för min del. Det konstigaste är dock att jag hade min värsta period precis innan matstationen vid Skuleberget, mellan 61 - 74 km, där jag inte kunde springa alls, trots att sträckan var ganska flack på snällt underlag som grus- och asfaltsvägar. Där hade jag även min tyngsta mentala dipp under loppet. Känslan var att "alla" jag tidigare sprungit om lätt "skuttade" förbi mig och jag kände mig slut och värdelös. Faan, ska jag behöva gå redan, var tanken. Det blir en lång dag det här.

Har försökt att analysera varför dippen dök upp just där för fram till 61 km kände jag mig verkligen stark, framförallt på platten och uppför men det funkade även bra utför, utan att jag för den delen hade kört slut på mig (efter tidigare lärdomar från bl.a. Kia Fjällmaraton). Hörde dock flera som hade det tungt just där tidsmässigt, dvs ca 8-11 timmar in i loppet och det enda jag kan komma på är att kroppen ville tala om för mig att jag borde sluta, för vanligtvis ligger jag ju och sover så här dags. Det enda som motsäger den teorin är att jag aldrig kände mig sömnig (trött på det sättet) under loppet, inte ens där. Vätske- och energiintaget hade funkat enligt plan så det borde inte heller vara orsaken även om jag vid det här laget var redigt trött på all energi jag tvingade i mig. Kanske ska ta med mig någon form av koffein att skicka i mig på småtimmarna framöver för att motverka kroppens sovklocka. Jag fick heller ingen förvarning utan helt plötsligt i en nerförsbacke så gick det inte att springa längre, det gjorde för ont och jag var muskulärt trött. Någon som har en teori?

Well well, vi tar det från början.

Kan dock börja med att lugna alla som läste min race report från Sandsjöbacka Ultra trippel 2018 att den här blir något kortare, men bara något HA HA.

Vill också förtydliga att om du tycker att jag är överdrivet övertydlig i en del resonemang och förklaringar nedan så är det för att alla mina icke tävlingsintresserade och träningsintresserade vänner och familj (de flesta faktiskt) också ska kunna hänga med någorlunda. Målgruppen för den här berättelsen är alltså inte bara klubben för inbördes beundran.

High Coast Ultra (HCU)

High Coast Ultra (HCU) är ett ultralopp på 130 km, +- 3.500 hm där du springer hela Höga Kustenleden, från Hornöberget vid Högakustenbrons norra fäste till Varvsberget i Örnsköldsvik och belönas förutom äran även med 5-ITRA-poäng.

Bansträckning High Coast Ultra 2019

HCU hade i år 177 anmälda löpare varav 101 män och 16 kvinnor kom till start vilket ger 34 % DNS*. Av dessa gick 75 män och 10 kvinnor i mål vilket ger ca 27 % DNF*.

*DNS = Did Not Start, DNF = Did Not Finish

Vad säger siffrorna ovan egentligen? Ingen aning faktiskt i ett större perspektiv och det vore därför intressant att ha en större mängd lopp att jämföra mot men man kan i alla fall utläsa att 34 % av alla som köpte en startplats valde att inte komma till start. Det visar kanske att för att ställa sig på startlinjen till den här typen av lopp förstår alla att kroppen måste vara tillräckligt tränad och redo för att ta sig an utmaningen, annars är det ingen idé att ens försöka starta.

Varför kommer man inte till start då? Många orsaker naturligtvis men en är ju att startplatsen måste köpas långt i förväg innan de tar slut och sen efteråt kanske livssituationen förändras och planer ändras så att loppet helt enkelt inte hinns med i livet. Andra mer självklara problem är naturligtvis att skador eller sjukdom sätter käppar i hjulet eller att du inte hinner få tillräcklig träningsmängd i kroppen.

Jag upplevde själv en otroligt smärtsam DNS på GAX (springs på Skåneleden) förra året då jag var sjukt bra tränad och förbered och hade börjat trappa ner inför loppet men sen blev jag tokförkyld två veckor innan start och förkylningen höll i sig så jag vågade inte starta. Snacka ridå.

Siffrorna säger vidare att 27 % bröt vilket naturligtvis låter högt men då ska man komma ihåg att loppet tar i runda slängar ett dygn att genomföra och under ett dygn då du transporterar dig framåt med egen kraft, på fötterna, i stort sett självförsörjande... ja, då kan mycket gå åt h-lvete; sömnbrist, saltbrist, vätskebrist, illamående, diarré, stukning, dålig dag, energibrist, blåsor på fötterna, kramp, skadekänning, bristningar eller andra skador, eller så blir du bara less .... Som sagt, man ska inta ta något för givet förrän man passerat mållinjen.

När jag ger mig på något nytt som på pappret är längre och jobbigare än vad jag någonsin gjort tidigare så blir i alla fall jag väldigt ödmjuk inför äventyret. Det blir som det blir och det är svårt att sätta några realistiska mål eller ha några verklighetsförankrade förväntningar. Jag kan ju omöjligt veta hur just min kropp ska reagera eller vad som kommer vara mina styrkor och svagheter eller hur saker upplevs eftersom jag aldrig gjort det förut. Det här loppet var nästan 5 mil längre än vad jag någonsin sprungit tidigare (tidigare distansrekord var Sandsjöbacka Ultratrippels avslutningsdistans på 82 km 2018 som tog ca 13 timmar).

