EMBRACE THE UNKNOWN AND GO BEYOND - RACE REPORT SANDSJÖBACKA ULTRATRAIL 2018

Innehåller bl.a. en perverst lång race report från Sandsjöbacka Trail, ultratrippeln 12-14 jan 2018.

Det här är den sanna och ödmjuka berättelsen om när jag, Johan Ahlberg tog mig an Sandsjöbacka Trail Ultratrippeln 2018, ett trail-lopp mitt i januari på tre dagar utanför Göteborg där jag sprang 25 km reflexbana på fredagskvällen, 44 km på lördagen och som avslutning 82 km (50 miles) på söndagen, totalt 151 km och +2660hm.

OBS!

Det här är min första race report (RR) ever och känsliga läsare varnas, även lätt känsliga, den är perverst lång och innehåller mest ultra-rappakalja och är säkert kriminellt tråkig om du inte råkar vara en total insnöad ultranörd som jag. Förstår du inte skämt och ironi ska du sluta läsa här, får du utslag av obskyrt långa intetsägande texter eller folk som bara pratar gott om sig själva så slutar du också att läsa här och skulle någon mot förmodan orka läsa hela smörjan så vill jag bara säga …. Sök hjälp!

Jag pratar kroppsvätskor, inkontinens och blod, en och annan filosofisk tanke och förhoppningsvis minns jag lite förberedelser, utrustning, upplevelser, känslor, uppladdningen innan samt lärdomar och erfarenheter som kommer med sådana här lopp. Jag hänger också ut i stort sett alla mina tränings- och tävlingskompisar och deras dåliga vanor så är du en av dem kan det kanske vara värt att snabbt skumma igenom texten så du i alla fall ser vad jag faktiskt tycker om just dig, ha ha.

Helgen spenderades tillsammans med Olle Berg som också skulle springa ultratrippeln så ”lite” fokus läggs på att beskriva honom och hans något udda eskapader, bl.a. filosoferar jag lite kring hans dåliga omdöme att ta rygg på mig i totalt 21,5 timmar. Tänk er själva, jag hade sett fram emot att få göra de tre loppen själv för att få njuta av naturen och jobba på de mentala och fysiska bitarna i min ensamhet, men icke, vem dyker upp där som gubben i lådan om inte Olle Berg. Det kändes faktiskt lite som att stöta på ultraloppens motsvarighet till Solsidans Ove Sundberg, som att distansen i sig inte var utmanande nog …..

Jag tänkte också på de i min omgivning som INTE håller på med uthållighetsidrott (vilket faktiskt är majoriteten konstigt nog) och alla de funderingar och frågor och ibland förutfattade meningar de har om den här typen av utmaningar och om dem som deltar (vilket tyvärr besannades under helgen). För er så försöker jag också svara på frågan VARFÖR just jag gillar det här med ultra och långt och länge?

Vill också varna dig för att du inte tar dig igenom hela berättelsen under din sedvanliga förmiddagsskit på jobbet.

VAD ÄR DÅ EN RACE REPORT?

Jag måste dock börja med att förklara begreppet race report (förkortas RR) för er som inte vet, typ läs min närmaste familj och släkt (jag är nämligen den enda i min släkt som gillar fysisk ansträngning över huvud taget, resten påstår att de blir sjuka av alla former av fysisk aktivitet som inte innefattar att hämta eller bläddra i en bok, så därför krävs en förklaring, vissa vänner går t.o.m så långt att de kallar mig en ”genetisk återvändsgränd” och ”avart” i mitt släktträd).

En race report är helt enkelt en slags subjektiv dagbok/novell som beskriver ett äventyr, utmaning eller tävling som någon gjort eller försökt att göra och den fyller olika funktioner beroende på vem du är och vad du har för relation till den som skriver och/eller till den utmaning/tävling/typ av tävling som beskrivs.

I enstaka fall ballar skribenten ur och skriver en hel roman med pretentiös titel vilket tyvärr skett i just det här fallet. Vill dock försvara mig med att du faktiskt får tre lopp i samma race report, snacka prisvärt, lite som ett kinderägg (från helvetet).

För den som skriver så funkar det som en bra summering av vad som faktiskt hände innan, under och efter ett lopp/utmaning/äventyr och den kräver att man sätter sig ner och funderar och reflekterar, frågan är bara hur ärlig man vågar vara mot sig själv och sin omgivning (många skribenter saknar tyvärr totalt självinsikt eller kritiskt tänkande, #metoo). Beroende på hur ödmjuk du är leder det kanske till nya lärdomar som talar om vad du behöver ändra på för att lyckas (ännu) bättre nästa gång.

Många RR skrivs också med ett stort mått av humor och ironi där du får möjlighet att slänga lite käftsmällar till höger och vänster (förhoppningsvis med glimten i ögat men vissa saknar den talangen, #metoo). Det står också skribenten fritt att fabulera hej vilt för att därigenom kanske själv framstå i bättre dager än vad som faktiskt var fallet eller för att få medtävlare att verka svaga och veka och just det här privilegiet har jag verkligen tagit fasta på.

- Ja ja tänker du, det låter logiskt men varför göra dagboken publik din egocentriska ultra-mupp, du kan ju hålla den för dig själv?

Ja, det är faktiskt en helt relevant och bra fråga och för ”vanliga” vänner och släkt/bekanta är det ju faktiskt inte helt självklart att en RR är så kul att läsa, kanske inte för någon faktiskt, men sist jag kollade så var luften fri så det är lite upp till var och en att göra vad de vill. Tröttnar man är det bara att klicka sig vidare ut i cyberrymden…. det hade jag gjort HÄR, ha ha :-)

Vidare kan en RR vara en ypperlig källa till information och inspiration för andra människor som ska göra liknade utmaningar i framtiden eller kanske t.o.m. göra samma lopp någon gång. Jag personligen läser alltid igenom ett antal RR innan större tävlingar både för att hitta tips och trix men också för att få inspiration. Även dokumentärfilmer på nätet/youtube är grymma som inspiration och kunskapskällor, kolla den här sidan exempelvis men jag vill varna för att du kommer bli beroende - The Trail Running Film Archive.

En klar favoritfilm som de länkar till är The Barkley Marathons - The race that eats its young - som bl.a. finns på Netflix. Se den! Total galenskap! Om jag vill göra loppet? Konstig fråga kan jag tycka men…. you bet! Skulle jag klara det…. njaeee, chansen är väl si sådär 1 på 1.000.000 ….. men den som lever får se.

Snark vad tråkigt… vad går han på?

… okej då, nu börjar vi närma oss…. (eeeh)

BAKGRUND OCH ERFARENHET

I grund och botten pysslar jag med löpning, cykling (både racer och MTB) och simning men jag älskar det mesta som har med utmaningar, äventyr och uthållighetsidrott att göra som ex.vis trail- & ultralöpning, swimrun, randonnee/topptur, längdskidor, långfärdsskridskor och triathlon, jag gillar variationen helt enkelt. Och ett äventyr behöver inte vara att korsa Grönland på skidor med förbundna ögon i bara kalsonger utan det kan vara en 3 km reflexrunda i mörkret tillsammans med mina barn, det är också ett äventyr. Oftast handlar det om att uppleva saker, helst i naturen, som är lite utanför vardagens ramar och som ger lite puls, gärna tillsammans med flera, varken mer eller mindre (kanske ska förtydliga att jag ändå pratar träning här din snuskhummer).

Jag brukar träna mellan 5-10 timmar i veckan beroende på säsong och vad som ligger framför mig och hur livet ser ut runt omkring. 2017 fick jag ihop ca 360 timmar inkl. de tävlingar jag ställde upp i så det är ungefär en timme per dag i snitt men det varierar ganska mycket över en säsong. Jag försöker helt enkelt periodisera min träning lite så vissa perioder är mer intensiva medan andra är lugnare.

Gällande uthållighetsutmaningar har jag gjort enskilda klassikerlopp mellan åren 2010-2017 som Vasaloppet 4 ggr, Lidingöloppet 2 ggr och Vätternrundan 3 ggr, klassikern 2012, Ironman Kalmar 2014 och 2016, Stockholm Triathlon 3 ggr, Åre Extreme Challenge 2014, Cykelvasan 4 ggr, Lidingö MTB 4 ggr, Gran Fondo New York 2015 samt ett 10-tal längre swimrunlopp sedan hösten 2015 där ÖtillÖ 1000-lakes i Tyskland 2016 och Rockman Swimrun i Norge 2017 får anses ”mest fostrande”.

Rockman Swimrun 2017 - många höjdmeter tillsammans med Elin Sterner

ÖtillÖ 1000 lakes 2016 - kall tillställning tillsammans med Linda Doktár.

Gällande just ultralöpning så har jag egentligen bara tre lopp i bagaget och det är;

- Blåfrusen i december 2016, 74 km och ca 1000 hm, där jag sprang t.o.r. på en vandringsled vid namn Blå leden mellan Åkersberga och Vaxholm.

- Åda Wildboar Race i april 2017, 52 km och +1300 hm där jag sprang på Sörmlandsleden och Bolistbanan mellan Nynäs slott och Åda/Tullgarns slott (strax norr om Trosa)

- KIA Fjällmaraton i aug 2017, 43 km och ca 2000hm, där jag sprang över tre fjäll mellan Vålådalen och Trillevallen i närheten av Åre.

- bla bla bla.. who cares?

VARFÖR SANDSJÖBACKA

Varför jag valde just Sandsjöbacka ultratrippeln som första lite längre lopp var helt enkelt att det kändes som ett bra ”instegslopp” för att testa lite längre distanser, men under något mer kontrollerade former än vad som gäller under ett renodlat 100-miles-lopp. Arrangörernas upplägg med att du nästan springer 100 miles (som är 161 km, trippeln i Sandsjöbacka är 151 km, + 2660hm) fast under tre dagar i tre olika lopp kändes helt enkelt klockrent och det skulle också fungera som ett bra test inför mitt nästa stora mål som är att springa ett lopp på just 100-miles i Skåne i slutet på juli (THE GAX 100 MILES).

Man kan kanske säga att jag via Sandsjöbacka gläntade lite på dörren till de riktigt stora löparutmaningarna i ultravärlden och det kanske verkar märkligt för icke insatta att ett lopp på tre dagar och totalt 151 km ses som ett ”insteg” och att "glänta" på dörren till något större men ultravärlden med alla dess utmaningar är nästan ogreppbart stor och lever sitt eget parallella liv i en slags Matrix-värld något i skuggan av alla mer ”vanliga” och kända löptävlingar, i alla fall för det stora flertalet av oss.

UTMB

Ytterligare ett starkt vägande skäl till att jag valde Sandsjöbackas ultratrippel var också att den ger 5 ITRA-poäng vilket jag kommer behöva för min ansökan till ett av mina mer långsiktiga mål vilket är att springa en bergsultra runt Mount Blanc-massivet som heter UTMB med start och mål i Chamonix (Ultra Trail Mount Blanc, 171 km, +10.000 hm, 46,5 timmar maxtid, ett av världens största bergsultralopp, kanske det största, med 2.300 startande och tittar du på den här trailern så förstår du kanske lite mer varför så många vill springa där -

--> UTMB Perspectives).

Vissa lopp kräver nämligen att du har ITRA-poäng för att du överhuvudtaget ska kunna ansöka dit och ITRA (International Trail Running Association) är en organisation som bl.a. listar alla traillopp i världen som ger poäng samt ackrediterar poäng till loppen (mellan 1-6 poäng beroende på längd, höjdmeter, årstid och andra försvårande omständigheter som ex.vis extrem hetta eller kyla) så vill du hitta en massa sköna ultror i alla världens hörn ska du spana in deras databas. Varning dock för att du kan få sjukdomen anmälningstourettes som de flesta av mina träningsvänner, inkl. jag själv, lider av. Vill du få en inblick i hur illa det kan gå med den sjukdomsbilden kan du alltid höra med Jacob eller Åsa (skriver inte ut några efternamn, de som vet vet).

Att överhuvudtaget kunna köpa en lott till ansökningsförfarandet till UTMB kräver att du har 15 ITRA-poäng på tre ultralopp inom en två-årsperiod, underhåller du dessutom poängen så är du garanterad en plats på tredje ansökningsförsöket. Min plan är därför att samla poäng på tre olika ultralopp under 2018-19 så att jag kan söka till UTMB 2020 och sen om det behövs får jag springa fler lopp för att underhålla poängen. Funkar planen så är jag alltså garanterad plats senast 2022. Då är jag 52 år och på toppen av min löparkarriär, ha ha.

Var det någon som påstod att löpning är enkelt? Du måste f--n ha dubbel magisterexamen i teknisk fysik för att förstå allt (eller skaffa dig en Olle).

På länken nedan har du ett längre sammandrag av 2017 års UTMB, kolla starten så förstår du att bergsultra är en enormt stor sport i alperna och i synnerhet runt Chamonix, där eliten är stora världsstjärnor, nästan som i Sandsjöbacka, men bara nästan - The UTMB 2017

FÖRBEREDELSER SANDSJÖBACKA

Magisk löpning i fjällen - Christoffer på väg mot Storulvån.

Sista tävlingen 2017 var Cykelvasan i augusti så efter den har jag stegvis anpassat min träning mer mot traillöpning och längre distanser. Sprang även runt en långhelg i Jämtlandsfjällen i september med min sambo Lotta och 10 andra härliga löparvänner där vi under 3 dagar lyckades få ihop drygt 60 km episk löpning mellan fjällstationerna i Jämtlandstriangeln. Säger bara fjäll-löpning om hösten. Bästa grejen!

Tyvärr halkade jag och gjorde illa högerknät helgen efter fjällen (observera, ej under träning….) så efter det blev det vila och en massa rehab efter ett program från min sjukgymnast Tobias Ydén på Access Rehab i Hammarby Sjöstad (har du tränings- och löpningsrelaterade problem så kan han sin sak). Körde även mycket MTB och började simma igen under den här tiden för att behålla träningsmängden utan att slita allt för mycket på benen. Lyckades gradvis ta mig tillbaka ut i skogen igen och började så smått öka på distanserna. La även in en del styrke- och rörlighetsövningar efter påtryckningar från Tobias (har du sett en gravid flodhäst göra yoga kan det ha varit jag). Eftersom mitt långsiktiga mål är att kunna springa många år framöver och även öka distansen och ansträngningsnivån så har vi tagit fram ett rehab-prehab-program som ska göra min kropp starkare och tåligare, jag blir ju inte direkt yngre heller så det är mycket som ska funka för att jag ska hålla i längden.

