Av Jacob Wollberg
Min bästa prestation någonsin. Orden tryter... Att ha privilegiet att kunna genomföra en sån här resa är få förunnat i min ålder och jag är ödmjuk och tacksam för detta. Det är så häftigt att hänga med nya människor som ger energi och är hungriga på livet, på äventyret och givetvis på prestationen!
Resan är en del i förberedelserna för TAR-laget ”Gasa,tjockis!”, bestående av mig och Peter. Vi har på förhand bestämt att uppladdning skall ske på sämsta tänkbara sätt: På tisdag så ger vi oss på ”the Wall”, avslutningen för alla fyra loppen i Verbier Trail. En nätt stigning på 1000 hm på 5 km innan målgången i Verbier. Alla åtta i vårat gäng ger sig hän och vi håller bitvis högt tempo och något långsammare ibland. Vi börjar så smått inse vad vi anmält oss till. Det är riktigt, riktigt brant. På onsdag och torsdag så har Peter och jag det dåliga omdömet att göra två av XAlpine topparna ( det längsta loppet som ingen av oss kör: 11 mil, 8400 hm och 6 itrapoäng). Den första toppen, från Sembrancher via Le Catogne är ett riktigt monster, nästan 2000 höjdmeter upp på mindre än en mil, upp till ”luftig”, teknisk, högalpin terräng vartefter det är ett signifikant stup på tusen hm ned till Champex. Dagen inger respekt och vördnad för de tappra som startar detta monsterlopp. Torsdagen bjuder på toppen Orny på den nätta höjden 2826. Mycket snö och tekniskt även här.
Såja. Fredag ledigt, sedan dax för start! Lördag morgon. Ett gäng, inklusive Peter ger sig iväg tidigt på morgonen för att köra X Traverse (73 km), själv skall jag och Josephin köra Marathon. 45 km och 3500 höjdmeter. Mest höjdisar är en i starten och en på slutet på 1000 hm var. Som väggar. Josephin och jag pratar om att springa ihop, vi verkar ungefär lika snabba tycker vi. Mer om det senare... Start klockan 11: riktigt dålig starttid tyckte vi, man vill iväg på morgonen. Men vi höll på och noja som vanligt och lyckades slå ihjäl tiden. Vi gör en konservativ start och landar någonstans i mitten av 500 startande. Starten är rätt upp i himlen, 1000 höjdmeter på 5 km. Efter att hittat puls och loppkänsla så ökar vi tempot något och börjar passera folk. Vädret är underbart och vi är vid gott humör. Vi håller ihop hela första backen. Uppe på toppen är det vätska, vi är effektiva och gör en bra depå. Första utförslöpan, det jag älskar! Jag går lite fortare än Josephin, lägger mig framför och släpper på. Flyger! Så härligt! Lätt utför 300 hm på 15 km fram till nästa station, Brunet. Apelsinklyftor! Det är verkligen livets mening🤗! Börjar klättra upp mot Col Avouillons på 500hm upp till 2650möh. Efter 300 hm stannar jag till och känner att pulsen ökat. Jobbigt uppför😫. Filmar lite och ser att Josse är påväg ifatt! Hon går snabbt uppför och passerar folk på löpande band.Ger ton av energi! Väntar in henne, vilket behövdes för att hålla hennes tempo och vi går gemensamt upp på toppen. Roligt! Kort nerför för att sedan ta en stigning till över en hängbro och upp i högalpin terräng. Rejält trögt för mig, men vi kommer upp tillsammans. Depå i magisk miljö. Även denna depå går fint. Här någonstans börjar loppet känns det som. 1500 hm utför. En djävulsk lång nedförsbacke. Minnen från KIA kommer fram som mörka regnmoln. När kroppen bröt ihop. Slaktades. Nu är det upp till bevis, vad har min bitvis idoga träning under året gett för