Självklart har mina förberedelser som träning, återhämtning och kost betydelse för hur det kommer att gå men det är långt ifrån allt. Det finns många faktorer veckorna innan race som kan påverka utfallet som ex.vis sjukdom, stress, skadekänningar eller sömnbrist och även den aktuella dagen kan faktorer som dagsform, vädret, val av kläder och utrustning, funkar vätske- och energiintaget, eventuella magproblem, vilka jag springer med etc. påverka utfallet.

Vad vill jag säga med det här? Jo, kanske att jag försöker påverka det jag kan och det som inte går att påverka lägger jag inte så mycket energi på (förutom att jag anpassar mig till rådande verklighet). Sen är vissa saker mer slumpartade vilket jag återkommer till.

Mitt sätt att tackla osäkerheter på är i alla fall att ta reda på så mycket som möjligt om loppet så jag vet allt om ex.vis underlaget, kuperingen, delsträckorna, förväntat väder, vätske- och matdepåer och vad som finns där samt läsa tidigare deltagares race reports för att få en känsla för upplevelsen och loppet.  Det finns mycket nyttig info "out there".

Den här gången hade jag även förmånen att samåka upp till racet med två erfarna ultralöpare som också gjort High Coast Ultra tidigare. Kunde inte bli bättre m.a.o.

PRE RACE

Blidöfärjan 08:30 fredag morgon.

Fredagen började med att jag tog 08:30 färjan från Blidö för att hinna till vår uppsamlingsplats i Uppsala kl. 10.30 där jag och Olle samt en ny bekantskap Stefan Bergsten skulle mötas upp för samåkning upp till Örnsköldsvik. Olle hade också varit på sitt landställe och Stefan kom från Nackahållet så logistiskt låg Uppsala mitt i prick. Alla grejer var färdigpackade kvällen innan så jag plockade bara med mig lite extra käk och dryck innan jag hoppade in i bilen efter en snabb dusch och frukost.

När vi alla stuvat in oss i Stefans bil rullade vi majestätiskt ut ur Uppsala mot min största fysiska utmaning någonsin. Förstå den känslan.... Otroligt speciellt och äntligen var vi på väg. Förväntan låg i luften.... och osäkerheten .... och rädslan, även hos de två ultrarävarna i framsätet. För så är det. Har du inte gjort den här typen av utmaningar så kanske det är svårt att förstå att vi frivilligt väljer att starta, men trots frivilligheten så gnager den där osäkerheten långsamt in i dig och plötsligt kan ångesten drabba dig med full kraft.... VARFÖR STÅR JAG HÄR?! (och det är säkert därför som du efteråt känner dig så sjukt nöjd och stolt när du klarat av utmaningen).

Här kan du läsa om lite tankar jag hade innan loppet >>

Resan upp gick i alla fall smärtfritt och vi pratade om allt mellan himmel och jord relaterat till uthållighet och träning/tävling och naturligtvis försökte jag mjölka herrarna på så mycket info jag kunde om loppet eftersom båda kört det tidigare.

Kanske den viktigaste saken jag fick med mig som kan ha varit helt avgörande för min målgång var nog min fundering kring värmen och hur jag skulle tänka kring svettning och saltbalans.

Vi visste nämligen att vädret skulle vara relativt varmt under racet, både under natten men framförallt under dagen då det även skulle vara molnfritt med en gassande sol, så hur vi skulle klara av det på bästa sätt avhandlades med kirurgisk precision. Bättre sällskap än dessa två herrar är nog svårt att få då de har tonvis med erfarenhet (ja, jag vet att jag sagt det tidigare men det tål att upprepas).

Olle har även inofficiellt doktorerat i allt gällande allt som har med all form av uthållighet och träning/tävling att göra och han har även haft möjligheten att göra empiriska studier på sig själv genom säkerligen 100 lopp vilket gjort att han har kunnat bekräfta eller förkasta tidigare studier och antaganden (jag vet att alla är olika och vad som funkar för honom kanske inte funkar för mig men jag lyssnar hellre på en som testat och upplevt saker än att gissa själv).

Rekommendationen gällande värmen var i alla fall att utöver att inte klä mig för varmt eller slarva med vätska/sportdryck också fylla på med extra salt i form av salttabletter, gärna en varje timme, kanske oftare om jag skulle svettas kopiösa mängder (vilket jag gjorde). De gjorde också klart för mig att McDonald's små saltpåsar INTE var lösningen utan SaltSticks Salttabletter eller likvärdiga preparat var det som gällde då de innehåller både mineraler och salter som hjälper kroppen att upprätthålla en normal salt- och elektrolytbalans, vilket i sin tur kan motverka kramp och trötthet i musklerna, samt hjälper kroppen att tillgodogöra sig vätska (ja, du gissar helt rätt, sista texten snodde jag från en produktsida, ha ha). Vilken tur att jag hade med mig en burk SaltStick då 😃

Räddaren i värmen.

Okej!? Varför snöar jag in på det här.....? Jo, helt enkelt för att det är otroligt vanligt med både kramp och illamående under längre fysiska utmaningar så det här kanske kan vara ett tips för fler att testa. Det funkade i alla fall för mig. Hade ingen krampkänning eller illamående under hela loppet. Och NEJ, det här är inte ett sponsrat inlägg. Kan i.o.f.s. inte säga att jag vet hur det hade gått UTAN salttabletter MEN jag stötte på ett 10-tal medtävlande som hade ovan nämnda problem som INTE körde med salttabletter (jag frågade om de ville ha när jag passerade och fick då veta att de inte fyllt på med extra salt under loppet, naturligtvis kan det ha varit andra orsaker också).