Första riktiga långpasset efter fjällen sprang jag i mitten på oktober men fick direkt nya känningar i knät så det var bara att backa bandet igen. Nytt möte med Tobias där vi satte nya ”regler” för min träningsplan fram t.o.m. Sandsjöbacka där löpningen blev starkt reglerad och begränsad och här måste jag säga att jag för första gången var rätt orolig för min start. Började lugnt igen, körde mycket cykel, simning, styrka och rörlighet samt kortare löprundor så nästa långpass kom först i mitten på november. Men skam den som ger sig och härifrån har det tack och lov varit i stort sett problemfritt, har lyckats hålla mig frisk och skadefri även om jag haft lite känningar i knät då och då. Har fått in 3-4 löppass i veckan varav minst ett långpass trail och ett längre reflexpass i tuff terräng fram till veckan innan start.

Kulmen nåddes i vecka 50 då jag fick ihop nästan 60 km igen med ett fantastiskt långpass i Tyresta Nationalpark söder om Stockholm på hela 35 km som pricken över i:et. Då var vi hela 12 personer som var ute och levde livet i den trolska skogen och det bergiga brandområdet som finns där. Vilken dag! Har du aldrig varit där så kan jag varmt rekommendera en vandring eller löptur i området, det finns ett 10-tal markerade leder och otaliga stigar in i nationalparken (www.tyresta.se). Ett måste! Så vackert och väldigt speciellt.

Utsikt över Stensjön i hjärtat av Tyresta Nationalpark.

Därefter har jag successivt trappat ner löpträningen vilket delvis skedde naturligt med julhelgen som kom där samt en lugn vecka i fjällen tillsammans med Lotta, barnen och några vänner över nyår. Där var det bara fokus på skidåkning, umgänge, slappa i underställ samt god mat och dryck vilket var behövligt ur alla aspekter men jag lyckades klämma in ett riktigt bra backpass i mörkret mellan skidåkning och after ski en dag. Tack för tips Ulrika Sterner!

Veckan innan loppet sprang jag ”bara” totalt 26 km uppdelat på ett lugnt distanspass tillsammans med Lotta och ett fostrande backpass i Väsjöbacken under ledning av ciceronen Jacob Wollberg. Ett grymt pass som vi kört några gånger under hösten vilket så här i efterhand troligen var en av de avgörande faktorerna för att jag tog mig i mål i Sandsjöbacka. Just att regelbundet köra lite längre backpass (2-4 timmar) i långsamt tempo kanske 1-2 ggr i månaden tror jag är nyckeln för mig att klara längre race i framtiden, det bygger styrka och uthållighet och utmanar mig mentalt, perfekt för ultra helt enkelt.

På måndagen innan racet körde jag ett lite snabbare tempo-pass tillsammans med Lotta innan det blev total vila resterande dagar. Hade i.o.f.s. tänkt att springa lite lätt en dag och simma en dag men kände mig lite småkrasslig så jag vilade istället.

UTRUSTNING

(Varning!! Nedan kommer ett totalt haveri i prylnörderi så hatar du sådant scrollar du dig bara vidare).

Gällande utrustning hade jag redan det mesta när jag anmälde mig (de som säger att löpning är så enkelt för att det egentligen bara behövs ett par skor…. DE LJUGER och fattar verkligen ingenting, ha ha) men efter att ha läst en massa RR från tidigare år (sammanfattningsvis så har det varit blött & kallt) samt från en massa andra längre ultror så bestämde jag mig tidigt att jag skulle införskaffa två nya par trailskor i 1-2 storlekar större än vad jag normalt springer i, dels för att jag på längre pass över 2 mil haft problem med fötter som sväller med blåa tånaglar och värkande tår som följd men också för att jag ville få plats med ett par Sealskinz (vattentäta strumpor som också värmer skönt när det är kallt och blött) och innanför dem kanske ett par andra strumpor, dvs. totalt två par strumpor.

Skovalet föll på ett par odubbade trailskor från Salming (Trail 5) som jag hittade på rea samt ett par med ståldubbar från det relativt okända finska märket VJ Sarva (Xero 4), båda i storlek 47, normalt har jag 45. Sen tidigare har jag också ett par odubbade Salomon Speedcross 3 i storlek 47 som skulle få följa med och som jag vet funkar i kallt klimat (dock är de inte hundra när det gäller ren is eller blöta förhållanden för att materialet suger åt sig så mycket vatten).

Planen var också att hinna experimentera med skorna under hösten samt pröva ut lite olika par strumpor som jag skulle ha närmast huden. Skorna och Sealskinz var perfekta men med bara Sealskinz fick jag skavsår så när jag provat det mesta slutade det i att jag under Sealskinz använde tåstrumpor (tänk fingervantar för fötterna) i ull från Injinji som passade mig perfekt. Att varje tå får ”bo” i en egen ficka gör att tårna inte skaver mot varandra vilket är relativt vanligt på längre lopp (hade jag läst).

I övrigt var planen att i stort sett ta med mig alla löparkläder jag ägde och allt som var hudnära skulle vara i ull (förutom löpartightsen som var i syntet, tog med med en sommar- och en vintervariant), dvs. strumpor, kalsonger, tröja, handskar, buff, pannband och mössa i ull.

Hade också med mig vind- och vattentäta skalkläder för säkerhets skull i form av löparbyxa, skaljacka, pannband och en mössa samt en gäng olika varianter av diverse mellanlager ifall det skulle bli kallt. Ytterst tänkte jag springa i en tunn vindtät skaljacka med huva samt den extra lite kraftigare och helt vattentäta i ryggsäcken.

Packade också ner extra buff, fleecemössa, rånarluva, solglasögon, skidglasögon, tunnare dunväst och dunjacka och min bästa cykelregnjacka ifall det skulle bli något hastigt väderomslag. Slängde även med en gul reflexväst samt mitt race belt för fäste av nummerlappen (så slipper du fästa nummerlappen på något klädesplagg mha. säkerhetsnålar vilket förenklar ex.vis byte av kläder under ett lopp).

Två pannlampor fick följa med, en kraftigare med externt batteripack för fredagens äventyr (tänk extraljus på bilen) och en lättare för lördagens och söndagens lite längre turer och den som inte satt på huvudet skulle tas med som back-up i rygga eller drop-bag beroende på dag.

I första-hjälpen-påsen fanns en elastisk- och steril binda, plåster, skavsårsplåster/Compeed, Leukoplast/skavsårstejp, sårtvättservetter, Alvedon, Ipren, liten burk vitt vaselin, alcogel och ett tomt rör Treo där jag pillat ner toalettpapper. Även en säkerhets-/värmefilt packades ner ifall jag skulle bli stillasittande en längre stund.

Under hösten har jag använt mig av två olika ryggsäckar lämpade för längre dagsturer, en lite mindre västliknande som rymmer 12 liter och en lite större som rymmer 15 liter och båda fick följa med, man vet ju aldrig. Båda ryggorna hade även bra med fickor/förvaring fram vilket jag älskar (lätt att nå allt) där jag bl.a. brukar ha 2 st. mjuka flaskor på 500 ml vardera. Tog även med mig en midjeväska och en vätskeblåsa på 1,5 l för säkerhets skull.

Jag tog även med 4 vattentäta förvaringspåsar i olika storlekar, som inte bara skulle skydda mot yttre väta utan även mot svett/värme som går igenom ryggsäckens tyg, och där skulle jag stoppa all utrustning som skulle ligga i ryggsäcken.

I energiväg tog jag med mig 10 energibars och 3 shot bloks från Clif, 2 pkt Dextrosol, 6 Snickers, massa godis (salta fiskar, bilar, gräddkola, skumbananer och frutis), 6 gel från Vitargo, 1 påse chasewnötter, sportdryck med elektrolyter från High5, Resorb sport, salttabletter från SaltStick och magnesiumtabletter från Great Earth.

Energi- och godishyllan - bara att plocka på sig innan start.

Utöver energin ovan var planen att äta en ordentlig måltid innan respektive race samt stanna på varje energi- och vätskestation och typ äta allt som erbjöds (varierande utbud beroende på station och lopp men totalt på alla stationer fanns ex.vis köttbullar (även vego), buljong, nudelsoppa, chips, smågodis, apelsinklyftor, chokladbollar, saltgurka, te, kladdkaka, kanelgifflar, rulltårta, chokladrån, Japp, torkat och rökt salt kött och liknande). Vidare var planen att alltid ta minst 2-3 muggar av varierande innehåll av det som fanns av sportdryck, vatten, cola, blåbärssoppa och kaffe samt alltid be funktionärerna att fylla på mina mjuka flaskor med ny sportdryck eller vatten.

ÄNTLIGEN, va f—n är det frågan om…? mannen har ju skrivdiarré!

———

FREDAG 12 JAN

Vaknade hemma i Täby med lätt huvudvärk och kände mig lite smårisig men hoppades att det skulle gå över under dagen, vet också med mig att det är en vanlig känsla hos mig när något stort är på g, men jag kan aldrig vara riktigt säker. Hade även känt mig lite risig under veckan och därför skippat all onödig rörelse. Bara att gilla läget och avvakta. Fick iväg barnen till skolan, käkade frukost, packade ihop det sista och åkte in till Centralen där jag tog X2000 11:16 som skulle vara framme i Göteborg 14.30. Tog en huvudvärkstablett och sov en timme på tåget och vaknade som en ny människa. Tack Alvedon!

Hann även med ett samtal till min vanligtvis ständige följeslagare Andreas Mühlich som jag känt sedan gymnasietiden. Vi har gjort otaliga tävlingar, äventyr och resor ihop och känner varandra innan och utan så att prata med honom innan ett större äventyr hör liksom till. Megapepp i kubik. Han om någon vet hur man boostar mig!! Han viftade också som väntat undan mitt gnäll med orden.. - Ja, ja, du behöver inte vara orolig, så där låter du alltid! Du är stark! …. ha ha, så var det med den saken. Tack Andreas! Jag behöver dig.

Väl i Göteborg var det lite ändrade planer så jag skulle bo på Gothia Towers tillsammans med en kille vid namn Olle Berg som kommit ner redan på förmiddagen. Olle, som också skulle springa Ultratrippeln, lärde jag känna i slutet av 2015 på Niklas Svidén och Zengun ABs lunchsimning på fredagar i Eriksdalsbadet ledda av den ökände simcoachen Mikael Rosén (Human Ambition). Fredagssimningen togs senare över av SPIF Triathlon där Olle nu är ordförande och han var även med på turen genom Tyresta nationalpark då vi hann prata en del och vi förstod att vi båda skulle springa ultratrippeln, samt att jag hört om honom på Facebook och korta samtal under simningarna (var det någon som fattade vad jag skrev??). I vilket fall, vi kände till varandra, vi hade pratat med varandra, men vi kände inte varandra så väl, det är väl en bra sammanfattning.

Vem är då Olle? Jo, eftersom han är lite unik i sammanhanget uthållighetsidrott så behövs faktiskt en utförligare beskrivning för om det är någon motionär som gjort en massa galenskaper och stolleprov så är det verkligen Olle. That’s for sure! Bl.a. har han 14 triathlon på Ironman-distansen på kontot och han har simmat, cyklat och sprungit mellan Göteborgs skärgård och Stockholm på tre dagar (UltraTri Sweden) …. fattar’u! Han har också deltagit i Ultraman 2 ggr varav en var Ultraman World Championship på Hawaii 2017 (ett 3-dagars-race; dag 1: 10 km simning i öppet vatten med vågor och strömmar + 145 km cykling, dag 2: 276 km cykling, dag 3: dubbelt marathon, 84 km löpning) och mig veterligen är det bara två svenskar tidigare som gjort den, bl.a. Jonas Colting. Att nämna allt han gjort kräver en egen avdelning på Stockholms stadsbibliotek men jag tänkte att om jag listar några av de större tävlingarna han gjorde bara under 2017 så får du en hint om vilken liten kiss- & bajsnödig micro-rookie jag var i jämförelse….

18 feb Arctic Ultra, 100 miles (161 km löpning)

22 apr Täby Extreme Challenge, 100 miles (161 km löpning)

7 maj Lidingö Ultra, 26 km (pacer)

20 maj Ironman Lanzarote

3 jun Stockholm marathon

10 jun Stockholm swimrun

11 jun Borås swimrun

17 jun Ecotrail Stockholm, 80 km

8 jul GAX, 100 miles (161 km löpning)

13 aug Ångaloppet Swimrun

26 aug Sigge Tuna Swimrun

27 aug NOW Challenge, 14 km öppet vatten

4 sep ÖtillÖ World Championship, 75 km swimrun mellan Sandhamn och Utö

16 sep Black River Run, 100 miles (161 km löpning)

23 sep Lidingöloppet 30 km

24-26 nov Ultraman World Championship, Hawaii

- Ja, ja, så ni var två träningsmuppar från samma beundrarklubb på samma hotellrum, varav minst en med en väldigt komplicerad sjukdomsbild, so what? Kom vidare.

I vilket fall så såg jag verkligen fram emot att hänga med en så erfaren ultra-kille och planen var att mjölka honom på så mycket information, kunskap och erfarenhet jag kunde under våra 3 dygn tillsammans. Det gäller ju att passa på, eller hur? Jag är en komplett nörd så jag vill veta allt. Stackars Olle… han måste trott att han hamnat med en äkta stalker, ha ha.

Jag vet sedan tidigare också att Olle hade stenkoll på allt från träningsupplägg, vilka tävlingar som finns, vilka kvallopp man ska göra för att kunna ansöka, vilka knep som finns för att komma med i vissa tävlingar, hur kroppen fungerar under ansträngning, fysiologi, kroppens anatomi, skador och rehab, bra nyttig mat, uppvärmning, yoga, återhämtning, återhämtningsmat, sportdryck, utrustning och prylar (japp, jag har äntligen mött min överman gällande (onödiga) prylar, BIG TIME, Olle… du måste söka hjälp) plus alla hans lopp han gjort och den erfarenheten han samlat på sig … så JA, Olle var den perfekta mjölkkon. En livs levande mr Wikipedia för uthållighetsträning och tävling helt enkelt.

Och som han levererade!!