effekt? Josephin är snabbare uppför och jag går bättre utför, så parspringandet försvinner som en avlöning. Jag skall spana efter henne vid sista depån om hon inte kommer ifatt när vi klättrar uppför väggen. Alltså: FULL FART NEDFÖR! Dax att se vad jag tål! Benen svarar fint och jag drar på. Härligt som alltid! Springer om med härlig känsla. Fantastisk natur🤗! Och benen håller! Klart det är slitigt men det funkar:Stor lycka! Landar på näst sista stationen, här är det rejält kaos, bakre halvan av 29km löparna har kommit hit så det är väldigt mycket folk. Mer apelsinklyftor. Dricker massor med Cola, sportdryck och vatten. Tar en del tid på mig och hittar knappt ut. Dax för sista stigningen ”The Wall”. Får mycket energi att gå om 29 km löpare uppför, men det biter rejält nu. Energin börjar tryta. Jag fantiserar om sista kontrollen. Eftersom jag vart här förut, så har jag bra känsla hur mycket som är kvar. Hela loppet har gått i strålande sol. Trots salttabletter, geler och annat så börjar värmen ta ut sin rätt. Rejält trött. En marathonlöpare går om innan toppen. Sista biten är bitvis flack och jag springer på. Sista backen upp: Detta är sista hindret! Sedan kontroll och sista nerförsbacken in till Verbier! What can possibly go wrong? Rätt mycket faktiskt...Vid sista kontrollen stoppar jag i mig på tok för mycket och när jag springer utför får jag ont i magen, håll och måste gå. FAAN! Jag har bara 5 km kvar!! Löpare som jag passerat kommer ifatt... Efter ett tag börjar jag jogga och ontet försvinner sakta. Skönt! Jag har krafter kvar och kan springa på sista biten. Målgången är underbar, jag är trailhigh! Det känns att jag gjort ett väldigt bra lopp, men att jag kom 41:a totalt och 2:a i min klass övergår mitt förstånd. Josephin kommer in någon minut senare och går in på en solid 7:e plats i damklassen. Vilken bedrift!!
Att springa är livet och i denna miljö så är det episkt hänförande. Förstummad av tacksamhet lämnar jag Schweiz. Mot nya äventyr!
Min bästa prestation någonsin. Orden tryter... Att ha privilegiet att kunna genomföra en sån här resa är få förunnat i min ålder och jag är ödmjuk och tacksam för detta. Det är så häftigt att hänga med nya människor som ger energi och är hungriga på livet, på äventyret och givetvis på prestationen!
Resan är en del i förberedelserna för TAR-laget ”Gasa,tjockis!”, bestående av mig och Peter. Vi har på förhand bestämt att uppladdning skall ske på sämsta tänkbara sätt: På tisdag så ger vi oss på ”the Wall”, avslutningen för alla fyra loppen i Verbier Trail. En nätt stigning på 1000 hm på 5 km innan målgången i Verbier. Alla åtta i vårat gäng ger sig hän och vi håller bitvis högt tempo och något långsammare ibland. Vi börjar så smått inse vad vi anmält oss till. Det är riktigt, riktigt brant. På onsdag och torsdag så har Peter och jag det dåliga omdömet att göra två av XAlpine topparna ( det längsta loppet som ingen av oss kör: 11 mil, 8400 hm och 6 itrapoäng). Den första toppen, från Sembrancher via Le Catogne är ett riktigt monster, nästan 2000 höjdmeter upp på mindre än en mil, upp till ”luftig”, teknisk, högalpin terräng vartefter det är ett signifikant stup på tusen hm ned till Champex. Dagen inger respekt och vördnad för de tappra som startar detta monsterlopp. Torsdagen bjuder på toppen Orny på den nätta höjden 2826. Mycket snö och tekniskt även här.