Jag drog i alla fall i mig exakt 23 st. under loppet och började redan med en vid start. Jag vet också att rekommenderad dygnsdos är max 10 tabletter men det menade Bill och Bull att det kunde jag skita i, så så var det med den saken. Kan tillägga att Olle tyckte att det bästa naturligvtis varit om man gjort en "svettningsanalys" på något labb så man vet hur mycket mängd svett och salter man förlorar i en viss temperatur, men någon sådan hade jag inte gjort (har någon?!, ja Olle naturligtvis men inte ens astronauterna lär ha det i sin obligatoriska hälsoundersökning innan de ska till Mars, ha ha, helt underbart, Olle i ett nötskal).

Etappkort, 13 st.

I förberedelserna hade jag delat in sträckan i 13 olika etapper och skrivit s.k. etappkort där jag antecknat varje etapps unika data som ex.vis distans, eventuella cut-off-tider, var mat, vätskestationer och drop-bags skulle finnas, etappens svårighetsgrad, förväntat genomsnittligt tempo för mig givet svårighetsgraden på delsträckan och förväntad trötthetsgrad etc.

Teoretisk plan för SUB 23

Allt det här kokade jag ner i en plan vilket visade att jag, om antagandena stämde, borde kunna genomföra loppet på 23-24 timmar.... men som sagt, allt kan hända och det här var bara i teorin. Har du aldrig sprungit en sträcka så går det inte riktigt att veta vad du har framför dig. Du kan göra antaganden och läsa dig till saker men inget kan förbereda dig så mycket som att faktiskt ha sprungit sträckan tidigare (och det hade jag ju inte). Jag visste egentligen inget mer om banan än det som beskrivs på Högakusten-ledens officiella hemsida så det var med stor förväntan jag tog mig an stigen som skulle visa sig vara mer teknisk och kuperad än vad jag någonsin kunnat ana eller någonsin upplevt i Sverige. Helt galet faktiskt!

Well well, vi passerade Högakustenbron där starten skulle gå och plötsligt blev racet mer påtagligt. Bara själva bron är fantastiskt vacker i sig själv men med den miljön runt omkring sig så är det (nästan) av bibliska proportioner. Rysningar deluxe.

Vi tog oss vidare till Ö-vik där vi lokaliserade hotellen vi skulle bo på samt åkte upp på Varvsberget för att kolla målområdet (som vi inte hittade då vi inte var helt säkra på var målet skulle ligga, däremot fick Stefans bil bekänna färg då vi med hjälp av kartläsaren Olle hamnade i typ obanad terräng bredvid en hoppbacke i 20-gradig lutning på rullgrus men Audi kan göra bilar, det är ett som är säkert, som en j-vla geckoödla rattade Stefan oss upp i säkerhet) innan vi åkte ner till nummerlappsutdelningen där också bussarna till starten skulle gå.

Stämningen var helt fantastisk och nästintill elektrisk samtidigt som allt är så där lugnt och lågmält som det är på mindre tävlingar. Inga speakers, ingen musik, ingen publik, ingenting egentligen, bara en lite halvtom enorm parkering i centrala Ö-vik där skräp från närmaste hamburgerrestaurang virvlade omkring i den varma eftermiddagsbrisen.

Kort och gott, den här typen av lopp skiljer sig väldigt markant från mer kommersiella lopp som ex.vis Sthlm Maraton och Lidingöloppet, helt enkelt för att det är få som springer och arrangörerna gör allt på ideell basis där i stort sett alla ekonomiska resurser läggs på logistik och matkontroller. Det finns inga pengar i ultra, bara kärlek.

Jag lekte lite med tanken att vi var bröderna Wyatt och Morgan Earp samt Doc Holliday som stod inför uppgörelsen mot bröderna Clanton vid O.K. Corral i utkanten av Tombstone och stirrade ut över den torra prärien. Ni förstår hur galet coola vi (jag) kände oss. Det var bara revolvrarna och hästarna som saknades. Tur att man saknar total självinsikt, ha ha.

Ni hade inte haft samma tanke om ni hade sett oss HA HA HA, jag lovar!! Tre herrar i sina bästa år (alla födda 1970) iklädda våra über-stealth-kolfiber-ull-lycra-worldchampion-mountain-ultra-SWAT-trail-deluxe-kläder som t.o.m. hade fått NASA avundsjuka. Som ett gäng pajaser nästan, men i ultrakläder. Ja, ni hajar.

Snabbt ombyte till racekläder och en sista genomgång av väskorna (två drop-bags och en målgångsväska) hann jag med innan vi klev på bussen för färd ner till Hornöberget och Högakustenbron där starten skulle gå. Lugn stämning på bussen, alla låg och halvsov eller vilade. Några inkl. jag själv fipplade med mobilen.

Wyatt Earp (Stefan) i egen hög person, lägg märke till hur han parkerat hästen, ha ha, nästan mitt i prick... eller? Väskorna på marken är mina två drop-bags, en målgångsväska samt ryggan jag ska kuta med.

Doc Holliday (Olle) redo för duell.

Bussarna redo att transportera iväg löparna. Lägg märke till hoppbacken i bakgrunden, där uppe någonstans låg målet och vi skulle komma från baksidan.

Taggad Stefan som kört bil hela dagen.

Framme vid start. Högakustenbron över Ångermanälven, storslaget.

Obligatorisk race briefing.

Framme vid start blev det lite sista fix med utrustningen där jag också hann trycka i mig lite middag (ärtsoppa i mat-termos) samt en banan och ett äpple innan arrangören höll en kort race briefing med den viktigaste infon. Bl.a. hade de infört två extra obemannade vätskestationer mot slutet pga värmen och vi skulle ta det väldigt försiktigt när vi långt in i racet skulle passera rakt över E4:an där trafiken gärna håller 150 km/h. Dagens skratt kom när tävlingsledningen var tvungna att läsa upp Länsstyrelsens särskilda regler för Balesuddens naturreservat och Skuleskogens Nationalpark....