Ni som också är nördar hade häpnat… Likt Saga Norén i Bron levererade han trovärdiga, korta och koncisa svar på alla frågor utan att använda ett enda onödigt ord (dvs. en total motsats till mig). Och alla anekdoter från hans tävlingar…. här pratar vi komik i världsklass…. bl.a. varför han var tvungen att ta bilen 100 m för att gå på toaletten efter High Cost Ultra på 120 km, + 3600hm 2016 eller varför han varit tvungen att backa över trösklar efter de jobbigaste ultraloppen….. Det var länge sedan jag garvade så mycket. Det finns så mycket humor i ultra, helt klart. Tack Olle!

- Fuck Olle, tänker du nu kanske men så får du inte tänka, här är vi snälla, Tack Olle ska du tänka, vilken tur att du var med så att Johan kanske kunde ta och lära sig ett och annat för en gångs skull …, så ska du tänka.

Att Olle och jag hamnade i samma hotellrum var mest en slump ….. från början var nämligen planen att jag och en annan löparkompis (Ragnar Wallebom) som jag lärt känna under hösten skulle resa ner och hem tillsammans och vi hade bokat varsitt rum på ett vandrarhem men tyvärr blev han sjuk och fick ställa in. Snacka om ridå! Jag led verkligen med honom även om det var helt otänkbart att han kunde köra loppet. Tänkt dig själv. Du anmäler dig långt innan och börjar planera och träna för just den tävlingen och sen så blir du risig veckorna innan när du bara dagarna innan det har varit i ditt livs form. Så j-vla surt. Nu kan jag dock glädja er med att han naturligtvis inte lagt sig ner för att dö utan han har redan börjat smida planer på nya utmaningar 2018!! Gôtt! Bl.a. har han anmält sig till det här loppet … och ni som kanske tycker att jag är galen, ha ha. Ragnar, Ragnar, vad har du gett dig in på?

- Människa…. kom till the f—ing point!

Okej då…. När jag kom upp till rummet vid 3-tiden var Olle ute och shoppade mat/energi så jag började förbereda för kvällens race, la fram allt jag skulle ha på mig, packade ryggsäcken med obligatorisk utrustning + lite till, bl.a. en extra pannlampa, stoppade ner energi och blandade sportdryck, packade målgångsväska etc.

Jag noterade samtidigt den något udda musiken som han satt på innan han drog ut för ur högtalarna skrålade på en i och för sig behaglig ljudnivå tung rap- & hiphop-musik och då pratar vi inte mys-Petter-liknande rap utan mer hardcore gangsta rap álla växa-upp-i-förorten-med-ensamstående-mamma-och-vidrig-styvfarsa-knarka-skjuta-dö rap. Gillade vad jag hörde men trodde verkligen inte Olle var sån, ha ha. Förlåt, men Vivaldi hade faktiskt känts mer som hans musik. Vad fel jag hade. Snacka om förutfattade meningar.

Tiden gick och jag undrade vart Olle tagit vägen, hade tidigare fått ett mess om att han skulle vara tillbaka inom kort. Jag började bli hungrig och planerade för att gå och käka något snabbt nere i lobbyn när han plötsligt dök upp med två fyllda matkassar ur samma hiss jag precis skulle kliva in i. Han såg lite stressad ut och sa att vi (läs han) hade lite brådis så in på rummet igen där vi (han) packade ihop det sista innan vi (han) satte på oss (sig) tävlingskläderna. Olle passade även på att käka lite tills han verkligen insåg att det nu var dags att dra och då styrde han effektivt om fokus från energi (inte mat, i ultravärlden pratar vi tydligen energi) till utrustning och snart var vi iväg till spårvagnen och sen bussen som skulle ta oss till starten nere i Lindås. Vi ville vara där ca en timme innan start för att ha god tid att hämta ut start-kit:et med nummerlappar, karta och en GPS-puck som vi skulle ha med oss av säkerhetsskäl, sen vill man alltid ha lite tid att fibbla med det sista innan startskottet går.

På vägen dit resonerade vi lite om vårt mål med helgen och tänkta tider och när han hörde mina uppskattningar undrade han försiktigt och lite ironiskt om jag hade tänkt springa eller gå, ha ha, en typsik ”bromans” föddes där och då. Jag var i alla fall klar med att mitt huvudmål för helgen var att slutföra alla lopp för att därigenom få känna på distansen och hämta hem mina 5 ITRA-poäng.

Mål nr 2 som inte var i konflikt med mål 1 var helt enkelt att få uppleva alla härliga stigar och vandringsleder som vi skulle springa på söder om Göteborg, naturen lockade helt enkelt och det finns inget bättre än att få uppleva nya stigar. Under helgen skulle jag också nå både längsta löptid i ett sträck (tidigare 10h:43min under Blåfrusen) och distansrekord (tidigare 74 km på samma Blåfrusen) om jag lyckades slutföra söndagens lopp vilket kittlade lite. PB är alltid ett PB.

Längre ner i min målbild fanns även en liten önskan att göra allt på en hyfsat bra tid, problemet var bara att jag aldrig sprungit så lång tidigare så vad var en bra tid? På mer vanliga distanser som 10 km, Lidingöloppet, marathon och halvmarathon vet jag vad bra tider för mig är men inte på sådana här lopp. Risken med att försöka springa på en "bra tid" är också att du kör slut på dig själv och tvingas bryta vilket inte var ett alternativ. I vilket fall så landade jag i en uppskattning som var ca 3-3,5 timmar för fredagens 25 km, 6-7 timmar för lördagens 44 km och 12-13 timmar för söndagens 82 km. I de tiderna hade jag också tagit hänsyn till att jag skulle springa tre dagar i rad och därför inte kunde maxa på något av loppen vilket med facit i hand skulle visa sig vara svårt att praktisera fullt ut.

Jag hade heller aldrig sprungit på tävlingsbanan förut och det som kan påverka löptiden och det tempot du kan hålla utöver erfarenhet, träningsbakgrund, aktuell löpform, distans och rådande väder under tävlingsdagen är även hur själva banan är beskaffad gällande faktorer som ban- & höjdprofil (kupering, antal höjdmeter, lutning på backar etc.) och underlag (grusväg, asfalt, motionsspår, hårt packad stig, rötter, stora stenar, gräs, berg och klipphällar etc.) samt hur väder och vind påverkat underlaget dagarna innan racet (är det torrt, blött, lervälling, frusen lera, ishalka, snö etc.) så det var grova uppskattningar men det är alltid bra med en plan som du vartefter får revidera om den visar sig svår att hålla.

Olle var också klar med sina mål och det var kort och gott att få 5 ITRA-poäng (han skulle bli garanterad en plats i UTMB 2019 om han fixade 5 poäng). Han hade också gjort det här loppet för två år sedan och hade alltså en tid att jämföra mot vilket kan vara både bra och dåligt men det resulterade i alla fall i att han hoppades på att springa något snabbare än mina uppskattningar. Men vi båda var överens om att allt kunde hända och inget var säkert så det fick bli vad det blir. Vi hade i alla fall varsin plan för hur allt skulle genomföras, i och för sig teoretisk men en plan är en plan.

När vi klev av bussen i Lindås så fanns det en liten indisk snabbmatsrestaurang som sett sina bästa dagar någon gång i början på 70-talet men jag behövde ju mat så jag gick in för att beställa något snabbt. Olle och ytterligare en ultrakille som hade anslutit sig till vår skara, Håkan Terelius (som Olle kände från UltraTri Sweden) var mycket tveksamma till att äta där, både för att det var så nära inpå start men också för att det såg så risigt ut, men jag stod på mig och alla som känner mig vet att om jag är hungrig så äter jag vad som helst, när som helst, hur som helst. 

Diarrébilden

Tipset från coachen var i så fall att bara äta ris och någon grönsaksblandning vilket jag typ gjorde, det blev lite cashewnötter och kyckling också i en sås gjort på jordnötssmör och allt slank snabbt ner (skickade en bild till grabbarna som gått i förväg och senare på kvällen undrade Olle vad det var för diarrébild jag skickat, så okej då, jag erkänner, det kanske inte såg jätteaptitligt ut men det funkade finfint för mig).

Hann under ”middagen” även prata lite snabbt med Jacob Wollberg som är den jag springer allra mest med uppe i Stockholm och han gav mig den sista peppen jag behövde. Tänk så enkelt. Bara ett samtal bort så får du den boost du behöver. Tack Jacob!

Sen gick jag upp till skolan där starten skulle gå och hämtade ut startnummer och gps, lämnade in min målgångsväska med fräscha kläder, handduk, duschtvål, jacka, mössa etc. och sen var det bara invänta starten inne i skolans gymnastiksal tillsammans med Olle och Håkan och 174 andra. Ca 15 min innan start klev jag ut i mörkret och körde en lätt uppvärmningsjogg och mina stretchövningar av vaderna som jag fått av min sjukgymnast. Sen ställde alla upp i startfållan där jag snabbt hann surra lite med andra deltagare innan startskottet gick och vi var iväg (filmsekvens från starten).

SANDSJÖBACKA NIGHT TRAIL, 25 KM REFLEXLÖPNING

Jag försökte hålla igen lite efter starten men det var svårt, alla galopperade iväg som kalvar på grönbete (även Olle och Håkan) och jag sprang faktiskt inte om en enda människa på första halvan av loppet så jämfört med alla andra tog jag det rätt lugnt även om tempot troligen var lite väl högt för mig med tanke på kommande dagar. Ja ja, ingen minns en fegis…. (eeh JO, men ingen minns ett pucko).

Jag kom till min förvåning ikapp Olle (som hade någon känning i rumpan) efter några km och sen höll vi ihop resten av loppet förutom på upploppet då han drog iväg i en djävulusisk spurt, tänk dig den tecknade figuren Gråben, hade jag försökt mig på något liknande hade jag gått sönder…

Vädret var väldigt behagligt, runt nollan med lite lätt snöfall på slutet. Banan innehöll mycket fin och teknisk trail där vi mest sprang i vår lilla ljusbubbla i pannlampornas sken och snackade diverse ultra-blaj. Underlaget var otroligt blött och lerigt med många hala stenar och rötter överlag så jag var väldigt glad över mitt skoval (VJ Sarva, Xero 4, ståldubb) och mina Sealskinz + Injinji tåstrumpor som höll mig torr om fötterna. I övrigt hade jag tunn ulltröja + vindjacka, långa sommartights med shorts över och pannband. Buff, ullhandskar och en tunn ullmössa låg lättillgängligt i ryggan ifall jag skulle börja frysa vilket jag inte gjorde. Jag hade valt den större ryggan så jag hade plats för det mesta och lite till. Körde även utan vätskeblåsan utan använde bara mina 2 mjuka 500 ml flaskor vilket funkade finfint hela helgen.

På slutet lånade jag ut min extra pannlampa till en kille vars batterier dött mitt i djupaste Mölndalsravinen. Trots min fina gest hade han det dåliga omdömet att gå i mål ca 5 sekunder före mig och det visade sig att han också sprang ultratrippeln, va f—n, får man göra så? psst jag är ironisk (bäst att säga det för man vet ju aldrig vilka som läser).

Kände mig pigg och stark hela loppet och all min trail- och backträning visade sig vara väl investerad tid för ute på trailen både uppför och nerför och i stökig terräng var jag stark och snabb, dock lite för snabb för mitt eget bästa men otroligt svårt att veta där och då. Borde med facit i hand kanske sprungit ca 30 sekunder långsammare per km.

Banan vi sprang på var alltså 25 km och +480 hm och gick på Sandsjöbackaleden, genom Mölndal och den otroligt coola Mölndalsravinen, över Änggårdsbergen (med en fantastisk utsikt över ett upplyst Göteborg) innan vi avslutade genom Botaniska trädgården och Slottskogen och gick i mål på Slottskogsvallen inne i Göteborg (samma mål som för Göteborgsvarvet). En energistation fanns efter 14 km vid Sisjön och där var också kvällens enda cut-off tid efter 2 timmar som på förhand kändes väldigt tight så det var första målet att klara vilket gick galant. Maxtiden i mål var satt till 4 timmar och det kändes lugnt.

En löpare vid namn Marcus Kjellberg gjorde en film från sitt lopp där du får en bra känsla för mörkret & terrängen, längd 2 min 28 sec - kolla här >>

Ban- och höjdprofil 25 km

RESULTAT 25 KM

- 217 anmälda, 177 st. kom till start, 3 bröt, 174 gick i mål.

- Av dessa 177 var det 39 st. (av 51 anmälda) som skulle springa ultratrippeln, 1 person av dessa bröt under fredagen.

- Herrvinnaren Enar Andersson sprang på 1:56:30 och damvinnaren Colette Coumans på 2:25:28.

- Håkan, #43, fick 2:31:21 och plats 59.

- Olle, #36, fick 2:42:28 och plats 85.

- Jag, #23, fick 2:42:41 och plats 89

POST RACE FREDAG

Alla tre kände sig nöjda med dagens lopp och vi hängde kvar i värmen i måltältet en kvart för att surra lite med andra deltagare och få i oss lite soppa, kaffe och annat smått och gott som fanns där, bl.a. en återhämtningdryck som smakade dy och lera!! och var gjort på blommor, rötter och örter, om jag drack upp hela? …. jajamensan och tog en extra med mig till hotellet, gratis är bra, eller hur?

Vi sket alla i att duscha där utan jag bytte bara underställströja och tog på mig min dunjacka och varma fleecemössa och sen drog vi oss hemåt. Folk kollade lite konstigt på oss då vi vid 21:30-tiden fredag kväll klev på spårvagnen svettiga och leriga i löparkläder men ingen sa något, vi såg nog rätt hårda ut (öhh…). Håkan drog till sitt hotell och jag och Olle bestämde oss för att först duscha och sen snabbt ut och hitta lite mat.

Väl tillbaka på hotellet klev Olle rakt in i badrummet medan jag lyckades sprida ut min lera i typ hela rummet så det tog lite extra tid att sanera där innan vi kom iväg. Olle började nog undra vad det var för kille han hamnat med, jag menar vi kände ju inte varandra särskilt bra som sagt, men han sa inte så mycket, hans blick räckte ha ha …. Det mesta sopade jag ihop i en hög i hörnet av hallen och en hel del kan ha hamnat under badkaret så frågan är vad som kommer att börja växa där framåt vårkanten?