Såja. Fredag ledigt, sedan dax för start! Lördag morgon. Ett gäng, inklusive Peter ger sig iväg tidigt på morgonen för att köra X Traverse (73 km), själv skall jag och Josephin köra Marathon. 45 km och 3500 höjdmeter. Mest höjdisar är en i starten och en på slutet på 1000 hm var. Som väggar. Josephin och jag pratar om att springa ihop, vi verkar ungefär lika snabba tycker vi. Mer om det senare... Start klockan 11: riktigt dålig starttid tyckte vi, man vill iväg på morgonen. Men vi höll på och noja som vanligt och lyckades slå ihjäl tiden. Vi gör en konservativ start och landar någonstans i mitten av 500 startande. Starten är rätt upp i himlen, 1000 höjdmeter på 5 km. Efter att hittat puls och loppkänsla så ökar vi tempot något och börjar passera folk. Vädret är underbart och vi är vid gott humör. Vi håller ihop hela första backen. Uppe på toppen är det vätska, vi är effektiva och gör en bra depå. Första utförslöpan, det jag älskar! Jag går lite fortare än Josephin, lägger mig framför och släpper på. Flyger! Så härligt! Lätt utför 300 hm på 15 km fram till nästa station, Brunet. Apelsinklyftor! Det är verkligen livets mening🤗! Börjar klättra upp mot Col Avouillons på 500hm upp till 2650möh. Efter 300 hm stannar jag till och känner att pulsen ökat. Jobbigt uppför😫. Filmar lite och ser att Josse är påväg ifatt! Hon går snabbt uppför och passerar folk på löpande band.Ger ton av energi! Väntar in henne, vilket behövdes för att hålla hennes tempo och vi går gemensamt upp på toppen. Roligt! Kort nerför för att sedan ta en stigning till över en hängbro och upp i högalpin terräng. Rejält trögt för mig, men vi kommer upp tillsammans. Depå i magisk miljö. Även denna depå går fint. Här någonstans börjar loppet känns det som. 1500 hm utför. En djävulsk lång nedförsbacke. Minnen från KIA kommer fram som mörka regnmoln. När kroppen bröt ihop. Slaktades. Nu är det upp till bevis, vad har min bitvis idoga träning under året gett för effekt? Josephin är snabbare uppför och jag går bättre utför, så parspringandet försvinner som en avlöning. Jag skall spana efter henne vid sista depån om hon inte kommer ifatt när vi klättrar uppför väggen. Alltså: FULL FART NEDFÖR! Dax att se vad jag tål! Benen svarar fint och jag drar på. Härligt som alltid! Springer om med härlig känsla. Fantastisk natur🤗! Och benen håller! Klart det är slitigt men det funkar:Stor lycka! Landar på näst sista stationen, här är det rejält kaos, bakre halvan av 29km löparna har kommit hit så det är väldigt mycket folk. Mer apelsinklyftor. Dricker massor med Cola, sportdryck och vatten. Tar en del tid på mig och hittar knappt ut. Dax för sista stigningen ”The Wall”. Får mycket energi att gå om 29 km löpare uppför, men det biter rejält nu. Energin börjar tryta. Jag fantiserar om sista kontrollen. Eftersom jag vart här förut, så har jag bra känsla hur mycket som är kvar. Hela loppet har gått i strålande sol. Trots salttabletter, geler och annat så börjar värmen ta ut sin rätt. Rejält trött. En marathonlöpare går om innan toppen. Sista biten är bitvis flack och jag springer på. Sista backen upp: Detta är sista hindret! Sedan kontroll och sista nerförsbacken in till Verbier! What can possibly go wrong? Rätt mycket faktiskt...Vid sista kontrollen stoppar jag i mig på tok för mycket och när jag springer utför får jag ont i magen, håll och måste gå. FAAN! Jag har bara 5 km kvar!! Löpare som jag passerat kommer ifatt... Efter ett tag börjar jag jogga och ontet försvinner sakta. Skönt! Jag har krafter kvar och kan springa på sista biten. Målgången är underbar, jag är trailhigh! Det känns att jag gjort ett väldigt bra lopp, men att jag kom 41:a totalt och 2:a i min klass övergår mitt förstånd. Josephin kommer in någon minut senare och går in på en solid 7:e plats i damklassen. Vilken bedrift!!
Att springa är livet och i denna miljö så är det episkt hänförande. Förstummad av tacksamhet lämnar jag Schweiz. Mot nya äventyr!
Kommentarer
Skicka en kommentar