Det är förbjudet att...

• under tiden 1 maj – 30 september göra upp eld annat än på särskilt anvisade platser och med medförd eller tillhandahållen ved.
• klättra i boträd, samla insekter eller på annat sätt medvetet störa eller skada djurlivet.
• gräva upp växter, plocka mossor, lavar och vedlevande svampar.
• fälla eller på annat sätt skada levande eller döda träd och buskar.

HAHAHAHA, det kan inte finnas en enda ultralöpare på Länsstyrelsen i Västernorrland, det är ett som är säkert..... KLÄTTRA I BOTRÄD?! Hallå, vi har precis kutat 85 km där, vi kan knappt gå när vi kommer dit.....?!

Stefan och Olle drar sin race plan.

Strax innan vi skulle iväg bestämde jag mig för att även köra med stavar direkt från start (istället för att plocka dessa ur en drop-bag ca 75 km in i loppet som var planen från början) på rekommendation från Stefan samt från en löparbekant via ett fb-inlägg (Mats, tack), vilket jag så här i efterhand tackar högra makter för att jag gjorde. Satte därför på mig mina cykelhandskar för att minimera skav vilket var nästa genidrag. Under och efter tävlingen såg jag andras "stav-händer" och de såg inte helt fräscha ut.

Efter ett snabbt toabesök tog jag mig ut för min obligatoriska prehab-uppvärmning för att väcka mina stela gubbvader innan jag tog några snabba foton på bron och sen var det bara 3 min kvar till start. Hittade Olle och Stefan i startfållan och hann även snacka lite kort med Johanna som såg taggad ut. Det skulle bli längdrekord även för henne om hon passerade 85 km.

Extra kul var att Jonas Buud, en av Sveriges genom tiderna bästa ultralöpare, skulle köra loppet. Alltid kul med lite stjärnglans. Det slutade med att han vann överlägset på drygt 13 timmar, över 2 timmar före 2:an och 3:an, vilket är en helt utomjordisk bedrift (6-tempo (6 min per km) i snitt i 13 mil och 13 timmar i den terrängen!! Bragdmedalj om du frågar mig, killen är 45 år också. Och har lagt av med sin elitsatsning... HALLÅ, hur är det möjligt?).

2 min innan start. Det är ingen vidare ordning på ultralöpare... ha ha.

RACE

Pang så gick starten och fältet joggade iväg och återigen hade jag en nästintill religiös upplevelse då vi "red iväg" nerför backen mot brofästet och Ångermanälven i solnedgången. I huvudet hörde jag signaturmelodin för How the West Was Won (Familjen Macahan) >> spelas upp och att jag skulle iväg på ett storslaget äventyr var det inget snack om. Det är det här jag älskar, tänkte jag flera gånger! (sätt på musiken i bakgrunden så förstår du kanske lite av känslan).

Stefan filmade lite innan han försvann iväg som ett skållat troll medan jag och Olle höll oss i de bakre regionerna. Min plan var att börja extremt lugnt för att känna på kroppen och se hur den svarade och jag visste med mig att den kritiska sträckan för mig troligen var tävlingens första 4 mil. Höll kroppen då så skulle den kanske palla resten också. Visst var det en liten chansning från min sida att starta men våren hade varit okej med en del distanspass och backpass och jag hade även gjort en del styrketester veckorna innan för att försäkra mig om att min plantaris sena (som jag haft en bristning i) kändes bra och klarade tuffare påfrestning. Jag behövde den här starten mentalt också och hade jag fått en känning så hade jag naturligtvis brutit.

Kl. 23:30. Olle funderar på hur i h-lvete all sten hamnade här. Inte går den att springa på i alla fall. Fortfarande ljust.

23:35. Otroligt vacker och teknisk sträcka bredvid Grönsviksfjärden och Bottenviken.

Jag och Olle småsnackade oss igenom de första 2,5 milen innan vi i en lång teknisk stigning kom ikapp Stefan precis när det var som mörkast. Några hade sina pannlampor tända men jag valde som de flesta att låta min ligga kvar i ryggan, så ljust var det.

Kl. 00:30. Stefan hittad på väg upp mot Lidenipan. Hans skånska dialekt hördes 30 min innan vi sågs, ha ha.

Därifrån höll vi TRE AMIGOS ihop det till första mat- och kontrollstationen i Mädan efter 38 km och ca 5,5 timmars löpning. Vi hade drygt 30 min tillgodo mot cut-off-tiden vilket kanske kan kännas tight men det var fullt medvetet från vår sida och jag låg enligt plan. Dock hade vi inte direkt promenerat dit så det var nog en del som fick kämpa för att klara den. Känslan i kroppen var i alla fall bra, inga känningar i vaderna som jag haft problem med och övriga kroppen kändes som jag kunde förvänta mig efter nästan 40 km över stock och sten. Skönt. Då kanske det går vägen ändå. Den här insikten gav mig ny energi och jag ville iväg. Stefan och Olle höll på att fippla med något så jag sprang iväg själv. De hinner ikapp var min tanke.