Väl ute på stan fick vi leta ganska ordentligt innan vi till slut hittade en restaurang vars kök var öppet så det blev sushi och dumpling som vi tog med hem samt en stor stark medan vi väntade på maten, bästa återhämtningsdrycken enligt Olle…. me like (kan kanske ha varit den alkoholfria varianten han menade men va f—n, lite måste man väl få unna sig?). Väl hemma la vi oss i varsin säng och åt medan vi filosoferade lite om loppen som var kvar och känslan efter dagens lopp och vad som funkat bra och mindre bra med klädval etc. Nörderi i kubik med andra ord.

Jag prövar massagebyxor.

Efter maten (förlåt… energin) prövade jag en av de sjukaste grejerna jag sett och det måste vara en av de bästa grejerna ever, ett par uppblåsbara massagebyxor (NormaTec) som via en styrenhet pumpar in tryckluft i olika sekvenser i brallorna så att det känns som mer eller mindre kraftig kompression och massage. Har jag sagt att Olle gillar prylar? (Lotta, han tipsade bl.a. om den här sidan ifall du är osäker på present någon gång....) Låg så en halvtimme och det var galet skönt för benen. Ska tydligen finnas ytterligare delar som funkar för armar och höfter också.

Dennis Hopper & Isabella Rossellini i Blue Velvet.

Hela manicken såg dock lite pervers ut så jag frågade lite försiktigt om det fanns ytterligare ”delar” man kunde komplettera med men fick bara ett kort NEJ till svar, ha ha. Det lät som att han fått den frågan förr, sorry. Hela prylen lät lite läskigt också, vet inte om ni sett David Lynchs film Blue Velvet från 1986 med bl.a. Isabella Rossellini och Dennis Hopper i huvudrollerna men tyckte ljudet påminde lite om när Dennis Hopper går igång med sin andningsmask ….. - kolla filmsekvens här så förstår du hur den lät (ca 2:25 in) - Blue Velvet.

Vi avslutade kvällen med att förbereda oss för morgondagens race. Jag satte löparklockan och pannlampan på laddning och packade ner allt nödvändigt i väskorna och la fram morgondagens löparkläder som för min del i stort var samma som under fredagen, dock nya strumpor, kalsonger och underställströja, allt i ull. Jag bestämde mig också för att köra med samma skor men eftersom de inte skulle hinna torka under natten skulle de vara blöta på lördagsmorgonen men vad gjorde det när jag hade Sealskinz…. (nä, jag är inte sponsrad men de är bara så sjukt bra, tycker jag läser alldeles för lite om denna underbara produkt, alla klagar bara på blöta och kalla fötter men HALLÅ, det finns en lösning, kostar i och för sig som en bättre champagne men jag lovar, så värt det). Olle däremot hade naturligtvis en komplett ny uppsättning kläder och skor som han skulle använda (vad trodde du). Om jag fick gliringar från honom…..? ha ha. Han bytte även till odubbat. Lampan släcktes vid midnatt.

———

LÖRDAG, 13 JAN

Det kan ha sett ut så här.

Klockan ringde 04:00 och vi gick upp direkt, benen kändes fräscha vilket var en aning förvånande men glädjande naturligtvis, Olle hade dock ont i någon liten muskel i rumpan så han höll på med yogaövningarna from hell i sängen bredvid (ja, han såg precis så konstig ut som du föreställer dig).

Packade det sista i ryggsäcken och drog på mig löparkläderna, blandade sportdryck och la ner all energi jag trodde jag skulle behöva under dagen. Smörjde även in mina fötter med vitt vaselin för att motverka skav och vattensjuka fötter innan jag satte på mig mina Injinji-tåstrumpor. Packade ner mina blöta dubbskor och satte på mig mina Speedcross istället för att slippa gå med hårda dubbar på hotellet. När jag var klar drog jag ner till frukosten medan Olle skulle blanda lite häxbrygd, köra voodoo eller nåt samt ät-dricka något unikt importerat amerikanskt preparat som kostade mer än saffran per kg.

5 min senare ramlade han dubbelvikt ner till frukostmatsalen och hade galet ont i magen med kräkkänslor. Det såg inte helt friskt ut så lite orolig blev jag ju, vi skulle ju ändå springa 44 km …. Ja ja, sånt kan hända ibland så med empatisk min fortsatte jag äta min frukost medan Olle intresserat studerade innehållet i botten en papperskorg i ett hörn av matsalen. Som tur var släppte det magonda precis när vi behövde gå så även Olle hann få i sig lite (och kanske mest med sig) av frukosten innan vi tog vårt pick och pack och promenerade iväg mot pendeltågsstationen 10 min bort. Sa jag att Gothia Towers låg perfekt för all logistik till och från alla starter och målgångar?

Olles rumpa spökade fortfarande lite när vi gick men i övrigt kändes våra kroppar bra. På stationen mötte vi upp Håkan och i samma stund rullade tåget in. De enda levande varelserna på stationen och på tåget var folk med nummerlappar runt midjan, såklart, vem annars skulle stå där kl. 05:15 en lördagsmorgon? Vi ägnade tågresan ner till att försöka förstå Göteborgs biljettsystem men konstaterade att det var en omöjlighet, inte ens efter att konduktören förklarat upplägget så förstod vi, det hade något med kommungränser att göra men hur vet man när man passerar en kommungräns eller ritar de ut sånt i naturen i Göteborgstrakten?! Måste varit något som Boston Consulting Group tagit fram för dyra pengar.

Yoga-Olle

Efter en halvtimme var vi framme i Kungsbacka och en kort promenad senare nådde vi Nordic Wellness där vi kunde byta om, hämta ny GPS-puck och ladda det sista innan starten skulle gå kl. 07.00. Inga konstigheter egentligen och medan Håkan låg och sov på golvet och Olle körde lite avancerad yoga gjorde jag det jag brukar strax innan en start. Ett sista besök på toaletten, kollade all utrustning, bytte skor till mina ståldubbade, åt en banan, sippade lite på den extra sportdryck jag hade med mig, lämnade målgångsväskan till funktionärerna och sen ut ca 15 min innan start för en kort jogg och lite dynamisk stretching av vader och baksida lår. Kort surr i startfållan och sen 3, 2, 1 pang, så gick starten…. (filmsekvens från starten).

SANDSJÖBACKA MARATHONDISTANS, 44 KM

…. och det var lite samma känsla som igår, alla galopperade iväg medan jag och Olle faktiskt tog det ganska lugnt, vi sprang iväg småjoggandes och snackade om dagen vi hade framför oss medan vi försökte få igång benen. Håkan var med oss i ca 20 sekunder innan han förstod att vi ska hålla gubb-tempo och drog iväg själv, han är ändå 17 år yngre så det var okej tänkte vi. Vi kom väl knappt 2 km innan vi behövde pinka bakom en container i ett industriområde och när vi var klara kändes det verkligen som att vi var sist, inga lampor bakom oss och i fjärran såg vi ett led av ljuskäglor som sakta rörde sig bortåt i mörkret. Cool känsla faktiskt.

Första 8 km handlade mest om att ta sig bort från Kungsbacka på asfalt längs gator, trottoarer och cykelvägar. Inledningen avslutades i en evighetslång uppförsbacke på grusväg innan första stigen tog vid. Under den här tiden hann jag pinka ytterligare 2 ggr och så fortsatte det faktiskt både under lördagen och söndagen. Helt sjukt! Likt en hanhund pinkade jag revir ungefär var 4:e km (så kändes det i alla fall). Egentligen inget nytt. När jag sprang Blåfrusen tillsammans med Linda Doktár 2016 gav hon mig smeknamnet Hunden. Snacka om inkontinensbesvär. Är det fler som upplever detta under längre lopp eller vet vad det beror på så tar jag gärna emot tips och förklaringar.

Partiet vi nu kom in i var väldigt tekniskt och blött så det gällde att hålla koll på var vi satte fötterna, ett otroligt kul avsnitt och mina skor och Sealskinz var fantastiska, helt torr och frös inget, behövde alltså inte ta lika stor hänsyn till alla vattenpölar som många andra undvek. I vilket fall som helst så började vi avancera i fältet trots att vi egentligen inte ökade farten, men det var blött, lerigt och halt med många upp- och nerförslöpningar så många tog det väldigt lugnt i de partierna, inte så konstigt heller, dagen hade bara börjat.

När vi hade sprungit ungefär 90 min började det ljusna i skogen så efter ett tag pillades pannlampan ner i ryggan medan jag fortsatte att mjölka stackars Olle på allt han kunde och visste om ultra så tiden flöt på ganska bra. Kanske det intressantaste som vi kom fram till under dagen i det här ämnet var i vilket lopp eller vilken utmaning som spiralen med längre lopp och tuffare utmaningar stannar någonstans, i alla fall för oss (läs Olle). Tydligen finns det ett ultra-triathlon-lopp som heter UberMan som typ en människa på hela jorden har klarat men det tyckte Olle kunde vara en utmaning att bita i och vill du göra det enklare för dig så kan du alltid köra delsträckorna ihop med två polare i formen av en stafett (ha ha).

Tyvärr slarvade jag lite med energin under den här delen så efter ca 2,5 timmar kände jag att min ork var på väg att sina och då fanns det bara en sak att göra så jag började trycka i mig Snickers, Clif bloks och Dextrosol. Körde så i ca 30 min och kände att jag sakta började komma tillbaka igen. I samma veva dök energistationen vid Spårhagavägen upp efter ca 22 km och där stod fullt med löpare och mumsade på det som erbjöds. För mig blev det ett kärt möte och jag formligen fyllde munnen med diverse läckerheter och svalde allt i en enda stor tugga, inkl. en blandning av kaffe, blåbärssoppa och cola. Vad det smakade minns jag inte men jag brukar stänga av smaklökarna när jag kör sånt här, det är inte en kulinarisk utflykt jag ska på utan här ska varje liten kalori fylla en funktion i form av energi som tar mig framåt och då är smaken otroligt sekundär.

Olle å andra sidan var inte mycket för det som erbjöds på energistationerna utan han hade med sig sitt eget smörgåsbord av diverse konstigheter men han fyllde på med vatten och tog en kaffe i alla fall…. med lite mjölk…. och bad att få lite cola i den också…. okej tänkte jag och la blandningen på minnet, en ”Olle special”. De som serverade höjde inte ens på ögonbrynen utan gjorde som de blev tillsagda, de var väl vana med konstiga önskemål helt enkelt. Skulle vara kul att få se en sammanställning av de märkligaste kombinationerna….

Olle in action

Härifrån var det samma bana som vi sprang på i mörkret under fredagen så det var kul att få uppleva allt i dagsljus. Det var SÅ VACKERT. WOW! Vi blev lite filosofiska och extra mjuka i den här delen av tävlingen och det var faktiskt svårt att inte bli lite tårögd och ödmjuk där vi sprang genom trolska skogar och djupa dalgångar med enorma träd som försvann upp i himlen, med bäckar som porlade vid sidan av stigen, med gigantiska mossbeklädda stenbumlingar som låg utslängda här och där medan stigen slingrade sig runt stenar och träd, med rötter stora som mansben huller om buller över stigen och på sina ställen vattenfall och större vattendrag med trixiga övergångar. Nästan så vi förväntade oss att möta Ronja Rövardotter och Birk Borkason bakom nästa sten.

När vi började närma oss sista energistationen i Sisjön ca 11 km från mål så dök ett Salming-tält upp med 100-talet skor för olika ändamål och storlekar uppdukat på marken. Killen i tältet sa att vi fick ett par om vi bytte direkt och sprang vidare i de nya skorna. Olle och min blick möttes som hastigast och utan ett ord sparkade vi båda av oss varsin sko och började likt pensionärerna i rea-lådan i lokala Lidl-butiken röja runt för att hitta vår storlek. Det var ju inte så att vi behövde ett par skor till men som löpare kan du aldrig få för få skor egentligen. Det finns en formel n=n+1 som beskriver företeelsen rätt bra och den är faktiskt applicerbar på alla träningsprylar, där n både är antalet prylar/skor du tycker dig behöva och antalet prylar/skor du har nu, dvs. en oändlig spiral. Tredje paret jag provade satt finfint så av med andra skon och på med de nya. Killen i tältet skickade även med ett par löparstrumpor i ull, tack Salming. De gamla såg ut som en enorm lerklump och packades snabbt ner i en plastpåse och trycktes ner i ryggsäcken. Olle hade ingen extraplats utan tog sina gamla i händerna.

Vi ”kutade” vidare och efter ca 400 meter dök energistationen upp där vi snabbt bestämde oss för att byta tillbaka till våra lerklumpar. Olle fick på sig sina rätt snabbt men mina skosnören hade frusit så det tog ett tag att pilla upp dem (frusen lerinpackad dubbelknut, tjohoo). Bredvid oss stod en kille och en tjej som var där för att heja på en polare och erbjöd sig att ta skorna till mål vilket vi naturligtvis direkt nappade på och medan jag försökte få upp den gordiska knuten kom vi överens om att Olle kunde dra iväg lite i förväg eftersom jag varit något starkare sista biten och kunde springa ikapp. Det kan t.o.m. ha varit så att jag lite halvdrygt sa att - Kila iväg du så springer jag ikapp. Sånt högmod brukar naturligtvis bestraffas hårt och obönhörligen men det tänkte jag ju inte på där och då.

Olle drog iväg och tjejen som skulle ta skorna kom med lite ljummet vatten som vi hällde på knuten och vips så gick den upp. Jag måste ha tittat på henne med förvånad och uppskattande blick och därför förklarade hon kort och gott att hon var ingenjör, ha ha, jag kände mig hel dum i huvudet där jag satt och säkert såg ut som ett mähä. Till slut fick jag i alla fall på mig skorna och kunde dra iväg några minuter efter Olle.

Jag ökade direkt farten ganska markant och kände mig otroligt stark helt plötsligt. Sprang på som en gasell och i en nedförsbacke svängde tydligen banan 90 grader rakt in i skogen men jag flög på rakt fram utför och tyckte livet lekte, han ska få se den där Olle. Sprang plötsligt på en bred grusväg och såg Västra Frölunda i dalen nedanför men inte en levande kotte. Va f—n, jag borde ju se någon tävlande, vimpel eller vilsen själ som stapplade fram längs vägen men icke. H-vete! Bara att vända. Nu var det uppförsbacke istället och livet lekte inte alls lika mycket längre. Kom tillbaka till punkten där jag missat och där stod typ tävlingens största skylt och pekade höger. J-vla klantskalle och blindstyre men inte mycket att göra, bara att kuta på.