Nästa sträcka på ca 37 km fram till mat- och kontrollstationen vid Skuleberget tog också 5,5 tim men den här körde jag helt solo så det blev en helt annan upplevelse. De första 3,5 timmarna gick kanon och jag kände mig otroligt stark för att sedan totalt falla igenom och kunde bara gå de sista 2 tim fram till "frukosten". Kom in i depån vid Skuleberget med blandade känslor. SÅ. J-VLA. GLAD att vara framme. Samtidigt hade sista 13 km gått pissdåligt och jag tvivlade starkt på min förmåga att komma ur det här med någon form av heder i behåll, ha ha.

Kl. 02:16. Precis innsn matstationen i Mädan.

Kl. 03:00. Ut en kortis på asfalt och väg 825 vid Vännersta.

Kl. 05:00. På väg ner från Erikskojan mot Ullånger i morgondiset.

Kl. 05:30. Ullånger har inte riktigt vaknat till liv ännu eller så ser det ut så här mitt på dagen också, vad vet jag?

Kl. 06:00. Passerar Mäjasjön och Mäjabodarna. Precis strax efteråt började det gå utför för mig, både mentalt och fysiskt.

Hela leden är välmarkerad med tydliga km-skyltar.

Kl. 07:22. Passerar ängarna nedaför Vibyggerå Gamla Kyrka precis innan Docksta. Här var det riktigt tungt för att inte tala om sträckan efteråt parallellt med E4:a genom Docksta.

Men men, bara att ta nya tag. Och som jag gjorde det. Shit! Började med att tömma energistationen på mat och dryck. Det var chokladbollar, juice, cola, kaffe, buljong, skink- och ostsmörgåsar, sportdryck, vatten, kexchoklad, gott och blandat-godis, bananer... you name it. Tryckte i mig allt jag såg.

Sen plockade jag ut min drop-bag och bytte allt förutom kalsonger och shorts, inkl. strumpor och skor. Istället för mina Salming Trail 5 (som hade lite för dålig dämpning och började göra ont efter 4 mil) så blev det nu ett par något mer dämpade Salomon Speedcross 3. Smörjde även in fötterna, klockspelet och min egen Slåttdalsskreva på nytt med vitt vaselin, hade även kört en laddning innan start, helt enkelt för att slippa babianröv som höll på att drabba mig under Sandsjöbacka där jag hade missat den här detaljen. Körde linne istället för t-shirt och smörjde in mig med solkräm. Bytte även rygga till en något mindre västliknande Salomon adv. 12. Bara det nödvändigaste fick följa med den här gången. Inget långärmad, inga "kanske behöver" prylar, ingen pannlampa, ingen energi som jag visste med mig att jag inte skulle få i mig etc etc. Bara tunn vindjacka, first aid, energi/godis/salttabletter och 1 liter vätska. Jag var en ny människa.

I den här depån fanns även den person som blev en riktig GAME CHANGER för mig, Ulf Gustafsson, fast det fattade jag inte då. Jag hade aldrig sett karln förr men vi satt bredvid varandra på ett räcke vid parkeringen där vi bytte kläder och småsnackade lite. Han hade en sån där skön norrländsk dialekt som varje människa som jobbar med typ katastrofhjälp borde ha. Det går inte att bli stressad helt enkelt. Man blir lugn och mår bara väldigt väldigt bra av att höra en sån röst. Lägg därtill ödmjukhet, charm och humor plus 1000 andra positiva egenskaper så fattar du vilken JACKPOT jag skulle få.

Ulf Gustafsson

Tänkte inte mer på det där och då i och för sig, utan när jag var klar så tog jag mina stavar och joggade iväg efter ett depåstopp på ca 25 min.

Nu kom sträckan jag sett fram emot under så lång tid, nämligen passsagen genom Skuleskogens nationalpark och genom Slåttdalsskrevan. Nu J-VLAR skulle jag få lite valuta för anmälningsavgiften..... och jag försökte lura mig på så många fler olika sätt att faktiskt försöka gilla läget...

Märkte dock till min stora glädje att kroppen svarade på ett helt annat sätt än innan stoppet vilket lovade gott och efter ungefär 500 m kom Ulf ikapp mig och vi började småsnacka lite. Klantigt nog så missade vi dock stigen ner genom skogen till E4:an som skulle korsas så när vi nådde E4:an fast 1 km längre norrut var det bara att jogga tillbaka och ta rätt väg. F-CK! Ingen bra början på vårt förhållande direkt, ha ha.... eller så kanske vi var nykära och då spelar ju inte en felspringning någon roll, vad vet jag (lugn bara lugn, vi har bägge familjer på varsit håll men en klar bromance föddes under loppet).

Sen var det bara en lång härlig smekmånad hela vägen till mål (nästan). Vi höll i alla fall ihop hela resterande loppet vilket i det här sammanhanget handlar om 10 tim med lite undantag för toalettbesök etc. 10 timmar under en ultra som redan hållit på i 11 timmar, det är ungefär lika länge som 50 år som gifta i vanliga livet. HAJAR DU? Skulle tippa att vi båda nämns i varandras testamenten t.o.m. Vi hann avhandla mycket under den här tiden, så mycket kan jag säga.

Ulf plockar vatten direkt ur bäcken. What a man! Kändes nästan som att ha träffat Zebulon Macahan.

Jag ska heller inte bli långrandig här men Ulf var stark och fick mig att plocka fram krafter jag aldrig hade plockat fram om jag kört vidare själv. Jag kan också se på mitt planerade tidsschema genom loppet att något hände efter Skuleberget där mina planerade promenadsträckor blev till jogg istället och i alla backar framöver gick vi målinriktat och starkt mot toppen för att sen små-springa utför. Det hade jag aldrig trott någon timme tidigare. Mäktigt hur det kan vända.