Enorma träd i Mölndalsravinen.

 Ökade ännu mera för nu låg jag nog 8-9 min efter men jag tänkte att jag i den här farten borde hinna ikapp honom innan Mölndalsravinen 5 km bort, högmod igen, suck! att man aldrig lär sig. Men icke. Kom fram till ravinen efter en evighet och där sa paret med skorna som förflyttat sig dit för att återigen heja på sin kompis att de sett Olle flyga förbi för 3-4 minuter sen. Va, vadå flyga? Det var inte samma Olle jag sett tidigare under dagen. Tuggade på genom ravinen som var sjukt teknisk och typ flög förbi alla andra, det såg nog inte så ut men det kändes så. Kan ha berott på att de andra nästan stod stilla (Och nu kanske det låter som att jag sprang om halva startfältet men vi kanske pratar om 3-4 löpare på sista milen.... varav 2-3 av dem kanske var hedersmedlemmar i lokala PRO-klubben som var ute på sin lördagspromenad men det KÄNDES som att jag flög, okej?)

Vet inte om jag började hallucinera men till slut såg jag bara en massa orangea jackor och västar framför mig som jag trodde var Olle, men icke. Började tro att han också sprungit fel. Kroppen började protestera mot det höga tempot så jag slog av lite på takten, hade ju faktiskt en dag imorgon också (så dags att tänka på det nu pucko!). Precis när jag gett upp så såg jag ”villebrådet” ca 400 m längre fram precis innan han skulle lämna Botaniska trädgården och avståndet minskade visserligen men jag såg också att han ändå hade lite tryck i benen (allt är relativt) så det skulle bli en tight fight. Olle stannade plötsligt upp och pratade med några vänner som bor på gatan där vi kom ut i civilisationen igen och samtidigt fick han syn på mig …. och valde att fortsätta springa, va i h-vete!! Jag som trodde han skulle ta emot mig med öppen famn men icke… Nu var det verkligen race mode på. Må bäste mupp vinna!

Det fanns en riktigt jobbig stigning kvar precis innan målet så ev. skulle jag kunna ta honom i uppförsbacken där… men han var för stark och höll undan tills vi kom till upploppet och då drog Gråben iväg igen likt en Ferrari. Bara att gratulera till ytterligare en vinst och väl i mål fick jag också förklarat att han hade ökat redan då vi skildes åt vid sista energistationen. Han hade tydligen också känt sig starkare där. Inte så konstigt att jag var helt slut som artist. Och svensk som jag var knöt jag bara näven i fickan och skrek ut min frustration och ilska i kudden på Gothia Towers massor av timmar senare (ironi mina vänner, ironi).

Banan vi sprang på var 44 km och +760 hm och gick från Kungsbacka in på Vildmosseleden och sedan samma som fredagens lopp. Totalt 3 energistationer och maxtiden var satt till 10 timmar vilket kändes lugnt, reptider fanns men de kändes väl tilltagna så det var inget vi oroade oss för.

Marcus Kjellberg sprang och filmade även det här loppet och i den filmen får du en bra känsla för terrängen, fast i dagsljus den här gången, längd 3 min 21 sec - kolla här >>

Ban- och höjdprofil, 44 km.

RESULTAT 44 KM

- 235 löpare anmälda, 186 startade, 5 bröt och 181 gick i mål. Av oss som sprang ultratrippeln startade 39 varav 2 bröt.

- Herrvinnaren Magnus Myhrborg gick i mål på 4:03:02 och damvinnaren Mirella Carlsson på 4:30:51.

- Håkan fick 4:53:21 och plats 48

- Olle fick 5:53:17 och plats 127

- Jag fick 5:53:25 och plats 128

POST RACE LÖRDAG

Håkan mötte oss i mål och vi gick snabbt in i tältet för att få värme, lite soppa, kaffe och annan energi. Vi skippade att duscha utan bytte bara underställströja och på med varma överdragskläder innan vi begav oss mot spårvagnen. Olle och Håkan höll god fart men jag var tvungen att gå lite långsammare för det kändes i benen som i stort sett direkt efter målgång stelnat till lite, tänk blyfrack eller betongben i så förstår du kanske känslan.

Typiskt nog så kom spårvagnen precis när vi var tillräckligt nära för att se den men tillräckligt långt bort för att inte hinna dit om vi inte sprang riktigt snabb. Om vi säger så här, jag gjorde så gott jag kunde men chauffören stängde dörrarna precis innan jag hann på trots att han vinkat som svar på min vinkning (vet inte vad det betyder i Gtb men i Sthlm betyder det typ "Jag vill med så vänta med att stänga dörrarna" och ett vinkande svar betyder "Okej, jag väntar"). Olle eller Håkan hann dock precis kliva på men deras hjärnor hade nog inte riktigt fått upp någon imponerande reaktionshastighet så de hann inte hjälpa mig utan snopet fick jag se dem glida iväg i värmen medan jag plikttroget fick vänta 15 min på nästa. Ja ja, låt inte sånt påverka dig, bara att gilla läget, det bara härdar tänkte jag, medan jag återigen knöt näven i fickan (japp, du börjar fatta, ironi igen). Lustigt nog så stod jag själv på min del av perrongen medan alla andra som väntade intog ett säkerhetsavstånd på minst 10 meter. Uppenbarligen såg jag inte så kul ut och jag luktade säkert brottarbralla så jag log lite åt eländet och var samtidigt tacksam över att jag inte direkt kände någon i stan (bara min moster Marianne och min kusin Susanne och hennes familj men de bor på säkert avstånd norr om Gtb (när jag tänker efter så kanske vi tillhör samma genetiska återvändsgränd med tanke på att ni bor här och inte i Sthlm som resten av packet men det är en annan historia)).

När jag lite senare vid halvtre-tiden kom in på hotellrummet stod Olle redan i duschen och jag tänkte inte göra samma misstag som igår med lera överallt så jag satte mig på sänggaveln och inväntade att duschen skulle bli ledig. Sen klev jag rätt in och ställde mig i badkaret med kläder och skor och bara duschade av mig från knäna och neråt, snacka lervälling, hoppades innerligt att vattenrören skulle vara dimensionerade för grisiga Sandsjöbacka Trail-deltagare. Efter en evighet hade jag lyckats få av mig allt och då tog jag ett långt bad. Fatta hur skönt det var. Det var så varmt så huden knottrade sig men jag bara njöt. Ute från rummet hörde jag samma musik som igår och mellan ”die motherfucker” och ”dope” så kunde jag urskilja de välkända ljuden från Olles massagebyxor. Vi hade det ganska bra där i vår enkelhet helt enkelt.

Planen för resten av eftermiddagen och kvällen var lite luddig men vi hade bestämt att Håkan skulle komma över och pröva massagebyxorna efter att vi alla tagit en välbehövlig vila, och vi skulle ta en promenad för det menade Olle att våra stela kroppar skulle må bra av och vi skulle hitta någon restaurang som vi kunde käka till ruinens brant.

Så här återhämtar sig ett äkta proffs.

Olle somnade relativt omgående i sina massagebyxor, benen låg i högläge och han hade ögonmask på sig, snacka recoveryproffs. Själv kröp jag ner och somnade ganska fort med ett leende på läpparna för synen av Olle i sängen bredvid med det ljudet som brallorna gjorde var rätt komisk. Vi vaknade efter någon timme och strax efteråt kom Håkan. Medan han låg och masserades så visade Olle mig lite andra recovery-knep, bl.a. la vi oss med benen vertikalt upp i luften med stöd av väggen och så skulle vi ligga i 15 min. Låg och tänkte på hur det hela skulle sett ut på lite avstånd och garvade tyst för mig själv. Troligen hade de andra liknande tankar för jag kunde höra lite småskratt emellanåt. På slutet började det verkligen krypa och klia i fötterna så det var skönt när tiden var ute.

Under tiden vi låg där med benen i skyn fick vi också en inbjudan till och hann bestämma oss för att äta middag hos några vänner till Olle (samma som han snackat med tidigare under dagen i slutet av racet) som undrade om vi ville komma över. De skulle i och för sig ha ett annat par på middag men att klämma in tre till skulle inte vara något problem! Både jag och Håkan försäkrade oss unisont om att de verkligen förstod att vi tre skulle äta lika mycket som en uppsättning cirkuselefanter och det menade Olle att de gjorde. Wow, helt fantastiskt. De sa också lite försynt att det andra paret skulle ha med sig en flaska champagne så det skulle nog inte bli så mycket till var och en. Olle bedyrade dock för dem att vi verkligen inte behövde någon sådan dryck utan det de hade av vatten eller annan måltidsdryck skulle bli finfint. Vi ville ju inte vara till besvär (mer än vi redan var).

Vi bestämde att vi skulle promenera dit (ca 3,5 km) och åka spårvagn hem så i ett trollslag så slog vi två flugor i samma smäll, mat och promenad var löst. Sagt och gjort, vi klädde på oss och tog oss ner på gatan. Olle var kartläsare och i jämförelse med mig så nästan skuttade han och Håkan fram. Det gick så j-vla trögt. Kunde knappt gå och mina vader var så sjukt stela vilket verkligen oroade mig eftersom jag haft lite problem med dem sedan mitten på april. Som tur var släppte det värsta efter ca 1,5 km så sen kändes det bättre men det är klart att det fastnade en dålig tanke bak i huvudet. Inte bra.

Väl hemma hos familjen Norinder (Anna & Patrik med 3 barn) samt ytterligare ett par (Anna & Magnus Kuschel) öppnade sig ett himmelrike. Det luktade gudomligt och vi togs emot som de tre vise männen med öppna armar, champagnen flödade (Elin Sterner, det finns champagne även i ultra, komsi komsi) och det skickades fram snittar och öl. Förstå hur bra vi hade det! Jag ska inte bli långrandig och berätta allt som hände här men det var verkligen en magisk middag. Vi var hjältar och togs om hand som sådana medan hela familjen Norinder inkl. barn och deras ursprungsgäster fick slita hårt med att förse oss tre med det vi behagade, tänk romersk kejsare så förstår du. Jag kan verkligen inte nog tacka er för denna fina gest. Tänk också på att vi alla tre var Stockholmare…. jag ska aldrig mer säga något elakt om Göteborgare, jag lovar och svär på heder och samvete.

De tre vise männen.

Vi vuxna åt vegetariskt medan barnen åt köttfärssås och spagetti (det var ingen som sa något men jag antog att vi tre ”vise män” åt upp barnens tänkta portioner och därför fick de snabbt micra lite köttfärssås, så förlåt barn för att vi kom). När barnen gått från bordet så åt vi även upp det som var kvar av köttfärssåsen och pastan och någon gång under middagen skickades även det som var kvar av julskinkan fram vilket också slank ner.

Precis när sista smulan var uppäten och det var dags för lite jobb igen med avplockning och disk (där faktiskt vi hade kunnat göra en insats) så reste sig Olle och sa att det var dags för oss att dra så det var ju bara att lyda men jag hoppades innerligt att Olle hade någon form av tyst och hemlig överenskommelse med dem så att de skulle få ekonomisk ersättning för vårt skövleri eller åtminstone för sveda och verk. Jag vill verkligen rikta ett stort tack till familjen Norinder. Ni gav så mycket energi och kärlek till oss. Tack! (Det här är ytterligare en sak som gör att jag verkligen älskar den här typen av resor och utmaningar, folk öppnar upp sina hem helt förbehållslöst och saker och ting hålls enkelt, kom förbi, vi löser det, plats finns alltid….. etc etc, aldrig några problem utan alla ser bara möjligheter, kanske bara första gången i.o.f.s. … men ändå).

Efter middagen så blev det spårvagn hem till hotellet och direkt upp på rummet för att förbereda morgondagens race. Nu behövde vi även packa ner allt annat eftersom vi skulle checka ut på morgonen (natten) innan vi åkte ner till starten.

Postade några bilder till ”klubben” på sociala medier och sen låg vi och snackade lite om morgondagen innan vi båda somnade runt 23-tiden.

———

SÖNDAG, 14 JAN

Söndagens packning. Energin på bilden räckte halvvägs där jag fyllde på med mer.

Klockan ringde 03:00 och vi var snabbt upp på benen. Ingen rast ingen ro. Det var kanske inte de piggaste benen i mannaminne men bara att ignorera. Det var nu det gällde, upp till bevis. Samma procedur som igår men idag skulle vi även få ha en ”drop-bag” efter ca 40 km med möjlighet att byta kläder, fylla på med egen energi etc så jag packade ner ett ombyte av i stort sett allt jag skulle ha på mig, inkl. nya trailskor men utan dubb (Salming Trail 5). Hade även som vanligt en uppsättning extrakläder i ryggsäcken samt lite förstärkningsplagg ifall jag skulle börja frysa. Vädret skulle vara som resten av helgen, dvs. molnigt, ingen nederbörd och väldigt lite vind men kanske något kallare, mellan -1 till -3 grader. Jag klädde mig som de övriga dagarna men var förberedd på att snabbt få på mig buff och ullmössa ifall jag blev kall i det lägre tempo som vi obönhörligen skulle hålla.

Kl. 04.00 öppnade frukosten så vi tog oss snabbt ner och fick i oss välbehövlig energi innan vi gick till parkeringen på södra sidan av Liseberg där arrangörens bussar skulle ta oss ner till starten vid Tjolöholms slott. En promenad på 10-15 min som kändes i våra stela kroppar men den var nog nyttig just för att väcka kroppen lite. Utanför bussen mötte vi Håkan och efter lite surr med andra tävlande och funktionärer hoppade vi på bussen och intog viloläge. Håkan och Olle somnade nästan direkt medan jag klickade runt lite på Facebook och instagram och postade ett obligatoriskt ”dags för race-inlägg”. Åt lite på en smörgås jag brett på hotellet även om jag inte direkt var sugen men det var också bara att ignorera, ner med energin bara.

Yoga-Olle värmer upp.

Strax efter fem svängde bussen in vid en stor lada där alla löpare skulle samlas för att lämna väskor, hämta nummerlappar och gps-puckar. Håkan, jag och Olle hittade en plätt inomhus där vi kunde göra våra sista förberedelser. Parallellt med det egna fixet är det alltid kul och intressant att se vad andra tävlande gör i sina förberedelser och hur de verkar till sinnet, vissa är gravallvarliga och fullt fokuserade på det de gör, vissa sitter och småäter lite samtidigt som de slött betraktar omgivningen eller studerar en karta medan andra (nervöst) skrattar och pratar i mun på varandra, en salig blandning helt enkelt. För mig är det lite olika från lopp till lopp men just när det handlar om renodlade löplopp så har jag hittills hållit mig ganska cool. Värre är det med känslorna inför längre swimrunlopp men det är en annan historia.

Tjolöholms slott. Foto: Thomas Carlén

10 min innan start var det dags att promenera 500 meter upp till slottet där starten skulle gå samtidigt som vi lämnade in våra väskor vid ladan. Vilken känsla som infann sig när 100-talet tävlande, funktionärer och enstaka publik tyst rörde sig upp i mörkret mot det upplysta slottet som var så vackert i sin vinterskrud, verkligen ett magiskt ögonblick. Marschaller stod uppställda som i givakt utmed grusvägen upp mot slottet och vi gick där som i andakt. Känslan jag hade i kroppen var förväntan och lycka, det är det här jag älskar; äventyret, utmaningen, osäkerheten och att bryta ny mark (så långt som vi skulle springa idag hade jag aldrig gjort förut). Plötsligt bröts magin när en funktionär påpekade att Olles trailskor troligen skulle funka bättre om han tog av sig sina blåa skoskydd. Underbart! Nu var ribban satt för dagen…. Pannlampan tändes och 1 min senare gick starten. Pang! (filmsekvens från starten).

SANDSJÖBACKA ULTRA, 82 KM

Vi sprang tillbaka ner mellan marschallerna och stämningen bland alla som lunkade iväg var på topp. Det var något kallare än tidigare dagar vilket medförde att underlaget var fruset och stenhårt men i övrigt ingen större skillnad på vädret och nästan helt vindstilla. Kan knappast bli bättre förutsättningar med tanke på att vi var i mitten på januari på västkusten. De som bor i Göteborg hade vittnat om ett osedvanligt dåligt väder där det typ regnat konstant i olika vinklar sista 10 veckorna. Mot den bakgrunden så var vädret extraordinärt bra även om det fortfarande var kolmörkt så det var svårt att se vad som väntade.

Tempot var lugnare än tidigare dagar vilket skvallrade om att ingen tog lätt på dagens uppgift, skulle man i mål så gällde det att löpa smart och hushålla med resurserna redan från början, det är mycket som ska stämma för att man ska ta sig i mål och mycket kan gå fel under så lång tid.

Nu var inte ev. problem mitt stora fokus där och då utan planen var att faktiskt bara följa de planer jag tidigare gjort upp gällande energi- och vätskeintag, salttabletter, belöningar i form av smågodis, ev. byte av kläder, planerat tempo, planerade stopp, mentala strategier etc. där den kanske viktigaste förutom energi och vätska var hur jag skulle tackla själva sträckan mentalt. 82 km är svårt att ta in så både jag och Olle hade delat in den i 4 halvmaror för det är en distans vi känner till och nästan veckovis springer på våra långpass. Alla delar fick egna namn av mig också; uppvärmningen, njutningen, grispasset och upploppet. Så här i efterhand hade alla kunnat gå under beteckningen grispasset #nr 1, 2, 3 och 4 men det visste jag ju inte innan.

Håkan såg vi bara kort ryggtavlan på 1 sekund efter starten innan han försvann men Olle och jag gick snabbt in i ett gemensamt lugnare tempo vilket skulle bestå resten av dagen. Inget vi planerat för men det kändes bra att ha honom vid min sida. Som sagt, han kan sin sak och vet vilka knep som kan behöva tas till för att ta sig framåt så det var en trygghetskänsla. Vet inte om Olle tänkte likadant om sällskap men han gjorde ingen ansats att rycka i alla fall.

Vi tog täten framför några andra löpare i slutet av den utdragna klungan och sprang i behaglig fart runt på stigarna utmed vattnet på halvön där slottet låg. Nästan ett helt varv runt ön skulle vi innan vi fick bege oss norrut och vi kunde ana vidderna och horisonten ute till havs i mörkret men i våra pannlampors sken syntes bara den trixiga stigen vi sprang på och strandkanten på vår högra sida. Vilken känsla. Tänkte hela tiden att jag måste tillbaka hit och springa igen, men i dagsljus. Värdinnan på middagen igår (Anna) hade också berättat att Tjolöholm hade sitt eget swimrun så det var en tanke som etsade sig fast. Jag ska tillbaka hit, punkt! Kanske kan lura med mig Lotta….

Plötsligt snubblade jag till på en sten och låg raklång på marken. Hade tur och lyckades parera fallet med händerna och undvika alla större stenar men slog dock i framsida vad/smalbenet på vänster ben och det gjorde jävulusiskt ont men jag flög ändå upp som om inget hade hänt, borstade snabbt av mig och lufsade vidare. Olle väntade naturligtvis och la sig framför mig och sänkte tempot något så att jag skulle få en möjlighet att hämta andan och få ner pulsen något för den drog iväg direkt. Lustigt det där med att man ska verka så oberörd och cool, snacka patetiskt. Men bara att dra en lärdom och försöka lyfta fötterna ytterligare någon mm vid varje sten och rot vi passerade. Det skvallrade dock om att jag redan var trött. Inte bra.

Boven i dramat.

Vi kom in på en lite bredare skogsväg och vi låg återigen först i ett lite större gäng och Olle kom upp jämsides med mig och plockade fram en Rollo Kola så vårt fokus förflyttades snabbt från nytta till nöje och vi började genast fantisera om diverse godsaker.....  och vips så hörde vi hur gruppen bakom ropade till, vi hade missat att reflexerna svängde in i skogen medan vi babblade godis…. Nej, det här gick ju inte, vi hade inte ens kommit 4 km. Skärpning! Skyller dock just den här incidenten på Olle, inte ok att plocka fram godis så tidigt på ett race (smiley).

Efter Tjolöholms slott och halvön kom vi in i ett tekniskt parti genom vacker skog som mynnade ut på en svagt uppåtlutande landsväg med asfalt som verkligen kändes evighetslång. Vi såg ljuskäglor både före och efter oss så det kändes tryggt att veta att vi sprang rätt i alla fall. Passerade ett hus som låg lite öde vid sidan av vägen och inne i stugvärmen satt ett gammalt par och vinkade med varsin kaffe i handen. Olle och jag vinkade glatt tillbaka och hann se en tumme upp innan vi fortsatte harvandet på vägen. En liten ljusglimt i mörkret helt enkelt. Precis vad vi behövde där. Tack.

Vi sprang in under E6/E20 och fortsatte in på en, känslomässigt i alla fall, ytterligare evighetslång raksträcka, den här gången mot Fjärås bräcka. Vi peppade oss med att fördelen med asfalt och raksträckor i alla fall är att vi tillryggalägger flera km i ett jämförelsevis hyfsat tempo, alltid något. Till slut nådde vi efter totalt 17 km Fjärås bräcka och den vattenpump som skulle finnas där. Den visade sig trasig men en tapper funktionär stod där med vattendunkar som vi kunde fylla på ifrån. Känslan när vi sprang i gryningen där uppe på åsen var verkligen magisk och i förgrunden ståtade den upplysta Fjärås kyrka från 1100-talet med den enorma sjön Lygnern nedanför sig på ena sidan och i horisonten på andra sidan syntes havet. Man kan bli religiös för mindre. Bibliskt vackert.

Ungefär samtidigt sprang vi fel igen då vi felaktigt tog in på vägen mot Sätila där vi såg en vimpel som vi skulle följa lite längre bort. Vi hann ungefär 500 m nerför en lång backe innan vi insåg att vi måste sprungit fel (varför springer man alltid fel i nerförsbacke?). Olle plockade snabbt fram kartan och vi kunde bara konstatera att vi måste springa uppför hela backen igen. Valuta för pengarna helt enkelt! Väl uppe så såg vi arrangörernas pil-markering ca 100 meter bortanför korsningen och vi sa säkert några väl valda ord om placeringen av denna. Förlåt.

Utöver denna incident så var alla markeringar under alla tre loppen helt outstanding. Det hade faktiskt gått att i stort sett skippa kartorna och bara springa på markeringarna. Risken är dock att du blir både lat och bortskämd och slutar orientera dig på kartan. Vi löpare hade också fått tydliga instruktioner innan racet att det var vårt eget ansvar att hålla koll på var vi är och vart vi ska och att vi aldrig till 100 % kunde lita på markeringarna. Dels för att de inte finns överallt vilket är förståeligt på en 82 km lång bana och, vilket är lite konstigare att förstå, att det finns elaka människor som antingen tar bort markeringarna eller t.o.m. ändrar riktningen på dem bara för att jävlas med oss löpare. Ansvaret är dock vårt oavsett vad som händer.

Vi fortsatte vidare på Hallandsleden som ömsom gick på joggingspår, stigar, traktorvägar, gusvägar, i åkerskanten, över ängar och ibland men ganska sällan på mer teknisk stig. Vi sprang förbi Stensjön och genom det lilla samhället Hjälm innan vi kom fram till en rejäl backe där vi fick pusta ut och ”gåvila” lite. Det var nämligen så att vi gick i de flesta längre och brantare backarna och just därför så lär man sig snabbt att älska backar, det finns t.o.m. ett namn för dessa och det är kort och gott ”ultrabackar” och i ultrabackar går man. Det finns ingen definition på vad lutningen eller längden ska vara för att en backe ska få kallas ultrabacke men rent generellt kan man säga att lutningen minskar och backarna blir kortare ju längre ett lopp pågår. På slutet är nästan allt som inte sluttar brant neråt ultrabackar… ja, du fattar.

I slutet av backen låg lite hus och på andra sidan husen fanns dagens första energistation Iglakärr efter totalt 25 km vilket mentalt avslutade vår första halvmara. Jag kastade mig över smörgåsbordet av diverse läckerheter och hittade genast en ny favorit, torkat saltat (var det rökt också?) kött skuret i tunna skivor, sagolikt gott. Fyllde även på med ny vätska och snodde åt mig lite choklad och smågodis. Mums. Olle var lite otålig och ville vidare så med en blick som ordagrant betydde ”det räcker, lets go” så styltade vi iväg. Och det var precis vad vi gjorde. Problemet, som blev värre och värre under dagen, var nämligen att så fort vi stannade till så stelnade vi till och då tog det några hundra meter innan kroppen var igång igen. Så det fanns en klar fördel att vara effektiv i energistationerna. Rätt tänkt Olle.

Nu kom vi in i ett parti som mestadels gick i skogen med några få partier ute i öppet landskap, mycket stig och en del skogsvägar, inte så tekniskt helt enkelt och under den här delen kändes Olle något starkare så han la sig först och satte tempot. Bara att gilla läget och (försöka) hänga med. Funderade en del på hur jag hade hanterat den här sträckan om jag varit själv och kom fram till att jag troligen hade gått betydligt mer än vad vi gjorde så tack Olle för att du höll igång här.

På slutet av den här sträckan var vi lite osäkra på om vi var rätt och frågade lite folk vi mötte när vi kom ut i ett motionsspår men de hade total noll-koll så det var bara att fortsätta framåt och hoppas då kartan inte gav oss några raka svar eftersom vi inte visste exakt var vi var på den. Lite lustigt egentligen att de lokala inte riktigt kunde peka ut var vi var på en karta, en som pekade sa att vi var nästan en mil fel och det var då vi tackade för oss och drog vidare. Kan man ha så dålig koll i ett område där man själv bor??). Troligen var det någon som tagit bort markeringarna på det här avsnittet för vi såg inte en enda på någon km. Sträckan avslutades i Lindome där nästa energistation låg och där fanns även vår drop-bag. Tjohoo. Nu var vi nästan halvvägs, bara det var värt att fira.

Väl framme så möttes vi av Martin Kraenzmer, en kompis till Olle som var med som support när han körde Ultraman Hawaii för några månader sedan. Han bodde i närheten och var där för att heja men han sa också att Olles gps verkade vara ur funktion och plockade raskt ur den ur Olles rygga och försvann iväg för att laga eller fixa en ny. Olle smet in på dass och jag gick fram till energi-buffén och tog för mig. Bredvid stod en kille med en riktigt kraftig sårskada på knäskålen efter ett kraftigt fall, hans tights var trasiga eller sönderklippta så såret syntes ganska väl och det blödde ymnigt. Hans polare snackade franska i tfn och jag förstod senare att de var belgare och att båda bröt där. Snacka surt. Framförallt om de kommit hela vägen från Belgien för att springa. Men sådant händer och man ska vara väl medveten om att det kan hända även en själv eller någon i ens närhet. Det är därför det är krav på att bära med sig viss obligatorisk utrustning som ex.vis ett vettigt första-hjälpen-kit, det är en enkel och bra försäkring.

Jag bestämde mig för att inte ändra på någonting, inte ens byta underställströja för den jag hade på mig var torr och varm, varför byta då? Det enda jag gjorde var att lämna min strålkastare till pannlampa i drop-bagen för den behövdes inte mer. Jag hade min lilla kvar och den skulle räcka sista timmarna i mörkret. Plockade dock på mig lite extra energi i form av några Snickers och gels. Fyllde även på mina mjuka flaskor med sportdryck och vatten. Olle fick en ny gps och jag såg inte att han bytte något heller så när vi var klara med energipåfyllnaden drog vi iväg på vårt ”grispass”, del 3 av 4. En fördel framöver var att energistationerna skulle komma lite tätare med ungefär 10 km emellan.

Efter några km lämnade vi Lindome och asfalts- och cykelvägarna bakom oss och kom in i ett nytt skogsparti som började med ett träsk som inte var fruset. Bara att försöka ta sig över så torrskodd som möjligt vilket var svårare än man kunde tro. Till slut var vi i alla fall över och fortsatte genom skogen som mynnade ut vid en tunnel under E6/E20. På andra sidan tornade den vackra Sandsjöbacka drumlinen upp sig med någon km häpnadsväckande natur som mer påminde om en högt liggande vacker kulle på Gotland eller Öland, helt öppet landskap med enstaka buskar och kortväxt gräs. Utsikten var hänförande och jag fick en märkbar energikick av upplevelsen.