Skuleskogens nationalpark var i alla fall precis så bra som jag trodde plus trillijoner gånger bättre. Det går inte att beskriva hur fantastiskt det faktiskt är utan det måste upplevas LIVE i direktsändning och det här är inte en uppmaning till alla som kommit så här långt i mitt svammel, utan en direkt order till alla som inte varit där - ÅK DIT MED DIN FAMILJ ELLER VÄNNER ELLER SJÄLV OCH HÄNG DÄR EN LÅNGHELG, MINST. Ditt liv kommer vara annorlunda efteråt på ett magiskt positivt sätt, THAT'S A PROMISE.

Nedan kommer lite nationalparks-porr som jag lyckades knäppa under min tur genom Skuleskogen. Bara att drömma sig bort en stund.

Kl. 10:02: Södra entrén.

Långa spänger i början som lutar svagt uppför. Tur att det inte var blött.

Sen såg stigen ut så här. Inte helt lätt att springa på. Lägg därtill brant backe uppför.

Vi passerade enorma stenfält som låg bredvid stigen i flera km, kanske 200-300 m breda. Galet läckert. Gillar du huggormar så ska det finnas en och annan bland stenarna.

Stigen igen, den här gången med aggressiva rötter.

Jag kan ta selfies. "Porten" till Slåttdalsskrevan och vi har snart nått toppen.

Sista biten upp mot toppen. Lägg märke till den "lättlöpta" stigen.

Genom Slåttdalsskrevan med 30 meter lodräta bergväggar omkring oss. Tur att det var dagsljus, annars hade man ju aldrig vågat sig in här.

Kl. 10:44. Zeb visar vägen, #145

Slåttdalsskrevan nerifrån. Foto: Ulf

Inte helt jämn stig genom skrevan. Foto: Ulf

Kl. 10:50. På väg nerför mot Tärnättvattnen och i bakgrunden skytmtar Näskefjärden (Bottenviken) i dimbankarna. Ulf är en mer seriös fotograf för han sätter sig ner för att hitta rätt vinkel.

Passerar längs med den lilla sjön Tärnättvattnen. Inte helt lätt stig här heller. Stigen gick precis utmed sjön, över stenarna!

Känns verkligen som en genuin vildmark.

Vackert vattenfall längs med Skravelbäcken.

Nästa minnesvärda ögonblick hände vid mat- och kontrollstationen vid Näske efter ca 94 km där vi blev behandlade som kungligheter. Vi fick sätta oss på sköna stolar och de serverade det du ville ha, plötsligt fick jag en tallrik i handen med korv, mos och räksallad.... FATTA... jag var i himmelriket. Nu i efterhand så borde jag tagit en till men glömde bort att fråga. Kan här tillägga att funktionärerna överallt höll absoluta "weltklasse", så peppande och så mycket kärlek. Ni är bara bäst.

Bästa måltiden hittills 2019.

Ulf och jag tuffade vidare och någonstans där i samtalet så glömdes tid och rum bort så distanserna kändes inte så jobbiga som de faktiskt var. För jag ska inte sticka under stolen med att vissa sträckor kändes hopplösa och meningslösa men i gemenskapen fann vi både kraft och tröst. Återigen låter det här som en massa ultra-rappakalja, jag vet, sorry, men det går inte att beskriva det på något annat sätt. Det bara var så. Måste kanske upplevas för att förstå.

Jag och Ulf.

I vilket fall så tog vi oss vidare och vi märkte att vi var starka utifrån att vi passerade andra tävlande och ingen passerade oss. Utan att låta alltför mallig så ska jag försöka förklara vad som händer i en jägares, eller om du så vill, ett rovdjurs, hjärna, dvs min. Det blev som en slags "belöning" varje gång jag passerade någon som var "svagare" än mig, jag fick extra kraft och kanske t.o.m. ökade något för att verkligen visa hur stark jag var.

Samtidigt så blev de "svagare" ännu svagare. I alla fall jag reagerade så (se mitt tillstånd ovan mellan 61-74 km), inga knutna nävar i byxfickan där inte inte utan det kändes bara som att energin dränerades när jag blev passerad, jag kunde inget göra, lika bra att lägga sig ner och dö, kom flera i en grupp och passerade så kändes det som att någon öppnade energislussen på vid gavel.

I det här fallet så "kapitaliserade" jag alltså på mina medlöpares misär. Helt sjukt, jag vet, men så upplevde i alla fall jag det. Inget känsla jag är stolt över men den var närvarande varje gång jag passerade någon. Om det är någon läsare som vet psykologin bakom det här så får ni gärna hojta till. Tycker faktiskt det är ett ganska intressant (men lite hemskt) fenomen.

Jag vill dock förtydliga att den här känslan ska inte förväxlas med att stämningen på något sätt var otrevlig mellan löparna. Tvärtom så finns det mer respekt och kärlek i ultra än vad som finns i många kärleksrelationer. Man kollar alltid att någon är okej som ser ut att lida extra mycket och frågar alltid om de behöver något. Allt som oftast gör de inte det, men behövs hjälp så finns den.

Kl. 13:20. Vacker sandstrand vid Holmsund och Hålviken ca 102 km in i loppet. Ulf är nöjd.

Vackert när Bottenviken möter Höga Kusten vid Hålviken.

Så här ser jag ut. Sladden du ser går från bärbart batteri till min gps-klocka som höll på att dö. Foto: Ulf

Lite omplåstring av en blåsa på en tå vid matstationen i Sandlågan efter 111 km. Jag såg blåsan när jag bytte skor vid Skuleberget efter 75 km och genom Balesuddens naturreservat så kände jag hur den sa "popp" i skon vilket inte var jätteskönt. Foto: Ulf.