Vi får huvudrollerna i 3:an.

Uppe på höjden stod en fotograf så jag och Olle plockade fram våra coolaste krigaransikten och försökte se hårda ut men eftersom jag inte sett skymten av några bilder på oss från tävlingens officiella fotografer antar jag att vi inte lyckades särskilt bra med att skapa några image-höjande foton. Vem vet, vi kanske hamnar på omslaget till filmen Dum & Dummare 3 istället.

Vi fortsatte framåt, ett steg framför det andra och plötsligt kom vi in på banan från igår. Dock gällde det att hålla tungan rätt i munnen för på två ställen gick banorna skilda vägar så vi skulle hålla utkik efter ”korsningarna” och följa 82-km-skyltarna. Vet så här i efterhand att några sprang fel här. Problemet var nämligen att om du missade skylten som visade att banorna delade sig så trodde du ändå att du var på rätt bana eftersom likadana snitslar fanns på bägge banorna efter skyltarna. En kille som vi sprang om tidigare under racet var före oss vid 60 km markeringen utan att ha passerat oss och eftersom samma fysiska lagar gäller i Göteborg som i Stockholm räknade vi ut att han sprungit fel. Trist att inse att du sprungit typ 53 km när du är vid energistationen vid 60 km. Jag tror dock att han och arrangörerna löste felspringningen med att han fick springa tillbaka utmed banan så att han fick samma distans som vi andra, bara en annan väg. I vilket fall som helst så var ansvaret löparens.

Den här delen var en av de vackraste med väldigt unik natur, trolsk skog och mycket mossa då vi sprang genom Vildmossedalen. Vi passerade energistationen vid Kyrkobyn efter 50 km och gjorde ett relativt snabbt och effektivt stopp vilket naturligtvis gladde Olle. Nu var vi inne på Sandsjöbackaleden igen och stigen blev genast mer teknisk. Bättre än så här blev det nästan inte… jo, kanske … men där och då var känslan upplyftande och för en kort stund lyckas jag verkligen njuta av den förtrollande naturen.

Nästan ända från start så hade benen värkt och känts som två stumma timmerstockar under midjan och känslan förvärrades naturligtvis under dagen. Smärtan var mer eller mindre konstant men den flyttade runt i kroppen och framförallt benen så ena stunden hade jag ont under fötterna för att i nästa ha ett värkande smalben eller ömmande tå. Jag ska inte fördjupa mitt gnäll ytterligare men jag har under helgen lärt mig att ultra mycket handlar om att uthärda smärta och kanske t.o.m. lära mig att bortse från den, att lära mig att den finns där och att den inte är farlig.

I vilket fall som helst så funkade mitt och Olles nästan ständigt pågående samtal som välbehövlig bedövning och emellanåt så glömde jag t.o.m. helt bort smärtan. Det var fantastiskt hur vårt samtal kunde flytta fokus från fysisk smärta till andra känslor man upplever under ett längre förtroligt samtal, för det var där vi tillslut hamnat. Från att ha pratat mycket lopp, förberedelser, anekdoter, prylar etc. så var vi helt plötsligt inne på livets kärna. Det slutade inte där utan känslan var att vi forcerade naturen tillsammans nästan i total harmoni, vi gick från springandes till gåendes och tvärt om och vi bytte av varandra i ledningen så fort vi märkte att den andre hade det lite tungt, helt simultant utan att säga ett ord. Rörelserna var nästan helt synkroniserade och det kanske blev så efter att ha sprungit ihop i nästan 20 timmar. Men roligare än så hade vi aldrig vad du än tror, inga bröllopsklockor här inte. Men jag hoppas det framgår att jag verkligen gillade att dela det här loppet med Olle. Det var fint….. och plötsligt var det s.k. grispasset över när vi kom fram till näst sista energistationen vid Spårhagavägen efter 60 km. 22 km kvar.

Här blev det också ett effektivt stopp även om jag ville hänga kvar lite längre än Olle. Munnen öppnade sig och jag fyllde den med både det ena och det andra. Gott och välbehövligt var det i alla fall. Nu var det äntligen dags för sista delen av 4, det s.k. upploppet. Olle tyckte mitt namnförslag på sista delsträckan sög men jag tror aldrig jag hörde något förslag från honom så upploppet fick det bli. Han tyckte kanske att det var ett lite för långt upplopp och jag kan väl så här i efterhand hålla med.

Nästkommande 6 km som faktiskt kom att bli en av mina favoritsträckor under helgen var ett mycket tekniskt parti med mycket upp och nedförslöpningar längs vindlande och smala stigar med mossbeklädda rötter och stenar. Wow-känsla rakt igenom. Troligen bara Mölndalsravinen som placerade sig högre upp på listan och kanske Sandsjöbacka drumlin. 

Stigen mynnade slutligen ut på mer lättlöpta motionsspår kring Oxsjön och Sisjön där vi kunde ”öka” tempot något. Här åkte pannlampan på också för nu var det nästan mörkt. Båda var trötta och hade ont så här var det bara pannbenet som tog oss framåt. Efter ett tag nådde vi sista energistationen vid Sisjön där vi knappt stannade utan vi fyllde bara snabbt våra flaskor innan vi drog iväg på sista milen. Möjligtvis att jag fick i mig lite kladdkaka som är en av Sandsjöbacka Trails signum och den återfinns endast på sista kontrollen. Nästan värt att springa hela loppet bara för den, men bara nästan.

Nu var det slut på vandringsleder och vi kom in i ett lättlöpt parti på blandade underlag i form av stigar, grusvägar och lite asfalt. Det var här jag sprang fel under lördagen. Först nedför och sen lite flackare genom Fässbergsdalen in i västra Mölndal. En s.k. transportsträcka men det var lite befriande att faktiskt kunna ”springa” lite igen även om det gick sjukt långsamt. Jag tror faktiskt det är svårt att förstå hur långsamt vi faktiskt sprang om du inte upplevt det själv. Det är också helt omöjligt att faktiskt öva på att springa så här långsamt för du är normalt för pigg för att ens kunna efterlikna det rörelsemönster vi hade. Jag tror vi upplevde det som att vi sprang men hade någon fångat oss på film så hade vi sett ut som två sengångare på väg mot eftermiddagsvilan. Om jag säger så här, Olle var inte direkt imponerad över mitt löpsteg …. och hans kan ha sett bättre dagar, ha ha.

Vill kort flika in att löpsteget verkligen var något som ändrades drastiskt under helgen. Från att under fredagen spänstigt trippat fram på tårna så gick jag mer och mer mot att rulla igenom steget under slutet av lördagen till att under söndagen nästan vagga fram likt en anka. Så en fördel om du ska springa långt kan vara att faktiskt öva in lite olika löpsteg beroende på fart, underlag, muskulär trötthet och var det för tillfället gör som ondast. Förhoppningsvis hittar du alltid någon stil som funkar för stunden.

Stökig terräng i Mölndalsravinen (bild från lördagen).

Och så äntligen var det ”bara” ca 6-7 km kvar bestående av stora delar helt förstklassig trail. Först genom Mölndalsravinen som avslutade på toppen av Änggårdsbergen med sin fantastiska utsikt över Göteborg och sen nerför på ett vanligtvis lättlöpt parti genom den enorma Botaniska Trädgården (som faktiskt är en av Europas största på hela 175 hektar och över 16.000 växtarter). Däremot kunde jag inte kalla det lättlöpt just den här kvällen bara för att det gick nerför. Framsida lår och höftböjare var nämligen helt slut på mig så jag hade mer en sittande ställning än upprätt, tänk blyrumpa. T.o.m. Olle som inte sagt ett ord om min löpteknik på hela helgen var tvungen att kommentera mitt skrattretande rörelsemönster. Tur att vi var själva där, ha ha.

Botaniska mynnade ut i idylliska Änggården (som påminde mycket om Bromma eller Gamla Enskede med fristående villor och townhouses) där också värdparet från gårdagens middag (Anna och Peter) bodde. Glädjande nog stod de pliktskyldigt och hurrade och applåderade när de såg oss komma hasandes nerför gatan, vilket de i ett svagt ögonblick hade lovat oss under middagen. De har tydligen följt våra gps:er under dagen så de hade koll på när vi närmade oss. De såg lite skrämda ut när vi kort stannade och försökte byta några ord samtidigt som jag försökte få fram ett tack för lördagens eminenta middag. Vet inte om jag lyckades dock då jag troligen mer lät som en brunstig mammut med halsont och inflammerade stämband, men det är tanken som räknas, eller hur?

Vi vinkade adjö och tog oss an de sista 2 km på asfalt genom Slottskogen och en sista kort trailpassage över en ”kulle” där vi både såg och hörde målområdet. Vi hade redan under fredagen konstaterat att banläggaren måste vara en pervers smärt-fetischist med ett ondskefullt psyke för den där kullen var riktigt vidrig (den var nästan i stil med Vanadislunden eller Observatoriekullen i Stockholm, obanat) men känslan när vi stod där på toppen och kroppen fylldes av ett sådan enormt lyckorus är svår att beskriva. Knappt man trodde det var sant.

Äntligen i mål. Ultra är en stor publiksport i Göteborg också.

Vi ramlade ner för den sista branta backen, rundade ett litet hus och kom in på stadion tillsammans. Jag och Olle var de enda löparna där så speakern fokuserade helt på att lyfta oss till skyarna och vad vi åstadkommit under helgen så vi kände oss som två stjärnor på väg mot OS-guld (kan ha varit så att det var exakt noll publik men skit samma). Kommer faktiskt inte ihåg vilken musik som spelas men det var pampigt och jag fick rysningar i hela kroppen av välmående. Vi tog sista kurvan småjoggandes och inte ens Olle gjorde en ansats till att spurta så vi sprang bredvid varandra på upploppet och klöv mållinjen tillsammans med ett stort j-vla leende på läpparna. WE DID IT! Yes! Håkan, som redan hunnit duscha, tog emot oss med öppna armar och lyckades knäppa några bilder. Vi hade tidigare under helgen skämtat om att Olle och jag borde springa över mållinjen hand i hand men i all iver så glömde vi tyvärr bort det.

Banan vi sprang på var 82 km (50-miles) och +1420 hm och gick från Tjolöholms slott in på Hallandsleden, Bohusleden, Drumlin, Vildmosseleden, Sandsjöbackaleden, Mölndal och Mölndalsravinen, Änggårdsbergen, Botaniska trädgården och Slottskogen innan vi gick i mål på Slottskogsvallen. Totalt 5 st. energistationer varav 1 med drop-bag ungefär halvvägs. Maxtiden var satt till 16 timmar och reptider fanns men de kändes väl tilltagna. 

Ban- och höjdprofil 82 km.

RESULTAT 82 KM

- 136 löpare var anmälda, 103 startade, 9 bröt och 94 gick i mål.

- Av oss som sprang ultratrippeln startade 34 st. (mot 39 under lördagen) varav 3 bröt under dagen så 31 kom i mål.

- Herrvinnaren Sebastian Pokorny gick i mål på 7:50:25 och damvinnaren Henriette Brynthe från Norge på 8:31:23 vilket även var nytt banrekord.

- Håkan fick 11:27:58 och plats 58.

- Olle och jag fick samma tid 12:53:54 och plats 80

RESULTAT ULTRATRIPPEL

- Totalt fick 30 personer ett godkänt ultratrippel-resultat över tre dagar (av totalt 40 startande) där herrvinnaren Daniel Nilsson fick den totala tiden 15:13:17 och damvinnaren Natascha Trost från Tyskland fick 22:51:58.

- Ungtuppen och alfahanen Håkan fick den respektingivande tiden 18:52:41 och plats 14.

- der Alte Olle fick 21:29:41 och plats 21

- och den typ 10 dagar yngre jag fick 21:30:02 och plats 22.

POST RACE SÖNDAG

Söndagens medalj - ett bältesspänne.

Ingen rast ingen ro, snabbt tog vi emot bältesspännet som var loppets medalj innan vi gick in i måltältet och hinkade i oss varsin nudelsoppa som vi hällt lite kallvatten i för att snabbt få det drickbart. Jag plockade som vanligt på mig lite återhämtningsdrycker innan vi snabbt fiskade upp våra väskor (drop-bag och ombyteskläder) och lommade vidare mot duscharna. Om vi var riktigt snabba skulle vi nämligen hinna med det sista X2000 mot Stockholm som avgick 20:29. Vi hade 90 min på oss. Känslan i kroppen var dock ”Tack och adjö, jag stänger ner nu och tar semester en vecka och kommer inte att röra mig ur fläcken under den tiden” vilket inte direkt lirade med ordet ”snabbt”. Satan vilken tid allt tog. Bara att nå fötterna för att få av sig skorna var värt Jerringpriset för årets prestation. Helt omöjligt.

Efter mycket om och men lyckades jag i alla fall och tog mig vidare in i omklädningsrummet. Så skönt att få sätta sig på bänken och slutligen få av sig alla mögiga kläder. Där satt även lite andra löpare som precis gått i mål och vi var alla snabba på att berömma varandra till fantastiska prestationer (yes, klubben för hybris och inbördes hade årsmöte). Alla rörde sig som drogade gorillor men med ett stort leende på läpparna som var svårt att göra sig av med. Jag lyckas ta mig in i duschen och till min lycka kände jag att vattnet var varmt, riktigt varmt. Kan nog nästan ärligt säga att just den där duschen troligen var den bästa jag tagit i hela mitt 47-åriga liv. Förstår du? Så galet skönt. Förtrollningen bröts först när Olle manade på mig att skynda mig lite. F—n Olle, ha ha. Ja ja, klädde på mig lite myskläder och lite lukta gott. Avslutade med att samla ihop löparkläderna som jag lite försiktigt försökte få ner i diverse påsar utan att något av plaggen skulle nudda min hud, lite som att hantera gamla illaluktande räkskal eller en två veckor gammal soppåse som gått sönder. Jag ville inte bli kontaminerad av något konstigt helt enkelt. Så ett hett tips, ha alltid med dig ”body bags” för dina använda löparkläder och kanske plasthandskar för att inte smittas av domedagsbakterier.

Vi ”rusade” vidare och planen var nu att åka kommunalt tillbaka till Gothia Towers för att hämta våra sista väskor och sen ta en taxi till Centralstationen. Det var 500 meter till spårvagnen och Olle gjorde den sträckan på ca 13 minuter och jag kanske på 16. Folk kollade lite konstigt på oss men jag försökte se cool ut ungefär som att jag Moonwalk:ade framlänges i slowmotion. Ingen verkade dock gå på det. På spårvagnen var jag tvungen att boka en biljett till X2000 (Olle och Håkan hade redan varsin) för min ursprungsplan var att ta en nattbuss 23:15, framme 06:00 måndag morgon på Stockholms central, och så här i efterhand är jag evigt tacksam att jag slapp den resan, den hade definitivt tagit död på mig.

Vi lyckades efter något som kändes som en evighet ta oss till Gothia och hämtade ut våra väskor och fångade direkt en taxi. Chauffören såg lite fundersam ut där vi kom haltandes men frågade inget, han var väl van att se konstiga människor. 10 min senare var vi på Centralstationen kl. 20.15. We did it, again. Där hann vi ta varsin 150 gr hamburgare extra allt som vi typ svalde i en tugga innan vi mötte upp Håkan och begav oss bort till tåget.

Olle ”den rutinerade” hade en enorm väska med hjul på och såg ut som att han lite soft var på väg mot ytterligare en utlandssemester i första klass. Jag däremot hade inte riktigt tänkt till utan hade 4 st. väskor i olika storlekar som måste bäras, i och för sig coola väskor i olika färger som det stod The North face på men teori och praktik var inte riktigt samma sak. Alla hade axelremmar men jag kunde ju inte ha 4 st. på ryggen vilket gick an när jag åkte ner men nu var det en omöjlighet. Håkan och Olle erbjöd sig snällt att hjälpa mig och efter ytterligare en ”årets prestation” tog vi oss ombord på tåget. Hittade snabbt min plats och där blev jag sittandes hela tågresan, fick av mig jackan först halvvägs hem. Försökte sova men tåget skakade så kraftigt att det var en omöjlighet. SJ, er reklam ljuger.

Försökte få liv i min tfn som dött kölddöden under loppet men även det slutade i fiasko. Plockade istället upp min dator och slösurfade lite innan jag kollade mitt facebook-flöde där många av mina vänner gratulerat mig till målgång och kommenterat mitt lopp under dagen. Kommentarer i stil med att ”nu går det liiiiite långsamt” var i majoritet men det var otroligt kul att så här i efterhand följa dialogen. Mest var det vänner från ”klubben” som kommenterat men även en och annan vanlig dödlig vågade yttra sig. Stort tack för alla hejarop där och bara vetskapen om att åtminstone en människa som jag känner följer mig under sådana här lopp ger alltid tonvis med energi och har många gånger fått mig på bättre tankar när det är som tuffast. Så verkligen av hela mitt hjärta. – Stort tack, ni är bäst!

Lyckades via messenger på datorn även få kontakt med Lotta för att meddela att jag hann med tåget. Hon hade nämligen på förhand lovat att hämta mig på Centralen i så fall och för er som inte förstår det här med kärlek så är det typ det finaste och vackraste man kan göra för en trött och sliten ultramupp. Nästan så jag blir tårögd bara av att skriva om det. Kärlek när den är som bäst. I nöd och lust och här pratade vi NÖD big time. Tack Lotta. Jag älskar dig!

Tredje ”årets prestation” inom loppet av 5 timmar kom när jag skulle ta mig av tåget men det gick faktiskt bättre än förväntat, ingen nära-döden-upplevelse den här gången även om det tog lite tid. Vi sa hejdå till varandra direkt på perrongen för vi skulle alla åt olika håll. Håkan skulle t.o.m. promenera hem vilket faktiskt var en imponerande bedrift. Hade nästan varit en omöjlighet för mig även om jag bott på Centralstationen. Konstaterade att tåget naturligtvis stannat på den perrong som ligger absolut längst bort från Vasagatan där Lotta skulle plocka upp mig så det blev till att försiktigt försiktigt moonwalka mig bortåt. 10 min senare nådde jag parkeringen där Lotta stod och vi skickade snabbt in väskorna i bakluckan och åkte hem. I bilen blev det en kort debriefing av helgen och väl hemma bara en snabb tandborstning innan jag försiktigt kröp upp i sängen med värkande och stel kropp, så jag föreställde mig en tuff start på veckan.

Olles sluttips för oss var i alla fall att ta det easy peasy de första dagarna efter hemkomsten (ha ha, hade jag garanterat gjort ändå) där vi skulle försöka få in så mycket naturlig rörelse som möjligt, typ gå, böja sig, promenera etc. men minst tre dagars karens från all form av träning. Även att äta och dricka massor var viktigt då kroppen i princip var helt tom och behövde fyllas på. Vi enades också om att ses på torsdagen då vi tog en lugn återhämtningsjogg tillsammans på 7 km. Simmade lätt på fredagen och tog en lugn jogg med Lotta under helgen. I övrigt en väldigt lugn vecka.

LÄRDOMAR

Det är alltid bra att summera sådana här lopp för att hitta förbättringspunkter eller saker som hade kunnat göras annorlunda innan och under loppet för att i slutändan kunna genomföra liknande äventyr i framtiden lite bättre, lite smartare, lite snabbare, lite skönare, lite snyggare etc.

Nedan listar jag de lärdomar jag dragit so far av Sandsjöbacka Trail;

• kör inte slut på dig dag två om du även ska tävla dag tre och du inte ens kommit halvvägs dag två. Tävlingen ”börjar” dag tre.
• en av ultratrippelns utmaningar var att du deltar i samma lopp som ”de andra” som ”bara” ska springa dagens etapp och därför kan lägga upp sina lopp annorlunda mot vad du borde göra, men du tävlar inte mot dem, du tävlar mot dig själv och eventuellt mot de andra som springer ultratrippeln, lätt att glömma bort och nästan omöjligt att hantera i realiteten, i alla fall de första två dagarna. Lärdomen blir att praktiskt försöka löpa så att du är så stark som möjligt vid starten nästkommande dag. Det lyckades jag inte med denna gång.
• ät konstant, hela tiden, jämt. Föreställ dig att maten/energin förs fram till din mun på ett löpande band. Du hinner ändå aldrig få i dig tillräckligt. Ät. Upprepa. Upprepa igen. Den här delen funkade bra hela helgen förutom en miss under lördagen.
• smörj även in dig mellan dina skinkor med vitt vaselin (ja, vi pratar rumpan här), det höll på att gå riktigt illa på söndagen även om jag till slut bara kunde se en lätt rodnad, babianröv vill ingen ha.
• ta med stavar, jag hade gärna använt ett par sista halvan av loppet på söndagen, de hade kunnat ligga halvvägs i drop-bagen så hade jag kunnat ta beslutet där.
• jag är överlag nöjd med skovalet men hade jag sprungit om loppet under exakt samma förutsättningar hade jag velat ha ett par odubbade dämpade trailskor (typ de jag hade med mig från Salming och Salomon) de första 40 km på söndagen och sen bytt till mina dubbade vid drop-bagen, det blev lite för stumt med ståldubben på det hårda underlaget och på de lite längre etapperna med asfalt som fanns i början.
• fortsätt att bygga styrka i framförallt ben och bål (mage/rygg). Det kommer förbättra min hållning och mitt löpsteg längre in i långa race.
• börja jobba lite mer aktivt med min rörlighetsträning, dags att ta den på allvar
• packa allt i väska/väskor på hjul, max 1 st. ryggsäck
• i övrigt funkade kläder, skor, ryggsäck, vätskeflaskor, energi etc. klockrent. Fick inga skav någonstans! Ull is da shit!
• se till att springa loppet själv och skulle någon ha det dåliga omdömet att förfölja dig så var så pass otrevlig att personen inte vill springa med dig längre (japp, jag skämtar, bra där, du har lärt dig).

TACK

Nedan kommer ett litet tack till de som var närvarande i ”klubben”, det är liksom kutym i en RR och gör du inte det så riskerar du att nästa gång du är med i en tävling ledas in på ett blindspår som slutar i ett bottenlöst träsk och den risken vågar jag inte ta så därför kommer mitt paket med (äkta) smör här ….

Jag vill naturligtvis tacka arrangörerna och upphovsmännen och kvinnorna av detta fantastiska upplevelselopp för ni har verkligen gjort ett helt outstanding arbete både innan och under alla race. Informationen på hemsidan var klockren från dag 1 och att ni både var och är aktiva på facebook och instagram var ett stort plus då det gav energi och visade på engagemang. Banan var verkligen superfin och utmanande och jobbet med snitslar, reflexer och hänvisningar var 100-procentigt. Ge en extra eloge till banläggaren som på ett träffsäkert och felfritt sätt visat sig besitta alla perversa egenskaper en äkta psykopat ska ha. Gillade som sagt framförallt den avslutande ”kullen”. 10 poäng!

Vill också tacka alla funktionärer som med empati, engagemang, glädje och intresse servade alla oss tävlande med allt vi begärde utan några som helst förbehåll (frågan är dock om ni hjärntvättats innan), det skänkte sådan energi och värme till oss som kämpade på. Stort tack.

Vill självklart rikta ett stort tack till alla medtävlande som krigade på ute i spåret. Alla med ett skönt leende på läpparna och alltid lika hjälpsamma mot varandra. Ibland var det så skönt och välbehövligt att bara få byta några ord för att få bryta tristessen (att i 22 timmar tvingas springa tillsammans med Olle) eller få fiska efter lite mental energi.

Tack också till Håkan Terelius som obarmhärtigt visade oss gamlingar att erfarenhet inte är allt utan man kommer långt på ungdomlig entusiasm, talang och en gnutta dumdristighet. Nästa gång tar jag rygg på dig istället, OK?

Måste nämna familjen Norinder här också även om de inte direkt tillhör "klubben" men tillsammans med söndagens målgång och alla magiska avsnitt på vandringslederna så var er middag absolut en av helgens höjdpunkter.

Slutligen ett stor tack till Olle för topnotch sällskap. Jag hade så sjukt kul och har lärt mig mer än jag någonsin kunnat drömma om gällande ultra. Allt elakt jag sagt om dig ovan är naturligtvis bara påhittat (ifall någon var osäker) och jag kunde inte önskat mig någon bättre människa att få dela drygt 21 timmar med i löparspåret. Hade det gått att paketera och sälja dig på burk eller som piller så hade vi blivit rika. Tack.

VARFÖR LÅNGT OCH LÄNGE, VARFÖR ULTRA?

En av de absolut vanligaste frågorna jag får av min omgivning är varför? Varför springa så långt och varför utsätter du dig för ditt och datt? Det verkar jobbigt och det verkar göra ont, hur kan det ens vara kul? Vissa riktigt nära vänner (kanske de enda som vågar säga vad de tycker) går faktiskt så långt att de menar att jag helt enkelt måste vara sjuk i huvudet, man kan omöjligt tycka det där är kul, ha ha.

Fullt logiska frågor och åsikter vilket kanske beror på att det är så få som kan relatera till själva utmaningen eller aktiviteten, det finns inget vardagligt i ultra helt enkelt. Framförallt inte idag då så mycket är tillrättalagt och vi i västvärlden sällan behöver anstränga oss särskilt mycket för att få det vi vill. Individen är otålig och vi lever i ett quick-fix-samhälle där det mesta går att köpa på burk eller i pillerform, allt från bantningskurer till god fysik. Ultra är kanske svårgreppbart just för att det är en total motsats till allt det snabba och enkla och det finns även en gnutta mystik kring konceptet, så jag förstår frågan och tankarna och jag ska försöka svara och förklara utifrån mitt perspektiv.

Det enkla svaret är för att jag älskar det och för att jag hyser en otroligt stark passion för äventyr i naturen. Jag startade ju inte med ultra och uthållighet över en natt heller utan det är en både fysisk och mental resa som pågått under en längre tid och faktiskt fortfarande pågår. Och något jag lärt mig om livet är att göra mer av det jag gillar och mindre av det jag inte gillar och därför har det både medvetet och omedvetet blivit en livsstil för mig som innehåller mycket träning och äventyr och allt som kommer med det paketet.

Det är så sjukt kul helt enkelt, allt från förberedelser, träning, planering, gemenskapen, människorna, äventyret, naturen, skratten, utmaningarna, osäkerheten, kampen, utforskandet av var gränsen för vad jag pallar går, hur snabbt, hur långt, hur länge, vilken mat, att lära mig nya saker, att upptäcka nya saker hos mig själv, alla prylar, nörderiet, allt som finns att läsa, alla kartor, höjdkurvor, berättelser, nya stigar ….. det är som du märker ganska komplext men det är helheten jag gillar, att ha ett långsiktigt mål och resan dit med en massa delmål, att ha ett intresse som jag brinner för och att få dela den med likasinnade, att få göra det ute i vår vackra natur och att få pressa mig längre än vad jag trodde var möjligt utifrån mina förutsättningar och att uppleva det okända, utanför mina tidigare gränser.

Ultra sägs lite klyschigt vara som livet självt och den beskriver ganska bra vad jag faktiskt upplever. Det är upp och ner, glädje och sorg, framgång och motgång och alla de där känslomässiga svängningarna, fast under en så komprimerad tid, kan vara väldigt omvälvande. Ibland upplever du att du tappar tid och rum och verkligen bara är i nuet, i nästa rörelse, och alla dina sinnen står vidöppna och tar in minsta lilla ljud, doft, smak, syn eller känsel. På något sätt blir våra mest naturliga och grundläggande fysiologiska behov som mat, vatten och värme det enda som upptar hjärnan och det blir väldigt tydligt vad som är viktigt då känslor och tankar fokuseras mot hur du ska ta dig framåt, till nästa steg. Du lär dig att agera direkt på de problem som dyker upp och sållar bort oviktigheter. Och den här ”förenklingen” som kommer av själva utmaningen och ansträngningen och den fysiska och mental resa du går igenom under en ultra tror jag långsamt långsamt förändrar dig.

- ”If it doesn’t challenge you, it won’t change you”

Det händer något med dig som människa när du genomför en stor utmaning helt enkelt, lite som en "vårstädning" för hjärnan som ger plats för nya känslor, tankar, idéer och intryck.

Japp, det är sant. Allting har en ände (förutom korven som har två). Slutet gott allting gott. 

Ciao/Johan

PS glöm nu inte att söka hjälp om du nu läst ända hit DS