Så slutligen nådde vi stället där tävlingsbanan lämnade Högakustenleden och här var banan ett oskrivet kort, vi visste distansen (ca 5 km) och vi visste att målet låg någonstans vid hoppbackarna på Varvsberget, THAT'S IT.

Sträckan har jag beskrivit ovan men om vi säger så här, vi passerade en del löpare i början av det här avsnittet som både mådde dåligt och hade kramp i precis alla muskler man kan ha kramp i (fötter, vader, bak- och framsida lår, höjfböjare etc) och hur de lyckades ta sig i mål är för mig en gåta. Jag och Ulf hade ju krafter kvar så när vi kom ångande genom snåren så såg man hur ynkliga de blev när de förstod att de precis skulle bli "slaktade och uppätna". Skadeskjutna byten helt enkelt. Jag tyckte väldigt synd om dem men vi kunde inget annat göra än att fråga om de behövde något och var okej.

- Vet ni hur långt det är kvar? sas med darrande röst och skräckfylld blick.

- ca 4 km tror vi. Hur mår du?.....

När jag och polarna i Trailrun4fun är ute och springer brukar vi skämta om att vi ser varandras hårsäckar genom ögonen när blicken blir tom och trött. I det här fallet såg vi Bottenhavet bakom....

- Jag har kramp och kan inte gå uppför, hördes som svar. .....

Hur peppar man honom? Kom igen nu eller Du ser stark ut är nog inget vidare.

- Nu krigar vi det sista, snart i mål! var det enda vi kom på.

Vi frågade om han behövde något vilket han inte gjorde och då sprang vi vidare efter att bägge lyckönskat varandra.

Det måste ha tagit 2 timmar för några av de här stackarna att ta sig de sista 4 km till mål för DET VAR BARA BACKAR KVAR, BRANT UPPFÖR OCH BRANT NERFÖR, I DEN TUFFASTE TERRÄNGEN DU KAN TÄNKA DIG!!

- Ni ser starka ut, hördes som ett sista darrande andetag från honom.

- TACK, skrek vi tillbaka.

Det kändes faktiskt tungt att lämna honom där men vad skulle vi göra?

Nu kanske du börjar förstå kravet på att banläggaren måste skjutas eller i alla fall torteras enligt beprövade medeltidsmetoder.

Ett tips om du vill slippa misären som beskrivs ovan är att gå ut lungt och se till att ha krafter kvar på slutet.

- Lätt för sig att säga, tänker du säkert... ha ha.

Det är inte lätt, JAG VET, jag har själv gjort misstaget några gånger och det kanske är det absolut värsta fysiska och mentala tillstånd som kan upplevas av en fysiskt och mentalt frisk motionerande människa. Sådan total misär och hopplöshet.

Du vet ju med dig att, OM du ska gå i mål så måste du av egen maskin ta dig framåt och just i det ögonblicket vet du ju inte hur det ska gå till för det är fysiskt omöjligt. Det är en ganska stressande och panikartad känsla. Nä, fy f--n!

Okej, vi kämpade oss vidare och slutligen ramlade vi ut på en bred grusväg där det var en pil vänster med skriften 800m. Båda ökade för vi visste att vi hade SUB 21* precis inom räckhåll men jag var osäker på jag råkat komma åt paus-funktionen på klockan någon minut så det fanns en stor osäkerhetsfaktor i just den lilla skitdetaljen, för det är faktiskt en skitdetalj det där med SUB-tider.....  och naturligtvis är det INTE en skitdetalj det där med SUB-tider, det är blodigt allvar.

*"Sub" är latin och betyder helt enkelt "under" så "SUB 21" betyder "under 21 timmar".

Exakt vad du tycker om SUB-tider brukar bero på om vilken sida du hamnar. 1 sek tillgodo och du är KING/QUEEN OF THE F-CKING WORLD. 1 sek över timmen och du kan ägna resten av ditt liv till att försöka slå den tiden. .... så visst är det knasigt... men det är rätt knasigt att springa 130 km också. Om vi säger så här, det finns ingen egentlig logik, men det finns gränser och det finns drömgränser och skillnaden mellan att lyckas och misslyckas kan alltså i vissas ögon vara 1 sek, även om du tävlar ett dygn eller två. Knäppt va? Såna är vi, vi motionsmänniskor.

Om jag tycker det är viktigt med rätt sida om SUB? DBP (Det Beror På), se svaret ovan....

Den här osäkerheten ledde i alla fall till att vi båda "spurtade" för att göra vad vi kunde för att klara oss in under 21 timmar och Ulf var definitivt starkare så han kom in kanske 30 sek före mig i mål. Tiden på min klocka stämde också.

Om vi klarade det? SOVER PINOCCIO PÅ RYGG, LJUGER DOLLY PARTON, BRINNER EN TÄND BRASA, ÄR VATTEN BLÖTT? LIRAR BJÖRNAR TETRIS I SKOGEN. Det kan du fet-haja att de gör!! Vi grejade det med någon minut tillgodo t.o.m.

SUB 21 är sjukt JÄVLA VIKTIGT HELT ENKELT (HA HA).

POST RACE

Kramkalas efter målgång naturligtvis efter ett osedvanligt långt häng över knäna för att pusta ut. Ulf skulle dock få skjuts hem direkt av syster och barn som mötte upp så en svettig adjökram hann vi med innan våra vägar skiljdes åt (även om jag är helt övertygad om att våra vägar kommer att korsas igen).

Dum och dummare i mål. Foto: Ulfs barn.

Sen blev det till att sitta och stirra i väggen några minuter utomhus innan jag tog mig samman och gick och duschade, på med nya kläder och sen lite mat och dryck som arrangören bjöd på (det här tog typ 2 timmar, tänk dig en sengångare så får du rätt visuell bild av händelseförloppet).

Fick sen skjuts nerför berget av några andra tävlande och deras support, faktiskt ända fram till hotellet, jag hade ju tre stora väskor att bära så bara den lilla tjänsten är värd ett omnämnande i historieböckerna. Det går nämligen inte att röra sig efter en målgång på 13 mil till fots. Tack ni okända hjältar, ni var 3 st. löpare + 1 support om jag inte mins fel (ni visade en rolig filmsekvens från dagen efter racet förra året när en av er inte kunde ta sig över en trottoarkant).

Checkade in på hotellet och la mig på sängen och somnade direkt och vaknade först när Olle stövlade in genom dörren. Han sov också en stund innan vi drog ut på stan för lite käk. Närmsta öppna restaurang gällde vilket blev O'learys där köket stängt men vi kunde få sånt de kunde fritera så det blev 15 kycklingvingar var, pommes och bira. Efter ett tag anslöt Stefan som hade tagit bilen dit. Sen hem och krascha i säng vid 01:00.

Dagen efter bjöd på en smärtsam frukost följt av hemresan där det roligaste minnet var när vi pausade på Max för att ta en kaffe och lyxshake. Synen av oss fyra (även Henrik Pehrson som också sprang loppet hade anslutit i bilen hem) när vi försökte ta oss ur bilen för att gå 50 m till restaurangen hade helt klart visats i foajen till The Ministry of Silly Walks om någon fångat det på film. Det var helt omöjligt att röra sig framåt. Tog säkert 3-4 min att gå sträckan. Det var megakö och folk bara stirrade på oss. Undra vad de tänkte? Och vet ni vad? Gissa vem jag träffade i kön? Jo, Ulf!

Olle betraktar spektaklet när jag och Henrik försöker moonwalka oss framlänges till Max. Foto: Stefan Bergsten.

Olle, ett äkta recovery-proffs. Här iförd ett specialinköpt indiskt tygstycke som väger noll gram (!) och svalkar eller värmer beroende på. Naturligtvis nackstöd, ögonbindel och öronproppar också. Inget dregel eller snarkning heller. Världsklass helt enkelt.

Vill avslutningsvis tacka alla inblandade för en helg i absoluta världsklass. Ultrafamiljen är helt unik och det finns en sådan passion, värme, respekt, ödmjukhet, kärlek och galet mycket humor som alla borde få uppleva. Jag vet att det finns folk hemma med förutfattade meningar om oss "ultramuppar" men det är väldigt lätt att ha åsikter om sånt man inte vet något om.

Jag säger så här, har du en passion för något så sök upp en grupp likasinnade och lev livet. Du kommer att berika ditt liv och utvecklas som individ och inom ditt intresse samtidigt som du får massa nya härliga vänner och upplevelser. Det är otroligt inspirerande och lärorikt... och vem vet, plötsligt vågar du utmana dina tidigare gränser.

Någon ny ultrautmaning? Vet faktiskt inte, är inte anmäld till något lopp utan ska i lugn och ro återhämta mig för att se vad livet ger.

Två äventyr ska dock prickas av de närmsta åren om kroppen håller för det, det har jag lovat mig själv, men det är inga lopp utan det är storslagna löparäventyr som genomförs i egen regi, varför inte hänga med;

• Rim-to-rim-to-rim (R2R2R), Grand Canyon, USA >>
• Hardergrat, Schweiz >>

Och glöm nu inte att besöka Höga Kusten.

Fridens liljor!

------------------------------------------------------------------
Nedan hittar du lite användbara länkar om du är intresserad av Höga Kusten, Höga Kustenleden, Världsarvsleden eller High Coast Ultra. Glöm för guds skull inte att kolla på bilderna på länkarna, de är helt sinnessjukt fina.

Höga Kusten. Bild snodd från Sydsvenskan där Höga Kusten blev framröstad som Sveriges vackraste natur 2016.

Höga Kusten (officiell hemsida) >>

Höga Kustenleden >>
Här kan du läsa mer detaljerat om Höga Kustenleden och de 13 delsträckorna.

Skuleskogens Nationalpark >>

Karta över vandringsleder i Skuleskogens Nationalpark (pdf) >>

Besök Ulvön >>
Varje dag under sommaren avgår båtar från Ullånger, Docksta och Mjällomslandet till Ulvön.

Besök Högbonden >>
Varje dag under sommaren avgår båtar från Bönhamn och Barsta till Högbonden.

Högbonden med Sveriges näst högst belägna fyr (Kullen ligger högre).

Friluftsbyn vid Skuleberget >>
Boende och aktiviteter, bl.a. norra Eurpoas största Via Ferrata-anläggning

Via Ferrata vid Friluftsbyn, Docksta. Bild: Friluftsbyn

Världsarvsbussen >>
Miljövänlig logistik under sommaren.

Världsarvsleden >>
Inte lika känd som Höga Kustenleden men ska vara väldigt fin. Ca 100 km lång och uppdelad i 14 etapper och går i Nordingrå socken.

High Coast Ultra (HCU), officiell hemsida >>

Sträckan på Google maps >>

Resultat High Coast Ultra 2019 (pdf) >>

ITRA-poäng - High Coast Ultra 2019 >>